Vikten av representation

Mina morgnar och förmiddagar ser ut så här: jag vaknar och lägger på TV:n för att se på VM i fotboll (detta tv-tittande sker mer eller mindre engagerat med tanke på att jag oftast matar och underhåller två barn samtidigt).

Det är härliga morgnar, sköna morgnar och jag njuter av att se på match efter match.

Och när jag nu i mer än en vecka har sett på fotboll varje morgon blir jag så taggad på att snöra på mig fotbollsskorna och äntra planen igen. Jag längtar efter att få uppleva lagspelet, samhörigheten, den glädje och sorg man får uppleva som lag tillsammans på planen.

Jag längtar efter adrenalinet och nervositeten innan matchen, känslan av att sätta en perfekt djupledspassning eller efter att ha gjort en utsökt löpning i precis rätt tid. Eller att ensam ha tagit mig igenom försvaret och näta bollen förbi målvakten.

Jag längtar efter ruset efter att ha kämpat och kämpat och kämpat sig fram för att vinna tillbaka en boll, och glädjen av att se ens lagkamrater backa upp en. Att se ens vän och lagkamrat skickligt sköta en svår situation eller när ens målvakt gör den där once in a lifetime-räddningen som ingen hade vågat hoppas på.

Aahh vad jag har längtat och njutit ska ni veta!

Det märkliga är att Samuel ser på fotboll flera kvällar i veckan under hela årets lopp, och jag brukar ofta sitta bredvid och slötitta medan jag läser en bok. Men aldrig har jag följt med lika engagerat som jag har gjort nu under detta VM.

Orsaken?

Definitivt denna enda: representation.

Att se någon som ser ut som jag – som essentiellt ÄR som jag – gör att jag inser att jag också kan det där. Att det kunde vara jag som spelade där (teoretiskt, kanske inte sannolikt och rent praktiskt)!

Så mina tankar har på sistone handlat mycket om vikten av representation – att se någon som man identifierar sig med göra saker som man själv vill/önskar/kan göra på internationell TV.

Det är så stort, det är så viktigt.

Troligtvis kommer jag inte att göra en comeback på någon fotbollsplan under någon snar framtid, men detta fotbolls VM har förstärkt insikten om att jag kan.

Om jag vill. För de kan.

Inte VM i fotboll men en Kokkola Cup match år 2021

De måste inte

Ack mitt ingrodda ryggmärgsbehov av att vara omtyckt.

(Och ja, det är väl på ett sätt en självklarhet för vem strävar väl medvetet efter att vara ogillad?? Men ändå)

Idag var jag tvungen att beslutsamt sätta ner foten i ett sammanhang.

Det var obekvämt för mig av ett flertal orsaker. De viktigaste orsakerna är att jag:

a) ogillar konflikter
b) ogillar att ge andra människor orsak att inte gilla mig

Men varför, egentligen, är jag så upptagen med att folk ska tycka gott om mig? Varför är jag mest i hela världen oskick om jag tror att någon hyser agg mot mig, är irriterad på mig eller tycker jag är jobbig som person.

Eller ens en bråkdel av ovanstående?

Min egen syn på mig själv är ju att jag är vänlig, trevlig, tillmötesgående, positiv.

En enda människas eventuella negativa känslor gentemot mig ska ju inte behöva rubba min grundton och min sömn? Eller?

Det som irriterar mig i hela den här tanken är att jag förstår att det här är en del av ett större problem.

Livet, samhället, patriarkatet och allt det där.

Jag förstår att det här handlar om hur jag som flicka, och senare även kvinna, har blivit fostrad av ett helt samhälle att sträva efter att vara till lags, sitta tyst och inte vara till besvär.

Men UGH jag är trött på att niga och tiga.

De måste inte tycka om mig. Inte egentligen. Jag har mängder av kärleksfulla, osjälviska människor som gör det. Utan förbehåll.

Så de (vem sjutton de nu egentligen är) behöver inte göra det.

Jag får sätta ner en fot och vara beslutsam (dessutom gör jag det alltid i stor respekt och aldrig utan orsak) när det behövs. Och de måste inte gilla det, de måste inte tycka om mig för det.

Men jag måste göra det.

Om inte annat så för mig själv.

Det fogliga

Jag har alltid varit konflikträdd.

Nej, så här: jag har alltid älskat harmoni, alltid sökt mig till det rofyllda, lugna.

(För varför måste också något så positivt som viljan att undvika konflikt och sträva efter fred uppfattas som något negativt, svagt, oönskvärt — det är dags att förändra diskursen.)

Denna egenskap i mig har gjort att jag har slagit knut på mig själv för att försöka vara andra människor till lags. Jag har fogat och fogat och anpassat mig bortom rimlighetens gräns. Och jag vet att jag inte är den enda.

Mänskliga relationer handlar onekligen om att slipas och formas för att hitta en hållbar passform för två eller flera parter, men det får aldrig handla om att endast en part i relationen gör det. Det är ju ett samspel, en interaktion.

Jag har haft rumskompisar för vilka jag inte har fått leva ett normalt liv. Jag har haft överordnade som inte har haft någon respekt för fritid. Jag har haft vänner (eller “vänner”) som inte har varit sena med att använda min vänlighet till egen nytta.

Och mina berättelser är bara några i raden av (särskilt ofta kvinnors) foglighet.

Ständigt balanserar jag på knivsudden där jag har det ständiga anpassandet och fogandet på den ena sidan, och självständighet och integritet på den andra.

Jag tror inte nödvändigtvis att de här två aspekterna behöver vara varandras motpoler såsom jag nu framställde dem, men ofta är de i konflikt med varandra. Åtminstone för mig.

Så jag jobbar med att hitta gränser, med att kunna avgöra var jag visst kan och vill anpassa mig för smidigare interaktion och var jag absolut vill stå stadigt och orubbligt på den mark som är min.

Minnen av en sommar behövs en snödag som denna. Här ett minne från förra sommaren i min favoritklänning.

Vilka är dina upplevelser av osund foglighet?

Allt lika sant

Något måste sägas om gårdagens Diagnos: Duktig-evenemang.

Evenemanget som Svenska Kvinnoförbundet ordnade med temat utmattning och prestationsångest hos kvinnor. En handfull experter från olika områden föreläste och diskuterade temat ur olika synvinklar.

Något måste sägas om evenemanget ja, men grejen är att jag fylldes med en så kopiös mängd tankar och insikter, och beroende på vilket perspektiv jag väljer uppstår olika berättelser.

Men något måste sägas Här kommer något. Allt lika sant.

Det finns något oerhört fint i att samlas. I salen satt kvinnor i alla åldrar och i olika livssituationer. Ändå upplevde vi alla ett trängande behov av att samlas för att prata utmattning hos kvinnor. Ändå starkt.

Det är sorgligt att det här temat lockar så många människor; att det är så allmänmänskligt och har en så hög igenkänningsfaktor att det är rusning och kölistor till att få veta mer om duktighetssyndrom och utmattning.

Om det står ”servering” tänker (i alla fall) jag kaffe/te och en liten söt eller saltbit. Fantastiskt att det under evenemanget innebar en rejäl smörgås med rostbiff och sallad och bubbligt och allt!

Vilken kvinna Maria Sundblom Lindberg är. Fick mig att skratta högt och skriva ner vartannat ord hon sa. Jag vill ha henne som terapeut, fadder åt mina hypotetiska framtida barn och som min träningspartner på gymmet.

Jag är glad att diskussionen inte gick åt ett ”det är alla andras (främst männens) fel” för om det är något jag inte pallar med så är det all form av offertänk.

Så många visdomsord ramlade över mig igår. Bara det här: ”Ångest är otröstad gråt” (Maria Sundblom Lindberg), ”Ledig tid behöver inte förtjänas” (Mikaela Rosenback) och ”Svara: nej jag kan inte just då för jag har deep work” (Amanda Backholm).

Jag var mos i hjärnan efteråt men nöjd. Ack så nöjd.

Läst på sistone: kvinnans verklighet

Mina senast lästa böcker har kommit att handla en hel del om kvinnor och deras verklighet.

Jag dristar mig till att säga värklighet.

Två av böckerna är boknyheter från den här hösten, den tredje är en rätt ny översatt bok som kom ut för några år sedan.

Fortsätt läsa för finfina boktips!

David Lagercrantz (2019) Hon som måste dö

Den sista delen i Milleniumserien med Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist i spetsen.

Jag, och så många andra, har med spänning och nyfikenhet följt med de fascinerande och mångbottnade karaktärerna i den här serien och äntligen är vår väntan på den sista delen över.

I den här sjätte boken i serien är en hemlös mans märkliga död starten till ett svindlande mysterium bland högt uppsatta politiker där konspirationsteorier och skandaler flödar. Lisbeth Salander är hotad och ständigt i rörelse. Hon vill göra upp med det förflutna men förvånas över oväntad sentimentalitet.

Jag lyfter på hatten åt David Lagercrantz imponerande arbete med att ta över där Stieg Larsson slutade. Det var minsann inga små skor att fylla. Emellertid upplevde jag att den här berättelsen forcerades till ett slut, det kändes avhugget och avsnoppat.

Jag gillar emellertid hur Lagercrantz, precis som Larsson gjorde, väver ihop det stora med det lilla i ett intrikat mönster som (oftast) känns trovärdigt.

Mitt avsked med Salander och Blomkvist var inte ledsamt men lite vemodigt förstås.

Monika Fagerholm (2019) Vem dödade Bambi?

Lika suggestivt som alltid målar Fagerholm upp en trovärdig finlandssvenks småstad (vad annars?) där yttre fokus ligget på ett brutalt våldtäktsfall som tystas ned, men läsare vet att fokus i verkligheten ligger på de mellanmänskliga relationerna och de träffsäkra psykologiska analyserna. Det gör det alltid när Fagerholm skriver.

Saga-Lill och hennes vän Emmy är de kvinnliga huvudkaraktärerna, trots att förvånande men välkommet mycket också handlar om några jämnåriga unga män i boken. Teman som behandlas är kvinnlighet, sexualitet, svartsjuka och psykiskt illamående och jag inser när jag skriver det här att det är väldigt mycket fokus på unga vuxnas värklighet.

Språket i boken är kompakt och fullt av intertexter, hashtaggar och flashbacks i typiskt Fagerholmskt manér. Det här är ändå en av de mer lättillgängliga av Fagerholms romaner.

Kanske därför något för dig som är ny för författarskapet?

Jaqueline Woodson (2014/2018) brun flicka drömmer

Lyssnade som ljudbok i en fin översättning av Athena Farrokzhad och det var ett lysande val.

På vaggande prosalyrik målas en detaljrik värld upp som både sorgligt och lyckligtvis nog har varit Woodsons egen uppväxt i ett Amerika ännu till stor del präglat av segregation och rasism.

Trots att språket är vaggande till sin form är innehållet sylvasst. Den dolda men uppenbara kritiken lämnar mig med en känsla av rättfärdigad förargelse och skam. Ändå är språket inte moraliserande eller anklagande, vilket gör det hela en njutning att läsa.

Jag hade också gärna haft den fysiska boken parallellt för att se hur orden ligger på sidorna. Men av alla ljudböcker jag har lyssnat på är det här en av de bästa att ta till sig auditivt. Farrokzhads stämma och egna författarskap och politiska aktivitet gör henne till en utmärkt uppläsare av verket.

Läs!

Läst på sistone: att bli sedd

Att bli sedd hör väl till en av människans mest grundläggande behov. Mina tre senast lästa böcker har på olika sätt behandlat just det här.

Annika Luther (2013) Lärarrummet

Jag som har haft en så motig relation till Luthers ungdomsromaner tänkte äntligen när jag läste den här vuxenromanen!

Titeln kanske inte väcker omedelbart intresse; vad häftigt kan tänkas hända i en skola, än mer i ett lärarrum!? Men låt er icke luras — det händer absolut grejer! I boken får vi följa med en handfull lärare, både professionellt och privat och ni skulle bara ana vilka intriger och vilket drama som kan utspela sig i lärarrummet.

Som pedagog och lärare intresserade den här mig av naturliga orsaker. Jag gillade särskilt att den handlade mycket om att se sina studerande, se sina kolleger men också se och vara lyhörd för sig själv. Det var gripande.

Därför tror jag också att den här boken har mycket allmänmänskligt som kan tilltala vem som helst. Också dig.

Jennifer Mathieu (2017/2018) Moxie

En high-school miljö med ett förstelnat socialt klimat. En modest ung tjej som inspireras av sin mammas punkperiod i tonåren och börjar göra uppror mot det rådande systemet i skolan med hjälp av en egengjord-tidning (eller fanzine) kallad Moxie. Det är premissen för boken.

Jag måste säga: det här känns fräscht!

Trots att jämställdhet och feminism länge, länge har behandlats i litteraturen känns det här nytänkande och 2019. Stundvis upplevde jag att händelserna i boken var snudd på överdrivna, men å andra sidan kanske just det var nödvändigt för handlingsförloppet.

En perfekt crossover-roman om hur vi kan arbeta för att både individer och större grupper kan känna sig sedda och trygga på ett individuellt, samhälleligt och institutionellt nivå.

Allt det här är boken utan att för den skull vara raljerande och predikande.

Hannele Mikaela Taivassalo (2010) Åh, kom och se här

Jag är ett stort fan av Taivassalo, och den här redan åtta år gamla romanen gör mig absolut inte besviken.

Redan från första början vet vi hur boken kommer att sluta, men vem och vad som leder fram till slutet vet vi inte. Den allvetande berättaren i boken är en så kallad trappdväljare; hon smyglyssnar på invånarna i huset med de tunna väggarna. Särskilt lägenheten där kvinnan bor tillsammans med sin bror och hans dotter ligger i hennes intresse.

Som alltid i Taivassalos romaner är språket underskönt och fritt strömmande. Berättelsen förtäljs nästan på ett sugande, suggestivt sätt vilket gör att jag inte vill (kan!) sluta läsa. Det är en roman om längtan, att färdas, om stora, svåra val och livets förgänglighet.

Det är en mer krävande bok, det medger jag, men jag kan tipsa om recensionen på Svenska Yle som stöd för läsningen.

Riktigt fin läsning!

Läst på sistone: att vara kvinna

Jag vet inte om det är en slump eller om jag, helt omedvetet, har snöat in mig på böcker om kvinnor och konsten att vara kvinna på sistone. Oavsett vilket så har jag läst båda lyrik och prosa på det här temat och nedan presenterar jag mina tre senaste lästa.

rupi kaur (2018) solen och hennes rosor

Jag blev totalt övertygad över rupi kaurs debut mjölk och honung som utkom på svenska 2017. Om du gillade debuten kommer du att gilla den här. Den är vass i sin enkelhet och är alltså som poesi när den är som bäst — fångar det svåra, obegripliga, stora i koncentrerat format. Utöver det här är den också lättillgänlig, alltså något som också en ovan lyrikläsare kan ta till sig.

Jag gillar ikonotexten, alltså samspelet och synergin mellan text och bild, i boken och jag kan hålla med om att rupi kaur har beskrivits som den unga generationens röst. Läs den!

Anna-Lena Härkönen (2017) Valomerkki

Det händer sig att jag läser på det andra inhemska språket, men tröskeln är tyvärr relativt hög. Den här plockade jag hem från bibban efter att jag hade läst en artikel om boken, som problematiserar fenomenet utmattning och likgiltighet ur en kvinnlig författares perspektiv.

Som sagt är det ganska tunga teman som berörs, och visst är boken lite tungrodd då den i princip är en utdragen skildring av livet med utmattningsdepression. Ändå är just det här temat enormt viktigt att lyfta fram, särskilt eftersom den här problematiken är så vanlig. Jag läser på ett helt annat sätt på finska än på svenska, men trots det plockade jag ut ett antal klyftiga formuleringar.

Sara Stridsberg (2018) Kärlekens Antarktis

Det här är en bok om ett dödsögonblick som aldrig tar slut. Om den värsta sortens utsatthet, ensamhet. Om ett förflutet som inte går att ändra och en framtid som alltjämt fortsätter. Det här är en bok som främst fängslar mig för dess fantastiska språk som totalt suger in mig. Trots att samma händelser berättas på olika sätt om och om igen tröttnar jag inte eftersom den nyanserade, detaljerade skildringen alltid bidrar med något nytt.

Det här är inte läsning för den känsliga och lätt-uttråkade läsaren, snarare åt någon som gärna läser långsamt och njuter av utsökta formuleringar.

Allt annat än bekvämt

Jag minns känslan av skam.

En djuptgående skamsenhet som hastigt övergick i en frustrerad ilska. “Jag hatar att vara flicka!” skrek mitt hjärta medan tårar — ytterligare en orsak till skam — brände bakom ögonlocken.

Jag var sju år och hade blivit bortvisad från pojkarnas fotbollsmatch.

 Inte för att jag inte var bra nog.

Nej jag var precis lika bra, i vissa fall till och med bättre, som de jämnåriga pojkarna. Det var alltså inte min kompetens, eller bristen på denna, som led till mitt uteslutande; det fanns inget fel i mitt spelande. Bara i hela mitt varande.

Men jag vet nu, att det var aldrig fel på mig.

Och inte heller vill jag söka syndabockar i de andra. Vi var ju bara barn. Barn! Dessutom upplever jag att alldeles för mycket tid av jämställdhetsdebatten och feminismen går åt till att idiotförklara, istället för att föra en konstruktiv dialog med konkreta konsekvenser som resultat.

Det viktiga, som jag ser det, är att nå en konsensus om att det inte ska vara så här. Att det inte får vara så här.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Och den här veckan. Ada Hegerberg skapade historia och blev den första kvinnan att emotta det prestigefyllda fotbollspriset Ballon d’Or. Hennes pris är också en enorm seger för sjuåriga Mindy. Men hon bemöttes med frågan om hon kunde twerka.

Det får inte vara så här.

Det är väldigt obekvämt att bli mer sensitiv för ojämställda beteendemönster i samhället, för de är i sanning ingrodda, djupt rotade och följaktligen svåra att identifiera. När man väl en gång har börjat se mönstret är det omöjligt att blunda, att inte reagera.

Det är minsann allt annat än bekvämt.
Bara livsviktigt.

Läst på sistone: kvinnor i fokus

I det här novemberrusket är det rimligaste man kan göra att unna sig många och fina lässtunder. Det har jag sannerligen haft med de här tre böckerna, där den gemensamma nämnaren har varit fokuset på kvinnor.

Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Koko Hubara (2018) Bruna Flickor

Första gången jag hörde om den här boken häpnade jag. Jag läste om den i en tidning och min första tanke var: “Bruna Flickor — så får man väl inte säga” för jag tyckte det lät så politiskt inkorrekt.

Men givetvis väcktes titeln min nyfikenhet, och nu när jag har läst boken förstår jag att termen Bruna Flickor inte alls är politiskt inkorrekt utan snarare motsatsen — det är ett sätt att ge rum åt de som inte är “synliga i statistiken, i media och i den kultur som man existerar i” som baksidestexten säger.

Det är en livsviktig bok som vågar trampa samhällets ömmaste tår, och som modigt och vasst lyfter upp strukturella problem. Genren, definieras av författaren själv, som personliga essäer och Hubara illustrerar skickligt hur det privata och det allmänna lever i en oundviklig symbios (eller parasitism?).

Det enda jag har att anmärka på är att själva textlayouten är väldigt tungläst. Texten var kompakt, marginalerna breda och radbrytningarna få vilket gjorde att det kändes väldigt komprimerad. Jag hade gärna läst en luftigare text.

I övrigt är det en rasande samling samhällsskildringar som definitivt gör läsaren obekväm. På ett bra, viktigt sätt.

Kate Quinn (2018) Kodnamn Alice

Det här var en bok som jag slukade under en vecka när jag var sjuk. Det är en bra bok att sluka, i och med att berättelsen är i fokus och väldigt framåtsträvande. Språket är funktionellt men inte särskilt skönt eller stilistiskt välformulerat.

Boken är baserad på den sanna historien om Alice-nätverket, vilket bestod av kvinnor som rekryterades som spioner under första och andra världskriget. Jag har alltid fascinerats av historia, och som historisk roman är det här fängslande läsning.

Jag kan inte dölja att jag har lite svårt för att läsa amerikansk chic-lit, och en gnutta av det återfinns i den här boken. Men med tanke på bokens handling och tiden den utspelar sig i är den här berättelsen förstås till stor del är långt ifrån lyckliga klyschor och “the american dream”.

Den här boken kan jag rekommendera åt dig som vill ha medryckande läsning där själva handlingen är det viktigaste.

Margaret Atwood (1985) Tjänarinnans berättelse

Den här boken är högaktuell i och med den nya TV-serien. Boken är däremot flera årtionden gammal redan.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja läsa den här boken, för jag hade hört att serien är ryslig. Men jag försökte förhålla mig så fördomsfri till boken som möjligt, och jag tror det underlättade.

Boken utspelar sig i framtiden i samhället Gilead, där högt uppsatta män styr samhället i en fundamentalistisk ideologi. Eftersom nativiteten är låg på grund av alla naturkatastrofer och krig har välbärgade män, så kallade Anförare, skapat ett samhälle där det är möjligt att anställa tjänarinnor, vars enda syfte är att bidra till tillökning till Anförarnas familjer. I fokus ligger tjänarinnan Offred och hennes berättelse.

Jag skämtar inte när jag säger att jag stormläste den här.

Jag kunde inte sluta. Det är en bok som stör och berör. Det är absolut ingenting för den känsliga läsaren, men jag vågar ändå påstå att den inte är lika hemsk som TV-serien (trots att jag inte har sett den), för här ligger Offreds egna berättelse; hennes tankar, känslor, rädslor i fokus.

Inte ett ställningskrig

Mitt nyhetsflöde har på sistone till stor del bestått av en diskussion om polarisering.

Polarisering i sig är inget nytt och jag har förstås hört om polariseringen i samhället, men då har det mest inneburit den politiska polariseringen. Den här polariseringen som jag på sistone har läst mycket om handlar om män och kvinnor, och det var något som jag aldrig hade hört om förut.

Men nu när jag fick höra om det märker jag det överallt. 

I den pågående rättegången mot den åtalade för knivhuggningarna i Åbo kommer det fram att den misstänkte hyser ett förakt mot kvinnor. Det är kanske i underkant att säga att han hyser förakt mot kvinnor, för det han anser sig göra är att föra krig mot kvinnor (källa). 

Innan den misstänkte gärningsmannen utförde det oerhört tragiska dådet i min födelsestad Toronto, skrev han en statusuppdatering som uttryckte enorm bitterhet och sexuell frustration gentemot kvinnor. Han säger att han är del av "the incel rebellion", och incel som har varit den här veckan nya ord för mig, betyder involuntarily celibate. Alltså ofrivilligt celibat. (källa)

Nya undersökningar vittnar om unga män som är marginaliserade, och män med låginkomst som har svårt att hitta partner och i förlängningen också att bilda familj. (källa)

Samtidigt läser jag uttryck som: "Utan unga, välutbildade toleranta kvinnor skulle Finland vara ett helveteshål" (källa). Och mitt sociala medier flöde fylls av unga och äldre kvinnor som uttrycker en enorm bitterhet och djupt förakt mot män.

Foto av bästa syster Ebba

Vi har enormt mycket att jobba med. Vi behöver genomgående förändringar i våra tankestrukturer och samhälleliga system. 

Men jag tror att vi sågar av den gren vi själva sitter på om vi för en vi-mot-de-retorik. Vi behöver förnya vårt tänkande och vårt handlande ja, men det gör vi inte genom föra ett ställningskrig mot varandra. 

Den här polariseringen blir så lätt ett ställningskrig i den nuvarande diskursen; om vi tänker att vi är bättre eller ni är bättre. Det må vara en slags lösning, men det är inte en hållbar lösning. Men vi måste hitta ett hållbart sätt att leva med varandra, locka fram det bästa ur varandra och varken medvetet eller omedvetet förtrycka varandra.

Vi är alldeles för naiva om vi tror att vi inte behöver varandra.