Kvinnlig vänskap

(Ursäkta den urtöntiga rubriken – men den är kanske mest träffande av alla mina alternativ).

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på vänskap, kvinnlig vänskap.

Det som satte igång denna tankebana är lika fånigt som sant: nämligen den omåttligt populära tv-serien Love is blind.

Jag är ett enormt LIB-fan och har med stor hängivenhet följt den amerikanska versionen sedan säsong ett. När serien nu äntligen kom till Sverige följde jag ivrigt med den (givetvis ackompanjerat av behövliga tårar, vidöppna chocktillståndsmunnar och bänkidrottsmentalitet där *jag* vet bäst i alla lägen och relationer).

Mycket kan sägas och tyckas om kärleksrelationerna i serien, men det som jag framför allt tar med mig efter ännu en nagelbitande säsong är vänskapen mellan kvinnorna.

SOM de backar upp varandra. SOM de krigar för varandra. SOM de peppar och bekräftar och står upp för varandra.

Det är kanske det vackraste i hela serien, tycker jag.

Och jag ser på denna kvinnliga vänskap inte utan att se mig själv i spegeln: hur bra är jag på att backa upp mina vänner? Peppar jag dem? Står jag upp för dem? Är jag mån om att bekräfta dem? Vet mina vänner om hur mycket de betyder för mig?

Många obesvarade frågor här och många nya tankar och frågor som dyker upp hela tiden.

Men jag är så redo och så villig att utforska det mera.

Tänk att jag snart är trettio och ännu en gång får djupdyka i ett outforskat territorium i mitt liv: kvinnlig vänskap!

Må år 2024 bli vänskapens år – den ack så underskattade men livsviktiga relationen!

Med det sagt vill jag gratulera en av mina bästa och äldsta vänner, Sofia, på trettioårsdagen idag! GRATTIS kära du!

En del av mina vänner. ÄLSK på dem! HUR ljuvlig är förresten inte denna bild? Fångad av Sofia Lindqvist(s kamera) och redigerad av henne.

Tvåbarnschocken

I tre veckor har jag varit tvåbarnsmamma och det har minsann varit en resa som heter duga.

Trots att jag i teorin visste att det kunde bli intensivt så var jag verkligen inte förberedd på exakt HUR intensivt det skulle bli.

För jag har hört så många olika versioner av hur det är att få ett andra barn: en del säger att det inte är en så stor omställning eftersom man redan har anpassat sin livsstil till ett barns rytm och rutin. Det andra barnet “hänger med” i det liv som man redan har byggt upp liksom.

Andra röster – som jag kanske inte har hört lika ofta – har ändå uttryckt att tvåbarnschocken är en grej och att det var en större omställning att få barn nummer två än att bli förstagångsföräldrar.

Och vi har definitivt sällat oss till den senare kategorin.

Det är inte så mycket babyn själv – han är hur nöjd som helst och sover mest, äter bra, bajsar som han ska och har sällan besvär såsom magknip eller reflux. Han är en väldigt nöjd bebis vilket förstås har underlättat vår landning enormt.

Men ändå har vi haft det lite utmanande med att hitta fotfästet.

Det är kombinationen av att 1) hela familjen är på semester och att 2) vi inte har en rullande vardag för tillfället, 3) vi har en tvååring som behöver program och underhållning och stimuli, 4) den ena föräldern (jag) är inte lika mobil och energifylld och kroppsligt som vanligt och 5) vi har alla olika förväntningar på vår semester, och dessa förväntningar är inte alltid kompatibla med vår ork, fysiska förmåga eller logistik.

Men vi har klarat 3 veckor och alla är fortfarande på benen, friska, mätta och väldigt glada över det liv vi lever och den familj som är vår.

Med små, små steg vänjer vi oss vid detta nya, väldigt fina och glädjande tillstånd som fyrabarnsfamilj.

Små, små steg varje dag.

Mina ljuvliga två.

Mina vänner

Denna vändag (som det i Finlandssvensk folkmun heter) tänker jag på mina vänner.

Vänner som jag har, vänner som jag någon gång hade, vänner som blev kvar och vänner med vilka kontakten rann ut i sanden med tiden.

Jag tänker på mina vänner som är nära (och då menar jag alldeles löjligt nära för vi pratar om samma radhus, samma backe, samma stadsdel), men också de som bor längre bort, i Karleby, Umeå, Helsingfors, Kalajoki, Jakobstad och på andra orter.

Jag tänker på de vänner som jag växte upp med. Jag tänker på våra långsamma promenader – med alldeles för många avvikningar – hem från skolan, jag tänker på födelsedagskalas med klasskompisar, på rastlek och cap the flag med en hel byskola. Vilken lycka att jag fick ha så många vänner i så många olika åldrar.

Och när jag tänker på de här vännerna som jag växte upp med är jag fram för allt tacksam över att jag fick vara barn med dem – att de gav mig levnadsrum att vara det utforskande, sökande, trevande, levnadsglada jag och att jag inte behövde vara något annat.

Jag är tacksam över hur mycket jag har fjantat mig med mina barndomsvänner – hur mycket vi har hittat på bus och lek och låtit fantasin flöda fritt utan hämningar. Tack för att ni stod ut med mitt prepubertala identitetssökande som tog sig i uttryck i i ett ständigt experimenterande med hårfärg och stil (skatergirl, countrygal, militärstil osv.). Tack för att ni inte dömde.

Vilka BEBISAR vi är här! På vår Stockholmsresa år 2017

Jag tänker på de vänner som jag umgicks tätt med i mina ungdomsår: mitt fotbollslag, mina danskompisar, mina nya klasskompisar i åk 7–9 och vänner från församlingen.

Trots att tonårstiden för mig personligen var rätt stabil (för jag tog som sagt ut alla mina pubertala svängningar i åk 5-6) så är väl tonårstiden för alla en stormig tid. Man ska gå i en skola med flera hundra elever och samtidigt som man har en instabil och trevande identitet (UGH vad jobbigt det var att vara tonåring!)

Tack till er, mina tonårsvänner, för att jag fick dela hjärta och smärta med er.

Tack för våra många oskyldiga, nattliga äventyr. Tack för att vi fick dela en väldigt skyddad tonårstid och för att ni var ett tryggt sammanhang att hitta sig själv i. Tack för att ni lärde mig så mycket om sårbarhet, kommunikation och att hålla fötterna på jorden fastän huvudet svävade i det blå.

Jag tänker på de vänner som jag har fått under studietiden: genom studier, föreningar och dansgrupper.

Och jag tänker på de många vänner som jag har fått i vuxen ålder genom jobb, musik, bokkärleken, församling och hobbyer – tänk att det aldrig är för sent att hitta nya vänner!

Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på det kompigsgäng med rötter i Karleby som jag har fått vara del av egentligen hela mitt liv.

Vi träffas inte särskilt ofta för vi är geografiskt utspridda i världen, men alltid en eller två gånger om året hinner vi träffas allihopa (och vi börjar vara många!)

Det är underbart att ha människor som har följt med en under så många år och som känner till så många saker om ens förflutna så att man inte behöver reda ut hela ens liv förrän man bli begriplig för en annan.

Jag är också tacksam för den cellgrupp som jag träffar varannan vecka. Det är en rikedom att ha ett nätverk med stödjande, bedjande kvinnor till vilken jag kan vända mig närhelst livet krisar.

Go’ vänner, ingen nämnd och ingen glömd, jag är tacksam för varenda en av er! ♥

Några av de vänner som jag umgås mest med här i Vasa. ♥

Vad det verkligen innebär

Jag älskar att lära mig mer om mig själv, människor och världen.

Den här sommaren har jag fördjupat min förståelse för på vilka sätt jag och Samuel är olika och det har varit så insiktsfullt.

En av de grundläggande olikheterna vi delar är följande: jag är i huvudsak intresserad av sak medan Samuel i huvudsak är intresserad av person.

I förlängningen betyder det att jag är mer intresserad av vad som händer, när det händer och hur det händer medan Samuel i första och sista hand är intresserad av vem som är där och vilka möten som skapas.

Jag är i huvudsak intresserad av att få saker gjorda medan Samuel primärt är intresserad av att bygga relationer.

(Förstås är jag också intresserad av människomöten och relationer, men jag är framför allt praktisk och pragmatiskt lagd och på ett konkret plan går sak före person i min värld, hur osympatiskt det än låter).

Den här olikheten fick vi reda på för många, många år sedan men i sommar har vi fått tillämpa den här kunskapen i praktiken.

För det betyder att en del naturliga krockar uppstår. Inte farliga sådana men definitivt krockar att vara medveten om och (fram för allt) att prata om.

Det är ibland utmanande att hitta konkreta lösningar – och i slutändan bryts alltid något så diffust som skillnader i personligheter alltid ner till en väldigt konkret verklighet – men allt går bara vi pratar. Och pratar, och pratar.

Jag är ändå så glad att få dela den här resan med honom och få lära mig mer om mig, oss och livet i stort. Tänk vilken gåva ändå.

Tio år

För tio år sedan var jag och Samuel på vår första dejt.

Tio år känns samtidigt som en kort och lång tid. Det brukar väl tid som har passerat oftast göra.

När jag ser på bilder på hur vi såg ut för tio år sen känns det minsann som en väldigt lång tid sedan. Och när jag tänker på vem, eller kanske snarare hurudana, vi var för ett decennium sedan är tio år verkligen en lång tid.

Men när jag tänker på hur vi skrattar åt samma skämt och förorsakar samma pirr i magen hos varandra när vi får träffas efter en tid ifrån varandra, känns det som att ingen tid alls har förflutit.

En doftpust av deodoranterna som vi använde för tio år sedan (inte exakt samma förpackning, förstås) slungar oss enkelt tillbaka till vår första dejt och till vår första sommar och nyförälskelsen är ett faktum.

Han blir bara bättre med tiden, min Samuel. Jag är så glad att vi valde varandra. Vi var så unga och vad visste vi egentligen om kärlek då? Vad vet vi egentligen om kärlek nu?

Kanske inte mycket.

Men vi fortsätter välja varandra.
Och hittills har det varit nog. Mer än nog.

En av de första bilderna på oss. YTTEPYTTE BEBISAR!

Förklara och försvara

Jag är en sådan människa som vill förstå mig på saker och ting.

Jag minns redan i lågstadiet när jag inte fick tillfredsställande svar på frågor jag ställde, utan fick nöja mig med ett “det är nu bara så det är”. (Spoiler varning: jag nöjde mig inte med det utan trakasserade mina föräldrar och andra vuxna i jakten på ett nöjaktigt svar).

Mitt behov av att förstå sträcker sig inte minst till områden som psykologi och mellanmänskliga relationer.

Jag har ett omättligt behov av att försöka förstå varför jag och mina medmänniskor beter oss som vi gör, särskilt när detta beteende känns främmande eller avvikande.

Men min strävan efter att förstå människans beteende har ibland misstolkats som försök att försvara samma beteende.

I min värld är dessa vitt åtskilda.

Jag tror att vi gör oss själva och varandra en enorm björntjänst om vi aldrig försöker närma oss det svårförståeliga.

Det är en enkel och kortsiktig lösning att bemöta så kallat obegripligt beteende med att ruska kraftigt på huvudet, säga “det är INTE okej att göra så där” och aldrig ta upp tråden igen.

Jag föreställer mig att vi kan lära oss så mycket om vi närmar oss det svårförståeliga med en öppenhet och en sund nyfikenhet.

Ett praktexempel är när barn som beter sig på sätt som vi som vuxna inte begriper.

Tänk om vi närmade oss barnet och dess beteende med ett genuint intresse? Kanske kunde vi då nå roten av beteendet och ge rätt stöd istället för att läxa upp och orsaka känslor av skam hos barnet.

För om vi är ärliga: vem av oss har aldrig betett oss på ett sätt som till och med får oss själva att bli förvånade? Vem av oss har aldrig reagerat oproportionerligt stort på något? Vem har aldrig använt märkliga självförsvarsmekanismer? Aldrig påverkats av vårt bagage?

Må den utan synd kasta den första stenen.

Det är sällan vi mår bra av att försvara vårt beteende, men jag tror vi verkligen kan dra nytta av att försöka förstå och förklara det.

Är det en skillnad mellan förklara och försvara i din värld?

Jag har bara bokbilder numera. Sorry not sorry.

Underbara kvinnor vid middagsbord

Vi är inte jättebra på att hitta tider som passar oss.

Vi har ofta tvingas avboka, omboka och febrilt bläddra kalendersidor för att hitta luckor i de liv som är våra.

Senast träffades vi i juni. Då kavlade vi upp våra mentala, beslutsamma ärmar och bestämde att vi minsann ska träffas en gång i månaden.

Juli kom och for i semestermånadens och fläng-å-på:andets tecken.

Augusti blev september fortare än kvickt och jag sjukade bort oktobermånaden men IGÅR, bara fyra månader efter vår första ack så bestämda träff fick vi till det – vår tjejmiddag!

Tre och en halvtimme rusade förbi när vi delade skratt och allvar kring ett välsmakande middagsbord. Jag har saknat det oavbrutna samtalet, att inte bli störas av babyskrik eller barns behov. Att prata vuxensaker, saker som vi funderar på, som berör. Jag har saknat mina vänner.

Som jag älskar dessa kvinnor.

Och tänk att jag utöver de jag träffade igår även har så, så många andra fina kvinnor i mitt liv!

En äldre bild på fina människor.

Allt annat än missunsam

Det är söndagkväll och jag reflekterar över veckan som har gått.

Den har varit … mycket.

Både jag och Samuel har haft en hel del program och tid är inte något vi har i överflöd just nu.

Ibland har vi bytt av varandra i dörröppningen. Ibland har en av oss varit tvungen att tacka nej till evenemang men ibland har en av oss kunnat åka iväg: på träning, på cafébesök eller (som nu ikväll) – på bio.

Just den här veckan har det mest varit Samuel som har kommit sig iväg. Nästa vecka är det jag som har en hel del program.

Och av förekommen anledning har vi den här veckan diskuterat hur viktigt det är att verkligen unna varandra den tid som man är borta hemifrån. För det är så, så viktigt att med jämna mellanrum få ladda batterierna på eget håll.

Det är så lätt att falla i ett träsk av beräknande och patologiskt rättvisetänk, där minuterna borta hemifrån blir en valuta och där bägge parter är giriga och snåla.

Att åka bort hemifrån och känna att ens livs kärlek är besviken eller missunnsam funkar inte. Vi vill verkligen unna varandra och vara glad för den andra när den får göra något för sig själv.

Vi försöker alltså att vara allt annat än missunnsamma med varandra. Det är lätt ibland, svårt ibland, men huvudsaken är att vi försöker.

Och det gör vi.

Polarisering

Mina tankar har på sistone varit upptagna med fenomenet polarisering.

Alltid har åsiktskorridorer och en motvilja att lyssna på varandra funnits i vårt samhälle, men sällan har den varit så uppenbar och tydlig som i dessa pandemi- och vaccintider.

Och jag vet faktiskt inte vilket som gör mig mest upprörd:

den totala misstron mot läkarvetenskapen och den etablerade forskningen, i kombination med en uppmuntran att själv forska i och ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till (sen när kan Google och sociala medier utbilda en i och ge svar på komplexa medicinska frågor?)

eller

avhumaniseringen och det omedelbara idiotförklarandet av dem som ägnar sig åt det förstnämnda (sen när har den ena människan rätt att agera domstol över den andra? sen när är en människas, måhända avvikande, åsikt orsak till att idiotstämpla människan ifråga?)

Kropp och hälsa är viktigt, livsviktigt.

Vi har bara en enda kropp till förfogande, och att vi vill det allra bästa för den för vår egen skull, för våra barns skull och för hela mänsklighetens skull är väl en självklarhet.

I grund och botten vill väl båda lägren samma sak: frisk kropp och god hälsa.

Kan vi alla bara komma överens, inte dumförklara varandra, inte tala i affekt, vänta med att kommentera, skippa käbblet.

Fred på jorden.

Tack.

Med vänlig hälsning,
konfliktskygg introvert

En av denna bloggs mest märkliga fotovinklar, varsågoda.

Jag väljer dig

Vi firar förlovningsdag idag, min Samuel och jag.

Faktumet att vi har varit ett par under en tredejedel av vår levnadstid är en hisnande tanke.

Så är också faktumet att vi så tidigt vågade välja varandra; att vi så tidigt vågade ge oss i kast med det livsomvälvande men förvånansvärt banala som det innebär att dagligen säga ja till varandra.

Då vi förlovade oss visste vi inte vilka vi skulle bli, det vet vi ju knappt ännu heller. Och det är därför jag tycker det var modigt av oss att så tidigt välja att gå med varandra.

Det har faktiskt varit ett av de bästa besluten i mitt liv. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Vi båda har vuxit upp med Pokémon där en av catch phrasen lyder “[Namn på Pokémon-figur] jag väljer dig!”. Och om du hade varit en Pokémon hade jag uttryckt just de orden.

Samuel, jag väljer dig.

Varje dag, gång på gång. Lätt.