Missunnsamhet

Ditt du är inte ett hot mot mitt jag.

Kanske är det här det bästa mottot jag vet.

Detta är ett av de stora teman jag ständigt återkommer till i mitt liv. Gång på gång endast från nya vinklar, nya perspektiv. Alltid landar jag ändå i samma slutsats: andras framgång är inte bort från mig, det finns ingen anledning till missunnsamhet, ditt du är inte ett hot mot mitt jag.

I olika sammanhang har jag stött på andra människors missunnsamhet. Kanske särskilt inom musicerandet. Jag har flera gånger upplevt att människor har uppfattat mig som ett hot mot dem (och jag som är helt sjukt snäll!)

Ibland märker jag av detta i form av en förklädd komplimang (det låter som en komplimang men egentligen skryter personen på sig själv) andra gånger mer rättframma fnysningar och himlande med ögonen eller öppen kritik.

Jag blir förstås alltid olycklig över denna missunnsamhet. För min egen del men också för personen ifråga. För ett liv som levs med att ständigt, avundsjukt snegla på vad andra har, gör och är kan inte vara ett lätt liv att leva.

Hur mycket mer energikrävande är väl inte missunnsamhet i jämförelse med motsatsen (vad ska vi kalla det? unnsamhet? förmågan att unna andra människor goda saker i livet).

Visst är jag missunnsam ibland. Men jag övar mig i att tänka att andras välgång och framgång inte är bort från mig. Och jag har väldigt goda förebilder runt mig när det kommer till detta.

Bland annat min egen Samuel

Har du upplevelser av missunsamhet? Är det något du kämpar med i ditt liv?

Vad forskningen lär mig om livet: del 1

Ny bloggserie!

Till vardags ägnar jag mig åt forskning.

Inte blanda-vätskor-i-sterilt-laboratorium-forskning utan forskning om lärande, språkande, skrivande.

Att jobba med forskning är lärorikt på så många fler plan än jag inledningsvis hade tänkt.

Förutom att jag blir nördigt kunnig inom ett visst avgränsat forskningsområde är den intellektuella resan och utvecklingen som forskningen erbjuder helt fantastisk. En enorm och oväntad bonus.

Att forska lär mig också mycket om livet i största allmänhet, och i den här bloggserien vill jag dela med mig av några glimtar.

Så håll till godo, här kommer vad forskningen lär mig om livet del 1!

Mitt liv just nu. Förutom pätkisen för den är slut för lääänge sedan.

glöm aldrig bort processen bakom slutprodukten

Så här va:

Jag är i en läsperiod just nu och plöjer igenom artiklar och avhandlingar. Ofta irriterar det mig att det verkar så sjukt lätt för alla andra.

Det är en enda räcka solskenshistorier med “först gjorde jag så och därför gjorde jag si” och jag blir frustrerad över att det låter så enkelt och slutprodukten blir så bra.

Men sanningen är att jag vet absolut ingenting om processen som forskaren har genomlevt för att nå slutprodukten.

Jag vet inte om forskaren har gråtit fram orden, värkt fram sidorna, krystat ut resultaten. Jag köper slutprodukten i sin helhet och suckar avundsjukt.

All god forskning har förstås någon slags diskussion om utmaningarna och de svåra avvägningarna i ett forskningsprojekt.

Den diskussionen handlar ofta om varför man valde att kategorisera ett fenomen på ett visst sätt eller varför man valde en viss teori framom en annan.

Däremot handlar diskussionerna inte om att forskaren redogör för sina utmaningar i form av: ”först låg jag sömnlös i tre veckor, sen fick jag handledning och efter det hade jag en mental breakdown men sen — tre månader senare var jag igång igen.”

Ändå kan det hända att den perfekta artikeln jag läser just nu har våndats fram under en långsam process.

Precis som många av de skönlitterära böckerna jag läser, eller filmerna jag ser, eller människors livsfilosofi som jag så beundrar.

Vi vet ingenting om processen bakom slutprodukten. Helt enkelt.

Så mycket bättre

Mina sociala medier är en fröjd att för ögat just nu.

Jag ser bild på bild av brunbrända sommarmänniskor som, oavsett om de firar semester eller ej, tar vara på årstiden och nuet på sätt de anser vara bäst.

Jag ser att ni spenderar dagar till sjöss, dagar vid fotbollsplan, dagar vid sommarstugan, dagar med god mat, dagar med fint sällskap, dagar på jobb, dagar med äventyr eller dagar med lugnt strandhäng.

De här bilderna gör mig så glad. Jag älskar att se er njuta av dagen, årstiden, livet!

Och faktumet att de endast gör mig glad gör min glädje ännu större, för sociala medier är i allmänhet ett ypperligt sätt att spä på bitterhet, avundsjuka och missunnsamhet.

Ironiskt nog kan den gladaste, vackraste bilden ha direkt motsatt verkan på mottagaren.

Ibland har jag varit där också.

Men inte alls nu. Nej, jag gläds med er och är tacksam över att kunna göra just det.

För livet blir så mycket bättre när vi kan unna andra och glädjas med varandra.

Ditt du är inget hot mot mitt jag.

Så här spenderade jag min dag (igår): i partysmink på väg på spelning i en 36-gradig lada. Det var mycket trevligare än det låter!

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

Det som inte andra har

Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över allt jag har, allt jag är. Min man, mitt jobb, min hälsa, familj, vänner, hem och hus och så mycket mer. Den här tacksamheten är inte nödvändigtvis alltid den sorts genuina och djupa tacksamhet, den sortens tacksamhet som bottnar i en lång tid av avsaknad, och som bara den som verkligen har längtat eller verkligen har förlorat, kan känna. Men det är en tacksam grundhållning till mitt liv, en glädje över att jag i grund och botten har det bra. Så bra.

Emellertid har också jag upplevt saknad. Jag har sett på någon annan; på vad någon annan har eller är, och drabbats av den där akuta klumpen i bröstet av saknad, tomhet, bitterhet, längtan och avund. Idag händer det mer sällan än förut, men redan det att jag har upplevt en del av hur mörkt saknadens mörker är, och hur djupt det avgrundsdjupa hålet av avund är, gör att jag har en inte helt oproblematisk relation till tacksamhet idag. Och kanske det här är helt naturligt. För jag tror att den som har saknat kan känna igen saknaden i andra. Den som har sett på någon annans liv med saknad i blicken, kan också känna igen den här saknaden när andras blickar.

Sociala medier gör inte tillvaron lättare för den som saknar. Se min pojkvän, min bil, mina smycken, min kropp, mina barn, mitt hem, mitt bröllop, min resa, min, mitt och mina. Till och med den som inte går hand i hand med saknaden, kan vid åsynen av andras (till synes) flådiga liv känna en otillräcklighet över det egna livet. Men ännu värre då för den, som lever med kronisk saknad. Det är en sak när tacksamhet upplevs i det stilla sinnet, men en helt annan när det tutas ut i offentligheten.

Och vetskapen om hur outhärdlig den här bitande saknaden kan vara, gör mig kluven inför min egna tacksamhet, och framför allt mitt offentliga uttryck av tacksamhet. Å ena sidan är jag glad för allt jag har och är, och jag vill dela den här glädjen. Å andra sidan är mitt hjärta hos dem som inte har, som inte är. Det här dubbla perspektivet gör mig minst sagt tudelad. När jag öppet har visat och uttryckt min glädje och tacksamhet, har det aldrig varit utan att ägna en tanke åt den som inte kan dela de här känslorna med mig.

Det är ett ohållbart levnadssätt i längden; att jag skulle förminska och begränsa min egna tacksamhet för att andra kanske saknar det som jag har. I så fall skulle jag inte kunna krama min man, äta en enda måltid eller över huvud taget vakna upp en enda dag i detta land, utan dåligt samvete. Samtidigt vill jag inte göra ont värre för den som snart knäcks av det nattsvarta, avgrundsdjupa.

De här tankarna är ännu halvtänkta. Och de frågor som de här tankarna väcker i mig har jag inget svar på. Därför har jag nu en genuin undran, som jag önskar dela med dig kära läsare. Känner du igen dig i det här? Låter det alldeles orimligt? Vad har du för tankar om offentlig tacksamhet?