Ett ansikte, som jag inte har sett på åtminstone tio år, vimlade förbi mig i mitt Facebook-flöde.
Ett ansikte på en person som jag umgicks rätt mycket med när jag gick i 7-9:an, men som jag inte egentligen har haft kontakt med sedan dess.
Det är märkligt med relationer som rinner ut i sanden utan varken ordentligt avsked eller återseende.
Båda parter utvecklas med tiden, men åt olika håll.
Du är knappast likadan idag som du var för tio år sedan. Jag vet att jag inte är likadan idag som för tio år sedan.
Senast vi umgicks regelbundet var jag stollig, högljudd, antingen oseriös eller alldeles för allvarlig, skenbart extrovert och lite fanatisk (ja, jag hade en fanatisk period i mina tonår).
Jag tror att jag sårade många med mitt sätt att vara, trots att jag hade goda intentioner. Jag tror att jag fick människor att känna sig otillräckliga medan jag själv gav sken av att vara förmer, lite bättre på olika sätt.
Inte riktigt tio år sedan, men nästan.
Den jag var då, när du och jag umgicks, är inte samma person som jag är idag.
Och jag tänkte att jag ville säga det åt dig, när du spontant dök upp i mitt Facebook-flöde.
Jag gjorde det inte, förstås. För jag vet att andra människor inte går och tänker på mig lika mycket som jag tror att de gör.
Och precis som jag vet att du har utvecklats under dessa tio åren, tror jag att du också förstår att jag också har mognat, ödmjukats, utvecklats med tiden.
Tack gode Gud att det är så, att vi alla utvecklas.
Det är precis som det ska vara.