Ödmjuk planering

Jag står förbryllad och ödmjuk inför de läxor och insikter som föräldraskapet ger mig.

Det är inga läxor som jag medvetet har sökt mig till, utan något jag helt enkelt har slungats in i och varit tvungen att konfronteras med.

Vår dotter lär mig så mycket om livet. Hon är totalt omedveten om det, men likväl.

Just nu tänker jag mycket på begreppet öppenhet, då det har varit den insikt som har präglat min tillvaro på sistone.

För så här är det:

Jag har planerat min dag in i minsta detalj; synkroniserat min to do-lista med Mollys sovschema, ordnat logistiken så att tupplurer utförs under bilfärden från plats A till plats B, packat med alla välbehövliga saker och helt enkelt gjort en minutiös förberedelse.

Ändå
kan allt gå helt i stöpet.

Tre timmars sovtur blir en timmes. Katten spyr hårbollar på mattan. Blöjan läcker och förstör bilstolen. Jag blir nersölad av valfri kroppsvätska. Hinner sist och slutligen inte i tid på grund av vägbyggen.

All den grundliga planeringen jag har gjort var, mer eller mindre, helt onödig.

Och andra gånger är det så här:

Jag vågar knappt lämna hemmet för att Molly brukar vagnvägra. Jag är lite för trött och bekymrad över hur det ska gå men bestämmer mig för att åka ändå. Jag rafsar ner ett ombyte och ett blöjpaket i all hast. Glömmer snuttefilten. Glömmer hudsalvan. Beredd på att få åka hem i förtid.

Men då går allt som smort.

Livet med barn lär mig vikten av öppenhet; att vara öppen för att det som vanligtvis brukar funka kanske inte alls gör det, och det som brukar vara omöjligt plötsligt kan bli hur bra som helst.

En öppenhet som handlar om att ta saker och ting som de kommer och inte försöka förutse hur det kommer bli – inte åt någondera håll.

En öppenhet som handlar om tryggheten i att jag och vi tillsammans klarar av de situationer som uppstår – även fastän vi inte har planerat in dem.

En öppenhet som handlar om att släppa tyglarna och försöka att inte ta saker och ting på alldeles för stort allvar.

Jag som är en kontrollmänniska och som älskar en förutsägbar tillvaro får jobba hårt på det här.

Fortfarande håller jag fast vid att planering är bra och viktigt, men det är inte hela världen fastän planeringen skiter sig och jag får improvisera.

Kanske den här typen av planering kunde kallas öppen planering, eller ännu hellre: ödmjuk planering.

Lärdomar efter tjugosju jordsnurr

Jag blev tjugosju här i veckan.

Det är en rätt ointressant ålder – inklämt som en mjölig korv i ljummet hotdogsbröd mellan (de också rättanspråkslösa) milstolparna tjugofem och trettio. (Obs! Det är däremot inte alls ointressant att leva som tjugosjuåring, bara att fylla tjugosju.)

Jag som älskar att reflektera över livet och människan vill gärna göra det även nu.

Här är alltså fem av dom viktigaste sakerna jag har lärt mig under mina levnadsår hittills:

1. Jag KAN inte ändra på andra människor
I den första Frozen filmen finns den catchyga sången Fixer Upper. Den handlar om att man kan fixa en annan person med lite kärlek. Sången är härlig men budskapet helt off. Människan är den hon är och oavsett hur mycket jag skulle vilja så KAN jag inte ändra på henne. Det jag kan ändra är min attityd (men det är så mycket lättare att önska att någon annan ska ändra sig istället).

2. Perspektivet är avgörande
Detta är kanske mitt motto i livet – att det mesta handlar om perspektiv. Ju äldre jag blir desto mer tar jag avstånd från tvärsäkerheten och det definitiva my way-tänket. Vi människor uppfattar situationer, relationer och världen på så fundamentalt olika sätt. Att endast se på ett perspektiv är därför sällan tillräckligt. Jag älskar därför böcker som belyser samma fenomen ur flera olika människor synvinkel, till exempel Svärmodern av Moa Herngren.

3. Introversion är inte en sjukdom
Under de senaste sex åren har jag nått och fördjupat insikten om att jag är introvert. Det har haft enorm betydelse för mig och har hjälpt mig att gå från att uppfatta mig själv som konstig, skev och udda (ibland rentav sjuk) till att behandla mig själv med större respekt och förståelse.

4. Att ifrågasätta är inte farligt
I dokumentären “Vaccinkrigarna” kommer det fram att 20 procent av svenskarna är tveksamma till vaccin. Reportrarna uttrycker detta som att det är alarmerande. Jag tycker däremot inte att det är en dålig sak att ifrågasätta saker och ting – men det avgörande är vart vi går med våra frågor och varifrån vi söker information. Jag har länge levt med enorm respekt för alla typer av auktoriteter men har med tiden förstått hur oerhört viktigt det är att vi ifrågasätter, ifrågasätter, ifrågasätter. Det i sig är inte farligt.

Vart vi går med våra frågor när vi ifrågasätter är däremot helt avgörande. Som forskare går jag – föga överraskande – till forskningen.

5. Vems åsikter betyder något?
Förut var jag mycket mer av en typisk “duktig flicka” som gärna ville ha bekräftelse och vara omtyckt av… ja, typ alla. Med tiden har jag insett att det sist och slutligen är rätt få människors åsikter om mig som jag behöver bry mig. Men det är fram för allt min egen åsikt och syn på mig själv som spelar roll.

Det här är fem punkter som jag har tänkt mycket på under mina senaste tio år.

Vilka är dom “stora lärdomarna” som du har haft i livet?

För att jag behöver det

Jag har varit ofrivilligt tyst här på bloggen.

Men jag märker ändå att jag ständigt dras tillbaka till skrivandet, till bloggen.

Jag började ju en gång skriva blogg för mig själv, och när jag nu inte har skrivit på ett tag är känslan av att något fattas mig påtaglig.

Jag publicerar för andra men skriver för mig själv.

För att jag mår bra av det. För att det hjälper mig att fokusera och skifta fokus från livets oväsentliga till livets väsentliga.

Jag skriver för att jag behöver det. För att det är mitt bästa sätt att få utlopp för myriader av känslor och tankar.

Jag antar att jag har undvikit att skriva blogg för att jag är i process, och det är lättare att skriva när processen är avslutad och jag har fått rätsida på frågetecknen.

Det är svårare att försöka skriva under processen. Vara ärlig mot mig själv trots att jag inte har alla svar.

Men jag behöver inte ha alla svar. Jag får vara i process, det är helt okej, men jag vill ändå skriva om det.

För att jag behöver det. Helt enkelt.

Foto: Sofia Ylimäki-Photography

Det är som det skall

Den här midsommaren var en milstolpe.

Inte bara markerade den här midsommaren starten för min semester, utan den var också ett bevis på att jag ger mig lov att förändras.

Jag, som har rutiner som skulle imponera vilken daghemsföreståndare som helst, har vakat i flera timmar, sovit länge, ätit lite vad som har hamnat framför mig och tagit oförskämt långa tupplurer när jag har känt för det.

Jag har umgåtts med människor i en utsträckning som vanligtvis är långt utanför min naturliga kvantitet och jag har gillat det enormt. Jag har absolut tagit tid för vila, lugn och läsning men jag har orkat långt mer än jag hade trott.

Att bli medveten om mina gränser, min personlighet och min känsliga natur har varit en av de viktigaste upptäckterna under mitt tredje årtionde på denna jord.

Att försiktigt börja stretcha på gränserna och varsamt utforska markerna också snäppet bortom min bekvämlighetszon känns som en naturlig fortsättning på min resa.

Jag söker jämvikt mellan vissheten om att jag är på ett visst sätt, men att jag ändå aldrig är låst i det enda sättet utan också kan, får och kommer att utvecklas.

Jag blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Bästa lärdomen

Jag kommer ihåg att jag under en tid i mitt liv upplevde att jag var en passagerare i det liv som är mitt.

För bara något år sedan kunde jag bli upprörd på människor i min omgivning som jag upplevde slet mig åt än det enda, än det andra hållet. Jag sträckte ut mig så mycket jag kunde, helt obrydd om min ork och mina resurser.

Det var tröttsamt att leva så.

Min stora lärdom under de senaste åren har varit förståelsen för att människor alltid kommer att ge förslag på vad jag kan/ska/bör göra. Det kan jag orimligtvis påverka.

Det jag däremot kan påverka är vad jag gör av andra människors, lite grovt uttryckt, ”krav” på mig.

Den bästa lärdomen jag har haft under de senaste åren är alltså att jag inte behöver uppfatta andra människors (till 98 % välvilliga förslag) som hot mot mig. Jag behöver inte uppleva att människor med sina förfrågningar gör anspråk på mig. Jag är inte passagerare i mitt liv.

Nej är ett kraftigt ord som jag har använt alldeles för lite under de första tjugo åren av mitt liv.

Lyckligtvis är det aldrig för sent att börja.

Små steg

Jag har nämnt min knäskada i förbigående här på bloggen.

(Parentes av medicinsk art: egentligen är det inte så mycket en knäskada som en bristning i vadmuskeln, men smärtan är i knät och intresseklubben antecknar)

(Och en till parentes: om det är något som jag ogillar att läsa om, skriva om, höra om eller över huvud taget ägna tankar åt så är det människors krämpor och sjukligheter så länge de inte är livshotande.

Så jag ska vinkla det här blogginlägget om mitt knä ur ett annat perspektiv. Inte gnäll om krämpor, jag lovar.)

Så jag har fått ett rehabiliteringsprogram. Övningarna känns ibland nästan löjliga. Inte att jag förlöjligar min proffsiga fysioterapeut eller dennes program, inte alls så.

Men bara eftersom jag vet att jag har gjort övningar mycket mer avancerade och tyngre än de jag nu har i mitt rehab-program.

En övning är till exempel den här: jag ska stå på ett ben, böja mig ner för att nästan sätta mig på en stol.

Nästan sätta mig.

Ni hör.

Men det blir värre: jag kan inte ens sätta mig fastän jag skulle vilja. Smärtgränsen kommer emot och jag mäktar inte.

Jag skulle kunna bli modfälld. Jag har varit rejält modfälld.

Men i något skede insåg jag att det här är mitt läge just nu och det enda jag kan göra är att ta skeden i vacker hand och göra mina nästan-nedsättningar.

Små steg. Bokstavligen.

Det tar plågsamt länge men är det enda rätta sättet för ett långsiktigt helande.

I viket område behöver du ta små steg just nu för att få ett bättre, långsiktigt resultat?

En känsla, en dröm

Det är alltid den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Så är det alltid för mig när jag upplever den, känslan av en dröm som plötsligt kommer nära, nära inpå. Känslan när en dröm blir fysiskt påtaglig och fullt möjlig att gå i uppfyllelse.

Varje dag är jag tacksam över att så många av de drömmar jag hade som barn är min verklighet idag.

Jag kan inte ens säga att jag har jobbat jättehårt för att vara där jag är idag. Mycket har bara… hänt mig.

Jag har snubblat in på olika områden, träffat rätt människor vid rätt tidpunkt och kanske visat framfötterna, om ens en liten tå, när mitt inre bara har velat gömma sig och låsa dörren om mitt mest sårbara.

Varje dag är jag tacksam över att få vara där jag är idag.

Och varje gång jag blir påmind om en dröm som ännu inte är min vardagsverklighet är det den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Idag kittlade det i min kropp.
Jag blev varse om en dröm som jag hade låtit slumra för ett tag.

Men nu vaknade den.

Fräknar och favoritklänningen. Bild från sommaren 2019.

Alltid med mig

Det fanns en tid i mitt liv då jag hellre uttryckte mig i dans än i ord.

Och det säger väldigt mycket om en som lever och andas litteratur, skrivande och språk.

Idag firas dansens dag runtom i världen. Säkert i mycket mer nedtonade och diskreta former än många hade planerat och önskat. Men i alla fall.

Jag firar dansens dag genom att dansa lite samtidigt som jag kockar i köket och småstädar. Vardagsdans, ni vet.

Vardagsdans blir det mycket av i det här hushållet. Jag gillar det, det ger en härlig krydda i en rätt långtråkig tillvaro.

Men visst saknar jag scendansen, tävlingsdansandet, performancedansen. Danslektionerna och dansgemenskapen.

Allt har sin tid, också dansen i mitt liv.

Men det vet jag: oavsett formen (både min och dansens) kommer dans alltid att följa med mig på något sätt.

För dansen är oundvikligt i mitt liv. Dansen är alltid med mig.

Bild från när jag dansade i världens bästa KDC.

Vad forskningen lär mig om livet: del 1

Ny bloggserie!

Till vardags ägnar jag mig åt forskning.

Inte blanda-vätskor-i-sterilt-laboratorium-forskning utan forskning om lärande, språkande, skrivande.

Att jobba med forskning är lärorikt på så många fler plan än jag inledningsvis hade tänkt.

Förutom att jag blir nördigt kunnig inom ett visst avgränsat forskningsområde är den intellektuella resan och utvecklingen som forskningen erbjuder helt fantastisk. En enorm och oväntad bonus.

Att forska lär mig också mycket om livet i största allmänhet, och i den här bloggserien vill jag dela med mig av några glimtar.

Så håll till godo, här kommer vad forskningen lär mig om livet del 1!

Mitt liv just nu. Förutom pätkisen för den är slut för lääänge sedan.

glöm aldrig bort processen bakom slutprodukten

Så här va:

Jag är i en läsperiod just nu och plöjer igenom artiklar och avhandlingar. Ofta irriterar det mig att det verkar så sjukt lätt för alla andra.

Det är en enda räcka solskenshistorier med “först gjorde jag så och därför gjorde jag si” och jag blir frustrerad över att det låter så enkelt och slutprodukten blir så bra.

Men sanningen är att jag vet absolut ingenting om processen som forskaren har genomlevt för att nå slutprodukten.

Jag vet inte om forskaren har gråtit fram orden, värkt fram sidorna, krystat ut resultaten. Jag köper slutprodukten i sin helhet och suckar avundsjukt.

All god forskning har förstås någon slags diskussion om utmaningarna och de svåra avvägningarna i ett forskningsprojekt.

Den diskussionen handlar ofta om varför man valde att kategorisera ett fenomen på ett visst sätt eller varför man valde en viss teori framom en annan.

Däremot handlar diskussionerna inte om att forskaren redogör för sina utmaningar i form av: ”först låg jag sömnlös i tre veckor, sen fick jag handledning och efter det hade jag en mental breakdown men sen — tre månader senare var jag igång igen.”

Ändå kan det hända att den perfekta artikeln jag läser just nu har våndats fram under en långsam process.

Precis som många av de skönlitterära böckerna jag läser, eller filmerna jag ser, eller människors livsfilosofi som jag så beundrar.

Vi vet ingenting om processen bakom slutprodukten. Helt enkelt.

Det fogliga

Jag har alltid varit konflikträdd.

Nej, så här: jag har alltid älskat harmoni, alltid sökt mig till det rofyllda, lugna.

(För varför måste också något så positivt som viljan att undvika konflikt och sträva efter fred uppfattas som något negativt, svagt, oönskvärt — det är dags att förändra diskursen.)

Denna egenskap i mig har gjort att jag har slagit knut på mig själv för att försöka vara andra människor till lags. Jag har fogat och fogat och anpassat mig bortom rimlighetens gräns. Och jag vet att jag inte är den enda.

Mänskliga relationer handlar onekligen om att slipas och formas för att hitta en hållbar passform för två eller flera parter, men det får aldrig handla om att endast en part i relationen gör det. Det är ju ett samspel, en interaktion.

Jag har haft rumskompisar för vilka jag inte har fått leva ett normalt liv. Jag har haft överordnade som inte har haft någon respekt för fritid. Jag har haft vänner (eller “vänner”) som inte har varit sena med att använda min vänlighet till egen nytta.

Och mina berättelser är bara några i raden av (särskilt ofta kvinnors) foglighet.

Ständigt balanserar jag på knivsudden där jag har det ständiga anpassandet och fogandet på den ena sidan, och självständighet och integritet på den andra.

Jag tror inte nödvändigtvis att de här två aspekterna behöver vara varandras motpoler såsom jag nu framställde dem, men ofta är de i konflikt med varandra. Åtminstone för mig.

Så jag jobbar med att hitta gränser, med att kunna avgöra var jag visst kan och vill anpassa mig för smidigare interaktion och var jag absolut vill stå stadigt och orubbligt på den mark som är min.

Minnen av en sommar behövs en snödag som denna. Här ett minne från förra sommaren i min favoritklänning.

Vilka är dina upplevelser av osund foglighet?