Bästa jobbet

Om jag kunde åka tillbaka i tiden och berätta åt trettonåriga Mindy att jag en dag kommer att hålla på med forskning hade jag nog fnyst högt och hånskrattat mig själv rakt i ansiktet.

Denna reaktion skulle sannolikt mest bero på att min syn på vad forskning är och vad forskare gör länge har varit begränsat till vita labbrockar och pipetter med mysko-färgad vätska i. Just sådan typ av forskning varken vill eller kan jag inte över huvud taget befatta mig med.

Men likväl håller jag på med forskning och det är oerhört kul. Framför allt är det kul hur livet händer en, och man plötsligt kan hitta sig själv i oväntade situationer och på otippade arbetsplatser.

Fast egentligen är det inte så konstigt att jag hamnade här – mitt i doktorandstudier med slutseminarium och disputation i sikte – för jag har alltid älskat att studera och jag har alltid varit vetgirig av mig, och det är kanske två av de viktigaste egenskaperna man behöver ha för att orka hålla på med det jag gör.

Men jag har märkt att det uppstår många frågetecken kring mitt jobb så därför vill jag ägna ett inlägg åt att berätta lite mer om vad jag gör! Så här, varsågoda:

En vanlig dag i doktorandlivet

Som doktorand har jag helhetsarbetstid, vilket gör att jag under ett kalenderår ska ha X-antal jobbtimmar på nacken. Eftersom doktorandlivet präglas av perioder av mer och mindre intensiva säsonger, så det är ett minst sagt flexibelt jobb – vilket är en av de största orsakerna till att jag älskar det!

Mitt huvudsakliga jobb är alltså att skriva en doktorsavhandling.

En doktorsavhandling kan se ut på två olika sätt:

Den kan vara en monografi
Alltså en “vanlig” bok som läses från början till slut och publiceras vid ett och samma tillfälle.

Eller en sammanläggningsavhandling
Alltså en bok bestående av tre eller fler separata artiklar vilka har blivit publicerade i vetenskapliga tidskrifter samt en “kappa”, vilket är inramande kapitel för alla artiklarna och består av alla delar som hör till ett vetenskapligt verk (såsom inledning, metodkapitel, diskussion o.s.v)

Jag skriver en sammanläggningsavhandling bestående av tre artiklar. Två av dessa har redan blivit publicerade och den sista är så gott som redo för att skickas in till en tidskrift. Det betyder att jag i nuläget funderar på kappan och börjar läsa in mig på vilken litteratur jag behöver till den.

Fördelen med att skriva en sammanläggningsavhandling är att jag har kunnat bryta ner “projekt doktorsavhandling” i tre, väldigt konkreta delmål. Nackdelen är att jag nu ska försöka knyta ihop mina tre artiklar till en vettig helhet, så det hela känns ibland lite bakvänt (men det ska gå!)

Det jag konkret gör om dagarna är att jag läser andra forskares texter i form av artiklar, bokkapitel, avhandlingar och skriver fram egen forskning.

Sammanfattningsvis är läsa, skriva, tänka tre centrala verb som jag ägnar mig åt. Det bästa som finns, helt enkelt.

Det jag älskar med doktorandlivet är som sagt flexibiliteten och friheten (under ansvar, förstås). Men jag älskar också den intellektuella stimulans det ger att tvingas tänka nytt och ifrågasätta. Det är en ynnest att få läsa och ge respons på andras texter, bearbeta och förfina formuleringar och helt enkelt ha texter som primärt hantverk.

Jag uppskattar också möjligheten att kunna jobba på distans och på annan ort. Genom jobbet har jag fått möjlighet att resa och upptäcka nya orter. I januari ska hela familjen och jag bo i Umeå ett halvt år eftersom jag gör en dubbel examen (alltså skriver en avhandling men får examen från två universitet).

Regelbundet deltar jag i olika vetenskapliga konferenser där man träffar forskare inom samma fält och lyssnar på presentationer om andras forskning, sitter på föreläsningar av kända namn från fältet och deltar i workshoppar för doktorander (läsa och ge respons på varandras texter).

Forskarstudier kräver INTE att man ska vara riktigt intelligent eller en toppstudent.

Jag har märkt att de viktigaste egenskaperna är en målmedvetenhet och en kämparanda – att skriva en avhandling kräver att man måste orka sitta med samma text och samma projekt under flera år och att man måste uthärda mycket motstånd både utifrån (i form av kritik på ens text) och inifrån (i form av motivationsbrist, självtvivel, imposter syndrome och självdisciplin).

Så om du funderar på att skriva en doktorsavhandling – just DO it! Och hör gärna av dig om du har frågor!

Vid liv

Jag är vid liv.

Jag tänkte att jag måste inleda min bloggtystnad med det påståendet, så har vi vädrat det.

Jag är också väldigt mycket vid liv på andra sätt. Jag lever och mår och har en hel del på jobbet och jag fullkomligen älskar det.

Det är så underbart att veta att det finns ett liv efter utmattning. Det finns en ork efter en bottenlös trötthet. Det går att repa sig efter att ha haft en stresströskel som är låg, nästintill obefintlig.

Men visst är det en hel del nu och tyvärr är det inget annat än min blogg som lider.

Och jag lider av att inte ta mig tid att skriva. Men än värre: mitt skrivande är min dörr till reflektion, och när jag inte skriver reflekterar jag inte på samma sätt.

Så, jag vill bara säga att jag vill skriva. Jag måste skriva. För jag skriver, alltså lever jag.

Hoppas ni har det bra var i världen ni än befinner er!

En annan tid, en annan gång. Men även då väldigt mycket vid liv.

Det är tanken som skrämmer

Vet ni den där känslan då man plötsligt kommer att tänka på något som av någon anledning ger en lite tillfällig magvärk?

Ibland som en fjäderlätt spark i magen, ibland som en molande huvudvärk.

Innan semestern började jag jobba med en artikel och ett projekt. Jag sparade projektet i en mapp på datorn.

Väl tillbaka på jobbet märkte jag att jag drog mig för att öppna mappen, öppna projektet.

Jag undvek det, rentav.

Nå, i något skede blev jag lite förbajskad på mitt beteende och tänkte att det sist och slutligen ändå är en frikkin mapp och ett fjuttig artikelprojekt och att det inte kan vara så farligt.

Så jag öppnade mappen i ren ilska bara för att se var jag hade slutat.

Och när jag väl gjorde det blev jag förvånad.

Jag märkte jag att jag hade gjort ett riktigt bra jobb.

Jag var mycket längre på gång än vad jag hade trott och det där ena misstaget som jag under semestern trodde att jag hade gjort hade jag inte alls gjort i verkligheten.

Vad onödigt att jag hade gått omkring och haft ont i magen och undvikit något så länge. Verkligheten var inte alls farlig, inte ens dålig utan faktiskt riktigt bra.

Hjärnspöken, vet ni. Så onödiga egentligen.

Vad forskningen lär mig om livet: del 1

Ny bloggserie!

Till vardags ägnar jag mig åt forskning.

Inte blanda-vätskor-i-sterilt-laboratorium-forskning utan forskning om lärande, språkande, skrivande.

Att jobba med forskning är lärorikt på så många fler plan än jag inledningsvis hade tänkt.

Förutom att jag blir nördigt kunnig inom ett visst avgränsat forskningsområde är den intellektuella resan och utvecklingen som forskningen erbjuder helt fantastisk. En enorm och oväntad bonus.

Att forska lär mig också mycket om livet i största allmänhet, och i den här bloggserien vill jag dela med mig av några glimtar.

Så håll till godo, här kommer vad forskningen lär mig om livet del 1!

Mitt liv just nu. Förutom pätkisen för den är slut för lääänge sedan.

glöm aldrig bort processen bakom slutprodukten

Så här va:

Jag är i en läsperiod just nu och plöjer igenom artiklar och avhandlingar. Ofta irriterar det mig att det verkar så sjukt lätt för alla andra.

Det är en enda räcka solskenshistorier med “först gjorde jag så och därför gjorde jag si” och jag blir frustrerad över att det låter så enkelt och slutprodukten blir så bra.

Men sanningen är att jag vet absolut ingenting om processen som forskaren har genomlevt för att nå slutprodukten.

Jag vet inte om forskaren har gråtit fram orden, värkt fram sidorna, krystat ut resultaten. Jag köper slutprodukten i sin helhet och suckar avundsjukt.

All god forskning har förstås någon slags diskussion om utmaningarna och de svåra avvägningarna i ett forskningsprojekt.

Den diskussionen handlar ofta om varför man valde att kategorisera ett fenomen på ett visst sätt eller varför man valde en viss teori framom en annan.

Däremot handlar diskussionerna inte om att forskaren redogör för sina utmaningar i form av: ”först låg jag sömnlös i tre veckor, sen fick jag handledning och efter det hade jag en mental breakdown men sen — tre månader senare var jag igång igen.”

Ändå kan det hända att den perfekta artikeln jag läser just nu har våndats fram under en långsam process.

Precis som många av de skönlitterära böckerna jag läser, eller filmerna jag ser, eller människors livsfilosofi som jag så beundrar.

Vi vet ingenting om processen bakom slutprodukten. Helt enkelt.