Idag är det 10 år sedan jag och Samuel förlovade oss.
Nästa sommar har vi också varit gifta i tio år vilket är minst lika hisnande. Det är förhållandevis lång tid för en trettioåring.
Vi förlovade oss unga och gifte oss unga.
Statistiskt sett är faktumet att ingå äktenskap i ung ålder en riskfaktor (gör ett intressant “Testa ditt äktenskap”-test på YLE:s webbsida här).
Vi var medvetna om vår unga ålder då vi gifte oss, men det hindrade oss inte.
Kanske för att det var så många andra par i vår ålder och i våra sammanhang som också gifte sig samtidigt; det kändes inte så anmärkningsvärt att vi också gjorde det.
Men nej, egentligen tror jag att vi framför allt gifte oss unga för att vi var så säkra på varandra.
Hade jag ens haft minsta lilla tvivel eller tvekan på Samuel eller på oss hade jag nog inte vågat. Jag tror benhårt på att min magkänsla hade larmat mig om det hade funnits skäl för det.
Men det kändes helt rätt, det fanns ingen tvekan då för vi var så säkra på varandra.
Vi är lika säkra idag.
Varje dag är jag tacksam för honom. Varje dag är jag tacksam över att vi var lite ”ung och crazy” och vågade ta det där stora steget till att bli man och hustru innan vi ens riktigt hade landat i vem vi är och vad vi vill som individer.
Men det som vi ändå har gjort bra är att vi har vuxit med varandra – inte ifrån varandra – och att vi har tillåtit varandra att bli den vi vill, kan och ska bli som vuxna.
Och att vi alltid, alltid är varandras största fans.
Jag vet inte om det är det som är vårt framgångsrecept.
Men det har åtminstone underlättat vår resa.
