Den jag var då

Ett ansikte, som jag inte har sett på åtminstone tio år, vimlade förbi mig i mitt Facebook-flöde.

Ett ansikte på en person som jag umgicks rätt mycket med när jag gick i 7-9:an, men som jag inte egentligen har haft kontakt med sedan dess.

Det är märkligt med relationer som rinner ut i sanden utan varken ordentligt avsked eller återseende.

Båda parter utvecklas med tiden, men åt olika håll.

Du är knappast likadan idag som du var för tio år sedan. Jag vet att jag inte är likadan idag som för tio år sedan.

Senast vi umgicks regelbundet var jag stollig, högljudd, antingen oseriös eller alldeles för allvarlig, skenbart extrovert och lite fanatisk (ja, jag hade en fanatisk period i mina tonår).

Jag tror att jag sårade många med mitt sätt att vara, trots att jag hade goda intentioner. Jag tror att jag fick människor att känna sig otillräckliga medan jag själv gav sken av att vara förmer, lite bättre på olika sätt.

Inte riktigt tio år sedan, men nästan.

Den jag var då, när du och jag umgicks, är inte samma person som jag är idag.

Och jag tänkte att jag ville säga det åt dig, när du spontant dök upp i mitt Facebook-flöde.

Jag gjorde det inte, förstås. För jag vet att andra människor inte går och tänker på mig lika mycket som jag tror att de gör.

Och precis som jag vet att du har utvecklats under dessa tio åren, tror jag att du också förstår att jag också har mognat, ödmjukats, utvecklats med tiden.

Tack gode Gud att det är så, att vi alla utvecklas.

Det är precis som det ska vara.

Allt har sin tid

Om 2019 var ett år då jag tog hand om mig själv tror jag att år 2020 får vara det år då jag utmanar mig själv.

2019 inleddes med en ytbrändhet som ändå förhållandevis snabbt vände till ork och livsglädje. Under året satsade jag på att lyssna på mig själv, säga nej, säga “det är okej, du behöver inte” till mig själv och ge mig själv stor, stor nåd.

Det behövde jag.

Jag behövde vara snäll med mig själv och lära mig hur jag ska leva mitt liv på ett sätt så att jag tycker det är inte bara hållbart utan också njutbart.

Jag märker ändå att det här tänket är rätt automatiserat nu, jag har lärt mig att sätta gränser och lärt mig att vara snäll med mig själv. I alla fall mer än förut.

Därför tänker jag att jag år 2020 ska börja våga, och börja utmana mig själv mer.

Jag har en hel del konkreta sätt på vilka jag kommer att utmana mig själv i år, men det handlar också om att peppa mig att (i alla fall lite) stiga bortom det tryggt invanda i både stort och smått.

En bild där jag liknar min syster Ebba alldeles enormt!

Sådana här inlägg kan sticka i ögonen på folk.

Det kan låta så överdrivet positivt, ambitiöst och prestationskrävande. Jag beklagar om det låter så för det är inte alls min intention.

Min tanke är snarare att berätta om att ens liv oundvikligen består av olika faser, och under de här faserna har vi olika behov.

Och att jag tror att det är så viktigt att vara uppmärksamma på vilken fas vi är i och således också lyhörda för vad vi behöver just nu. Och också att våga handla utifrån de här insikterna.

Jag hade en lång vilotid. Nu är en annan tid.

För allt har sin tid.

Växtvärk

Jag minns ännu hur det var att ha växtvärk.

Jag minns smärtan i knäna (särskilt i det där ena knäet där det visade sig att jag hade Osgood Schlatters). Jag minns värken i lederna och den krypande känslan av att huden var några storlekar för små.

Det var smärtsamt men jag var glad. Jag var elva år och jag visste att det är nu som händer. Det är nu som jag växer.

Min växtvärk varade inte länge och gjorde mig inte längre än imponerande 160 centimeter. Emellertid har jag på ett annat plan aldrig slutat växa.

Och med växandet följer smärtan. De är oskiljaktiga.

För växandet sker i smärta, det är i mörkrummen som själen framkallas. Få ting, om ens något, blir framkallat under blå himmel och solskensdagar.

De dagarna har sitt syfte, tack gode Gud för de dagarna, men det är inte där växandet sker.

Växtvärken följer mig alltså än idag. Det gör mig ömsom arg och ledsen; känslan av att aldrig vara färdig är mig ibland överväldigande.

Andra gånger minns jag elvaåriga Mindy med Osgood schlatters och den barnsliga förnöjsamheten över värken, värken. För det betyder ju att jag växer.

Då blir jag lite mindre ledsen och lite mer tacksam.