Mitt lagom

Välkommen till mitt livs största utmaning: att hitta mitt lagom – den där perfekta balansen mellan program och vila.

Jag är en allt eller inget person som å ena sidan älskar att ha många järn i elden: att starta upp nya projekt och vara aktiv i olika sammanhang är något av det bästa jag vet.

Samtidigt kan jag bli omåttligt irriterad över mig själv över att ha för många saker på gång, över att “aldrig ha en ledig kväll”. Över huvud taget är jag extremt dålig på att säga nej till evenemang och det förargar mig ibland.

Jag föreställer mig att mitt lagom är en härlig mittpunkt där jag är förnöjd med tillvaron, och inte ständigt tänker att det vore bättre om jag hade mer av X eller mindre av Y.

Den här problematiken har jag tampats med i många år och det som jag tror att jag har lärt mig är:

1) “Lagom” är en myt – gräset kommer alltid vara grönare någon annanstans
2) Ännu viktigare än att hitta mitt lagom kanske är att försöka hitta min förnöjsamhet i det tillstånd av icke-lagom som är mitt liv

Och kanske jag på det sättet når en slags förnöjsamhet?

Vad det verkligen innebär

Jag älskar att lära mig mer om mig själv, människor och världen.

Den här sommaren har jag fördjupat min förståelse för på vilka sätt jag och Samuel är olika och det har varit så insiktsfullt.

En av de grundläggande olikheterna vi delar är följande: jag är i huvudsak intresserad av sak medan Samuel i huvudsak är intresserad av person.

I förlängningen betyder det att jag är mer intresserad av vad som händer, när det händer och hur det händer medan Samuel i första och sista hand är intresserad av vem som är där och vilka möten som skapas.

Jag är i huvudsak intresserad av att få saker gjorda medan Samuel primärt är intresserad av att bygga relationer.

(Förstås är jag också intresserad av människomöten och relationer, men jag är framför allt praktisk och pragmatiskt lagd och på ett konkret plan går sak före person i min värld, hur osympatiskt det än låter).

Den här olikheten fick vi reda på för många, många år sedan men i sommar har vi fått tillämpa den här kunskapen i praktiken.

För det betyder att en del naturliga krockar uppstår. Inte farliga sådana men definitivt krockar att vara medveten om och (fram för allt) att prata om.

Det är ibland utmanande att hitta konkreta lösningar – och i slutändan bryts alltid något så diffust som skillnader i personligheter alltid ner till en väldigt konkret verklighet – men allt går bara vi pratar. Och pratar, och pratar.

Jag är ändå så glad att få dela den här resan med honom och få lära mig mer om mig, oss och livet i stort. Tänk vilken gåva ändå.

Omfamnar tillvaron

På tal om att synliggöra tänkandet och processandet har jag på sistone reflekterat över hur jag har förändrats som människa under mitt första år som förälder.

Redan när jag blev gravid upplevde jag att jag blev mer extrovert och att jag, trots att jag var hur trött som helst, orkade med och utsatte mig för mer program än förut.

Min egen hypotes till detta är att jag på något plan visste att det lilla livet som växte inuti mig skulle komma att uppta en stor del av min tid, och att jag redan då försökte vänja mig vid att inte få så mycket egentid.

Det kanske inte alls stämmer, men nu i efterhand inser jag att jag länge har knådat tanken på att den egentid som jag vanligtvis ägnar åt att läsa, skriva, träna inte ser ut på samma sätt nu som innan vi hade barn.

Och nu efter ett år av föräldraskap har jag försiktigt börja närma mig en acceptans av denna tillvaro.

Vissa kanske hade kallat det att resignera, men jag väljer att prata om acceptans. Eller egentligen brukar jag säga åt Samuel att jag omfamnar och embrejsar föräldraskapets tillvaro.

Denna tillvaro är BÅDE över- och understimulerande samtidigt. Denna tillvaro är rastlöshet och programspäckadhet på samma gång.

Denna tillvaro är tidiga morgnar, rutin, gröt, höga ljudnivåer, matvägran, kallnande kaffekoppar, famntid, beslutsångest över vad jag ska göra under tupplurer, gå-träning, att sacka efter i hushållsarbetet, gos och kramar, sandlådstid, häng med lattemorsor, att däcka på soffan efter Mollys läggdags, golvsilsvardag, att njuta av iltapala med S, att glädjas över de boksidorna som blir lästa.

Jag omfamnar, välkomnar och accepterar allt detta mer än vad jag har gjort tidigare.

Att embrejsa tillvaron handlar inte om att försumma mina behov.

Snarare upplever jag att alla år då jag övade mig i konsten att lyssna på mina behov och handla i enlighet med dem verkligen belönas nu.

Nu är jag vettig nog att förstå att äta regelbundet för att inte bli hangry. Nu vet jag vilka dagar jag behöver sova då Molly sover. Nu vet jag när jag måste tacka nej till program för att landa i mig själv eller umgås med S.

Jag är så tacksam att jag har slutat kämpa emot min livssituation och istället omfamnat livet just nu.

För det blir bara jobbigt i längden att tro att det går att leva exakt detsamma liv som man levde innan man fick barn när man väl har barn.

Så joina mig gärna i denna rörelse: embrejsa föräldraskapets tillvaro!

Ödmjuk planering

Jag står förbryllad och ödmjuk inför de läxor och insikter som föräldraskapet ger mig.

Det är inga läxor som jag medvetet har sökt mig till, utan något jag helt enkelt har slungats in i och varit tvungen att konfronteras med.

Vår dotter lär mig så mycket om livet. Hon är totalt omedveten om det, men likväl.

Just nu tänker jag mycket på begreppet öppenhet, då det har varit den insikt som har präglat min tillvaro på sistone.

För så här är det:

Jag har planerat min dag in i minsta detalj; synkroniserat min to do-lista med Mollys sovschema, ordnat logistiken så att tupplurer utförs under bilfärden från plats A till plats B, packat med alla välbehövliga saker och helt enkelt gjort en minutiös förberedelse.

Ändå
kan allt gå helt i stöpet.

Tre timmars sovtur blir en timmes. Katten spyr hårbollar på mattan. Blöjan läcker och förstör bilstolen. Jag blir nersölad av valfri kroppsvätska. Hinner sist och slutligen inte i tid på grund av vägbyggen.

All den grundliga planeringen jag har gjort var, mer eller mindre, helt onödig.

Och andra gånger är det så här:

Jag vågar knappt lämna hemmet för att Molly brukar vagnvägra. Jag är lite för trött och bekymrad över hur det ska gå men bestämmer mig för att åka ändå. Jag rafsar ner ett ombyte och ett blöjpaket i all hast. Glömmer snuttefilten. Glömmer hudsalvan. Beredd på att få åka hem i förtid.

Men då går allt som smort.

Livet med barn lär mig vikten av öppenhet; att vara öppen för att det som vanligtvis brukar funka kanske inte alls gör det, och det som brukar vara omöjligt plötsligt kan bli hur bra som helst.

En öppenhet som handlar om att ta saker och ting som de kommer och inte försöka förutse hur det kommer bli – inte åt någondera håll.

En öppenhet som handlar om tryggheten i att jag och vi tillsammans klarar av de situationer som uppstår – även fastän vi inte har planerat in dem.

En öppenhet som handlar om att släppa tyglarna och försöka att inte ta saker och ting på alldeles för stort allvar.

Jag som är en kontrollmänniska och som älskar en förutsägbar tillvaro får jobba hårt på det här.

Fortfarande håller jag fast vid att planering är bra och viktigt, men det är inte hela världen fastän planeringen skiter sig och jag får improvisera.

Kanske den här typen av planering kunde kallas öppen planering, eller ännu hellre: ödmjuk planering.

Jag gjorde det

Förra hösten började jag förbereda mig.

Jag lånade hem böcker och anmälde mig till några kurser.

Jag hade hört en hel del om hur det skulle vara och hur det skulle bli, men försökte att inte låta andras berättelser påverka min alldeles för mycket. Jag ville ha mitt eget narrativ, opåverkat av andras lika verkliga dito.

Jag hade lyckan att sitta i samma båt med en hel del andra, och vi kunde dela med oss av erfarenheter och lärdomar längs vägen.

Våren, särskilt slutet av våren skulle bli den tuffaste delen och därför var det viktigt för mig att få till en ordentlig, stabil grund.

Trots att det kändes avlägset då försökte jag blicka framåt mot när det skulle vara över, när jag en gång för alla skulle ha tagit mig igenom hösten och våren och äntligen vara på andra sidan.

Jag talar givetvis om den obligatoriska doktorandkursen i kvantitativa metoder och metodologi.

För grejen är att jag i mina studier till ämneslärare i svenska och litteratur inte har haft en enda kurs – eller ens föreläsning – om kvantitativa metoder. Som renodlad humanist är det sällan jag har behövt det.

Förrän nu.

Och jag har bävat inför kursen. Och för att ens kunna gå den kursen på forskarnivå har jag behövt gå två grundkurser med kandidat- och magisterstuderande. Och dessa inledde jag ifjol höstas.

Jag har aldrig haft ett starkt mattesjälvförtroende utan har alltid förlitat mig på mina andra förmågor och kompetenser, och därför var jag uppriktigt sagt skitnervös inför kursen.

Pressen var inte obetydlig – jag måste bli godkänd annars kan jag inte slutföra mina forskarstudier.

Och jag kämpade.

Satt med SPSS och klickade fram analys efter analys. Lärde mig grunderna så småningom, tyckte att jag nästan började behärska dem och blev till och med lite fascinerad där en sväng. (Det gick över).

Min stora räddning och fröjd under hela förra läsåret var mina goda kollegor och K och I med vilka jag satt och grubblade och våndades igenom uppgift efter uppgift (men vi hade också väldigt kul längs vägen).

När jag väl hade avklarat de båda grundkurserna och skulle inleda doktorandkursen i kvantitativa metoder blev jag sjuk- och så småningom också mammaledig.

Men jag var så envis! Jag hade ju kämpat och förberett mig hela hösten och halva vintern på detta och ville inte ge upp! FYRA ynka inlämningsuppgifter rörde det sig om och jag vägrade se mig besegrad.

Jag klarade uppgift 1 (som var en hel del repetition från grundkurserna) relativt smärtfritt. Uppgift 2 klarade jag av med hjälp av min storebror.

Efter att jag hade haft det första tecknet på förlossning och åkt in på kontroll till VCS åkte jag raka vägen hem till K för att göra uppgift nummer 3. (Jag kunde fokusera så där måttligt just den gången).

Och när Molly sov sina dagstupplurer i juni gjorde jag uppgift 4 enligt bästa förmåga. Jag lämnade in alla dokument och loggade ut över sommaren. Jag hann nästan glömma bort hela kursen

men igår kom domen.

Och jag blev GODKÄND! Och inte bara godkänd! Jag fick vitsordet 3 av 5!

Få gånger har jag varit lika stolt över mig själv!

Den här kursen har följt med mig lika länge som jag var gravid så det här (goda!) vitsordet blev en slags förlossning. En oerhört positiv sådan.

Jag gjorde det.

Och jag är sjukt stolt!

Ett återbesök

Det är inte ofta jag återbesöker gamla blogginlägg som jag har skrivit.

Men idag återbesökte jag mars 2020.

Jag var nyfiken på vad jag hade skrivit, tänkt och känt under de där första förbryllande veckorna när corona blev något helt annat än ett ölmärke och fick drastiska konsekvenser för mitt liv och andras liv.

Det förhållningssätt jag skrev fram i mina texter, och så väl minns att jag faktiskt anammade när det väl begav sig, var en kombination av respekt för allt det ovissa, tacksamhet för allt som ändå var och tillåtelse att frustreras över att inte veta och att inte alltid gilla.

Ett år senare och märker jag att mitt förhållningssätt är nästan precis detsamma.

Jag besitter samma envishet om att det alltid finns någon ljusglimt, att det alltid finns en strimma hopp. Det måste måste måste göra det.

Respekt, tacksamhet och tillåtelse. Mitt överlevnadsrecept under coronaåret 2020.

Och inte helt pjåkigt recept för livet i största allmänhet.

Jag för nästan precis ett år sedan. Ser rätt lika ut idag trots att världen inte gör det.

Också till mig

Det går väl sådär att vara gravid i tredje trimestern för tillfället.

Ingen, verkligen ingen, vill höra om alla krämpor så jag besparar er detaljerna. Men jag kan säga att den kapacitet jag vanligtvis brukar leverera vad gäller ork, engagemang, arbetsförmåga och energi är om inte helt bortblåst åtminstone kraftigt reducerad.

Kraftigt.

Och jag kämpar med att acceptera det.

Jag kämpar med att känna att det är okej att jag inte mäktar. Att jag inte kan. Att jag behöver hjälp. Att jag behöver vila. Mycket. Mycket mer än jag vanligtvis gör.

Jag kämpar med att acceptera att detta är läget och att det enda jag kan är att gilla det.

Samtidigt vet jag, att jag inte skulle fördöma, hytta med fingret eller himla med ögonen åt någon i motsvarande situation. Jag skulle möta denna person med empati, förståelse och omsorg.

Därför får jag öva mig i att sträcka den här omsorgen och välviljan inte bara till andra utan också till mig.

Det är sjukt svårt. Men jag försöker.

En annan tid. Mycket mindre mage och rätt mycket enklare att vara i största allmänhet. Må denna tid åter komma. Helst snart.

Lärdomar efter tjugosju jordsnurr

Jag blev tjugosju här i veckan.

Det är en rätt ointressant ålder – inklämt som en mjölig korv i ljummet hotdogsbröd mellan (de också rättanspråkslösa) milstolparna tjugofem och trettio. (Obs! Det är däremot inte alls ointressant att leva som tjugosjuåring, bara att fylla tjugosju.)

Jag som älskar att reflektera över livet och människan vill gärna göra det även nu.

Här är alltså fem av dom viktigaste sakerna jag har lärt mig under mina levnadsår hittills:

1. Jag KAN inte ändra på andra människor
I den första Frozen filmen finns den catchyga sången Fixer Upper. Den handlar om att man kan fixa en annan person med lite kärlek. Sången är härlig men budskapet helt off. Människan är den hon är och oavsett hur mycket jag skulle vilja så KAN jag inte ändra på henne. Det jag kan ändra är min attityd (men det är så mycket lättare att önska att någon annan ska ändra sig istället).

2. Perspektivet är avgörande
Detta är kanske mitt motto i livet – att det mesta handlar om perspektiv. Ju äldre jag blir desto mer tar jag avstånd från tvärsäkerheten och det definitiva my way-tänket. Vi människor uppfattar situationer, relationer och världen på så fundamentalt olika sätt. Att endast se på ett perspektiv är därför sällan tillräckligt. Jag älskar därför böcker som belyser samma fenomen ur flera olika människor synvinkel, till exempel Svärmodern av Moa Herngren.

3. Introversion är inte en sjukdom
Under de senaste sex åren har jag nått och fördjupat insikten om att jag är introvert. Det har haft enorm betydelse för mig och har hjälpt mig att gå från att uppfatta mig själv som konstig, skev och udda (ibland rentav sjuk) till att behandla mig själv med större respekt och förståelse.

4. Att ifrågasätta är inte farligt
I dokumentären “Vaccinkrigarna” kommer det fram att 20 procent av svenskarna är tveksamma till vaccin. Reportrarna uttrycker detta som att det är alarmerande. Jag tycker däremot inte att det är en dålig sak att ifrågasätta saker och ting – men det avgörande är vart vi går med våra frågor och varifrån vi söker information. Jag har länge levt med enorm respekt för alla typer av auktoriteter men har med tiden förstått hur oerhört viktigt det är att vi ifrågasätter, ifrågasätter, ifrågasätter. Det i sig är inte farligt.

Vart vi går med våra frågor när vi ifrågasätter är däremot helt avgörande. Som forskare går jag – föga överraskande – till forskningen.

5. Vems åsikter betyder något?
Förut var jag mycket mer av en typisk “duktig flicka” som gärna ville ha bekräftelse och vara omtyckt av… ja, typ alla. Med tiden har jag insett att det sist och slutligen är rätt få människors åsikter om mig som jag behöver bry mig. Men det är fram för allt min egen åsikt och syn på mig själv som spelar roll.

Det här är fem punkter som jag har tänkt mycket på under mina senaste tio år.

Vilka är dom “stora lärdomarna” som du har haft i livet?

Styrkan i det

I en värld som belönar vassa armbågar och beslutsamhet är det inte lätt att vara en nia.

Alldeles för ofta finner jag mig själv i gapet mellan två motstridiga åsikter och känner att det nästan är omöjligt för mig att ta ställning. Inte i första hand för att jag är konflikträdd, nej, när jag väl är grundad i en åsikt vågar jag stå för den.

Så inte därför.

Utan helt enkelt för att min förståelse för fenomen i den här världen är att de är så komplexa. I varje mellanmänsklig konflikt och i varje djupanalys av olika fenomen blir det uppenbart för mig att det nästan är befängt att tvingas ta ställning i form av ja och nej och för eller emot.

Som tonåring var jag oerhört svartvit i mitt tänkande, precis som tonåringar ofta är.

Och trots att mina åsikter stundvis var snudd på radikala och kunde skava gentemot andra människor var det ändå på ett sätt lättare att leva så; att leva i en värld som är antingen eller, svart eller vit, ja eller nej.

Jag växte upp och lyckligtvis blev min förståelse för världen mer nyanserad. Idag är det få saker jag uttalar mig tvärsäkert om, för idag är min färgskala i alla regnbågens färger men mest olika nyanser av grått.

Så må jag framlägga ett manifest för alla grånyansare som jag – alla som inte vässer armbågar, står på barrikaderna och vägrar ruta in vår komplexa omvärld i endast två rutor: det finns en enorm styrka i att våga säga jag vet inte och jag kan inte ta ställning och frågan är för komplex och mångbottnad.

Vissa kanske kallar det ryggradslöst, andra kanske brist på karaktär.

Men jag försöker se på det på ett annat sätt. Jag frösöker embrace styrkan i det – i förmågan och viljan att nyansera och problematisera istället för att utvärdera.

Hellre lite

Jag är en slavisk anhängare av Bullet Journal metoden.

Eller inte egentligen så mycket metoden som av listor. Och att kryssa av punkter på mina listor. Jag lever för att bocka av, kryssa över, avsluta och fullfölja.

Idag var en punkt på listan att analysera ett material så att det i slutet av dagen skulle vara halvvägs.

Men saker hände.

Mitt huvud värkte. Jag kom på en mängd andra, mer trängande ärenden att göra. Programmet jag jobbade i var slött och orden jag skrev syntes på skärmen först fem sekunder efter att jag hade knackat in dem i tangentbordet (hur frustrerande!?).

Så jag fick inte klart analysen till 50 %. Knappt till 30 %.

Och jag blir lätt modfälld av att inte klara av mina dagliga mål. Att inte få pricka av punkten på listan.

Jag kan inte undgå att känna mig lite dålig. Som att dagens insats var dålig. Att det var en dålig arbetsdag.

När jag faktiskt kunde vara fru-glaset-är-halvfullt och tänka hej wow jag gjorde klart 30 % av analysen idag!

För så är det ju. Hellre gör lite än inget alls. Alla gånger. Även små steg är steg i rätt riktning. Även en tredjedels analys är en analys på väg att bli klar.

Ibland måste jag bara påminna mig själv om att också små steg är viktiga.

Och det bästa sättet för mig att bli påmind är att skriva om det.

Så det är precis vad jag har gjort nu.