Också till mig

Det går väl sådär att vara gravid i tredje trimestern för tillfället.

Ingen, verkligen ingen, vill höra om alla krämpor så jag besparar er detaljerna. Men jag kan säga att den kapacitet jag vanligtvis brukar leverera vad gäller ork, engagemang, arbetsförmåga och energi är om inte helt bortblåst åtminstone kraftigt reducerad.

Kraftigt.

Och jag kämpar med att acceptera det.

Jag kämpar med att känna att det är okej att jag inte mäktar. Att jag inte kan. Att jag behöver hjälp. Att jag behöver vila. Mycket. Mycket mer än jag vanligtvis gör.

Jag kämpar med att acceptera att detta är läget och att det enda jag kan är att gilla det.

Samtidigt vet jag, att jag inte skulle fördöma, hytta med fingret eller himla med ögonen åt någon i motsvarande situation. Jag skulle möta denna person med empati, förståelse och omsorg.

Därför får jag öva mig i att sträcka den här omsorgen och välviljan inte bara till andra utan också till mig.

Det är sjukt svårt. Men jag försöker.

En annan tid. Mycket mindre mage och rätt mycket enklare att vara i största allmänhet. Må denna tid åter komma. Helst snart.

De måste inte

Ack mitt ingrodda ryggmärgsbehov av att vara omtyckt.

(Och ja, det är väl på ett sätt en självklarhet för vem strävar väl medvetet efter att vara ogillad?? Men ändå)

Idag var jag tvungen att beslutsamt sätta ner foten i ett sammanhang.

Det var obekvämt för mig av ett flertal orsaker. De viktigaste orsakerna är att jag:

a) ogillar konflikter
b) ogillar att ge andra människor orsak att inte gilla mig

Men varför, egentligen, är jag så upptagen med att folk ska tycka gott om mig? Varför är jag mest i hela världen oskick om jag tror att någon hyser agg mot mig, är irriterad på mig eller tycker jag är jobbig som person.

Eller ens en bråkdel av ovanstående?

Min egen syn på mig själv är ju att jag är vänlig, trevlig, tillmötesgående, positiv.

En enda människas eventuella negativa känslor gentemot mig ska ju inte behöva rubba min grundton och min sömn? Eller?

Det som irriterar mig i hela den här tanken är att jag förstår att det här är en del av ett större problem.

Livet, samhället, patriarkatet och allt det där.

Jag förstår att det här handlar om hur jag som flicka, och senare även kvinna, har blivit fostrad av ett helt samhälle att sträva efter att vara till lags, sitta tyst och inte vara till besvär.

Men UGH jag är trött på att niga och tiga.

De måste inte tycka om mig. Inte egentligen. Jag har mängder av kärleksfulla, osjälviska människor som gör det. Utan förbehåll.

Så de (vem sjutton de nu egentligen är) behöver inte göra det.

Jag får sätta ner en fot och vara beslutsam (dessutom gör jag det alltid i stor respekt och aldrig utan orsak) när det behövs. Och de måste inte gilla det, de måste inte tycka om mig för det.

Men jag måste göra det.

Om inte annat så för mig själv.

Hela skillnaden

Jag får ständigt påminna mig själv om att andra saker inte kontrollerar mig och mitt liv.

För det är frestande att tänka att kalendern, jobbet eller knepiga människor är de som ytterst styr utfallet av våra liv.

Jag tenderar lätt bli ett offer för min kalender. Det som står i kalendern ska göras oavsett orkesnivå och dagsform.

Igår hade jag prickat in att jag skulle träna. Inget särskilt med det, men grejen var att jag hade sovit en ovanligt kort natt och kände mig sömning och slut i kroppen.

Träning är kanske aldrig fel, men just igår kände jag på mig att jag behövde sömn och vila mer än ett svettigt träningspass.

För mig är det så viktigt att praktisera medvetenhet att jag aktivt får fatta beslut som är bäst för mig, trots att jag kanske har ett träningsschema, en läsrutin eller inbokade möten i min kalender.

Andra saker styr inte över mig.
Jag styr över dem.

Och det är hela skillnaden.

Okej ibland styr andra ting och väsen mitt liv. Som den här sötingen, min systers katt, som bodde hos oss förra veckan. Jag kunde inte vända sida, var kissnödig och hade tänkt börja göra mig i ordning för dagen. Katten sade ”mysa!” och jag lydde.

Det är som det skall

Den här midsommaren var en milstolpe.

Inte bara markerade den här midsommaren starten för min semester, utan den var också ett bevis på att jag ger mig lov att förändras.

Jag, som har rutiner som skulle imponera vilken daghemsföreståndare som helst, har vakat i flera timmar, sovit länge, ätit lite vad som har hamnat framför mig och tagit oförskämt långa tupplurer när jag har känt för det.

Jag har umgåtts med människor i en utsträckning som vanligtvis är långt utanför min naturliga kvantitet och jag har gillat det enormt. Jag har absolut tagit tid för vila, lugn och läsning men jag har orkat långt mer än jag hade trott.

Att bli medveten om mina gränser, min personlighet och min känsliga natur har varit en av de viktigaste upptäckterna under mitt tredje årtionde på denna jord.

Att försiktigt börja stretcha på gränserna och varsamt utforska markerna också snäppet bortom min bekvämlighetszon känns som en naturlig fortsättning på min resa.

Jag söker jämvikt mellan vissheten om att jag är på ett visst sätt, men att jag ändå aldrig är låst i det enda sättet utan också kan, får och kommer att utvecklas.

Jag blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Den jag var då

Ett ansikte, som jag inte har sett på åtminstone tio år, vimlade förbi mig i mitt Facebook-flöde.

Ett ansikte på en person som jag umgicks rätt mycket med när jag gick i 7-9:an, men som jag inte egentligen har haft kontakt med sedan dess.

Det är märkligt med relationer som rinner ut i sanden utan varken ordentligt avsked eller återseende.

Båda parter utvecklas med tiden, men åt olika håll.

Du är knappast likadan idag som du var för tio år sedan. Jag vet att jag inte är likadan idag som för tio år sedan.

Senast vi umgicks regelbundet var jag stollig, högljudd, antingen oseriös eller alldeles för allvarlig, skenbart extrovert och lite fanatisk (ja, jag hade en fanatisk period i mina tonår).

Jag tror att jag sårade många med mitt sätt att vara, trots att jag hade goda intentioner. Jag tror att jag fick människor att känna sig otillräckliga medan jag själv gav sken av att vara förmer, lite bättre på olika sätt.

Inte riktigt tio år sedan, men nästan.

Den jag var då, när du och jag umgicks, är inte samma person som jag är idag.

Och jag tänkte att jag ville säga det åt dig, när du spontant dök upp i mitt Facebook-flöde.

Jag gjorde det inte, förstås. För jag vet att andra människor inte går och tänker på mig lika mycket som jag tror att de gör.

Och precis som jag vet att du har utvecklats under dessa tio åren, tror jag att du också förstår att jag också har mognat, ödmjukats, utvecklats med tiden.

Tack gode Gud att det är så, att vi alla utvecklas.

Det är precis som det ska vara.

Så onödigt

Jag är ju lite av en självutnämnd livsstilsfilosof.

Av exakt den anledningen delger jag nedan en av mina livsvisdomar:

Om vi bara visste hur lite folk egentligen tänker på och bryr sig om oss skulle vi leva våra liv på helt annorlunda sätt.

Det låter kanske pessimistiskt, ohumant men fundera själv: hur mycket tid ägnar du dig åt att tänka på andra människor? Deras livsval, misstag, felsägningar, pinsamheter?

Jag är den första att erkänna att jag egentligen ägnar ingen tid alls åt ovanstående.

Däremot ägnar jag störande mycket tid åt att fundera på hur mycket andra människor tänker på mig.

Så onödigt egentligen.

Det ska jag sluta med. Typ helst genast.

”I don’t care” - Oliver the Neva

Baken bak

Jag älskar uttrycket “hur man än vänder sig har man rumpan bak”.

Det finns en så enorm mängd sanning i detta smått barnsliga ordspråket.

Jag har prövat på det där med att vrida mig åt många håll, stretcha mig i olika riktningar men jag märker att jag aldrig räcker till, att det alltid finns något jag kunde ha gjort bättre, någon annan människas behov jag kunde ha tillgodosett mer, någon som blev missnöjd över mitt val i alla fall.

Jag har prövat på att få baken att peka i samma riktning som min nästipp, jag har försökt att vrida min kropp in absurdum men hur jag än vänder och vrider på mig så får jag inte till det.

Baken är där bak och därmed basta.

Det bästa är väl att gilla läget.

Hitta någonstans mjukt att lägga ner den på då och då.

dragkamp

Det jag vill och det jag behöver går inte alltid hand i hand.

Ibland vill jag inget annat än delta i roliga evenemang och träffa fina människor. Ibland behöver jag inget annat än ett tyst rum, en bok på sin höjd.

Andra gånger är det vice versa som gäller.

Det händer sig ändå ibland att det jag vill och det jag behöver faktiskt drar åt samma håll. Den känslan kan närmast beskrivas som ett flowtillstånd hos mig, en känsla av att allt klaffar och av att ett plus ett blir ett.

Men om jag är ärlig kan det jag vill och det jag behöver oftast liknas vid en dragkamp där jag måste avgöra vem som utgår med segern. Och jag som är så konfliktskygg.

Idag har jag gjort mycket som jag har velat, men jag har också gjort sådant som jag har behövt för mig själv och för min ork.

Det är första advent och vi har blivit med julgran. Jag vet inte om det är ett exempel på det jag vill eller det jag behöver.

Kanske är det ett unikt exempel på när de båda sidorna för en gångs skull drar jämt.

Vi har ingen aning

Jag hade inte skött mig ansvarsfullt.

Den där gången för snart tio år sedan när jag hade lovat att göra något och sedan inte hade kunnat stå fast vid mitt ord. Det var väldigt olikt mig, och jag tror att det precis därför sved så mycket (för mig, för andra) — för jag var den trofasta, den man kunde lita på.

Nej, den gången förmådde jag inte stå fast vid mitt ord och det ledde till en besvärlig, generande situation för honom, jag beaktade det i min konsekvensanalys men valde att ändå.

Jag vet att han blev besviken, kanske till och med sårad. Men jag tror ändå att om han hade hört de bakomliggande orsakerna till varför jag helt enkelt inte hade kunnat ställa upp, så hade han förstått.

Om jag hade berättat om den verklighet jag levde i, en bisarr värld där religiös manipulation och psykologiskt förtryck var dagliga ingredienser, hade han förstått att jag var tvungen att välja bort något för att hålla huvudet över vattenytan.

Jag sade bara nej då, och berättade inte mer än så.

Jag har inte berättat ännu heller, och ser ingen poäng med att göra det nu när mycket vatten har flutit under broarna.

Men den här erfarenheten gör mig ödmjuk för andras nej, gränser och självbevarelsehandlingar. Också fastän det ibland svider för mig.

Vi förstår inte alltid. Kanske det är lika bra så. Men vi kan alltid lära oss att respektera.

För sist och slutligen har vi ingen aning om vad våra medmänniskor genomlider. Vi har ingen aning.

Det vill jag alltid, alltid komma ihåg.

Mindre kritiskt

Så jag är inte den mest okritiska person jag känner.

Kanske är jag miljöskadad (akademiker är fantastisk bra på att hitta den frånvarande å-pricken i en i övrigt utmärkt artikel) eller kanske det bara ligger i min natur (min starka ettavinge, enneagramfans will know) men jag märker att jag automatiskt skannar efter fel och brister.

Inte ändå hos människor.

Nej, jag älskar människan och hennes sprickor och förespråkar sårbarhet i en idealiserad perfektionistvärld. Men däremot i texter, evenemang, tal och sånt.

Det är en hemskt osympatisk egenskap och jag är den första att medge det, men framför allt resulterar det i en väldigt jobbig hållning till livet; om fokus ligger på att hitta bristerna är det svårt att njuta av det som faktiskt är välfungerande, smidigt, väl gjort.

Så jag jobbar hårt med mig själv. Forcerar mig att gå bortom mina kritiska ögon och se med nåd på min omgivning och på mig själv (jag är ändå min egen värsta kritiker).

För jag tror att jag gör mig själv en enorm tjänst genom att förhålla mig till världen och mig själv mindre kritiskt. Mer nådefullt.