På tal om att synliggöra tänkandet och processandet har jag på sistone reflekterat över hur jag har förändrats som människa under mitt första år som förälder.
Redan när jag blev gravid upplevde jag att jag blev mer extrovert och att jag, trots att jag var hur trött som helst, orkade med och utsatte mig för mer program än förut.
Min egen hypotes till detta är att jag på något plan visste att det lilla livet som växte inuti mig skulle komma att uppta en stor del av min tid, och att jag redan då försökte vänja mig vid att inte få så mycket egentid.
Det kanske inte alls stämmer, men nu i efterhand inser jag att jag länge har knådat tanken på att den egentid som jag vanligtvis ägnar åt att läsa, skriva, träna inte ser ut på samma sätt nu som innan vi hade barn.
Och nu efter ett år av föräldraskap har jag försiktigt börja närma mig en acceptans av denna tillvaro.
Vissa kanske hade kallat det att resignera, men jag väljer att prata om acceptans. Eller egentligen brukar jag säga åt Samuel att jag omfamnar och embrejsar föräldraskapets tillvaro.
Denna tillvaro är BÅDE över- och understimulerande samtidigt. Denna tillvaro är rastlöshet och programspäckadhet på samma gång.
Denna tillvaro är tidiga morgnar, rutin, gröt, höga ljudnivåer, matvägran, kallnande kaffekoppar, famntid, beslutsångest över vad jag ska göra under tupplurer, gå-träning, att sacka efter i hushållsarbetet, gos och kramar, sandlådstid, häng med lattemorsor, att däcka på soffan efter Mollys läggdags, golvsilsvardag, att njuta av iltapala med S, att glädjas över de boksidorna som blir lästa.
Jag omfamnar, välkomnar och accepterar allt detta mer än vad jag har gjort tidigare.
Att embrejsa tillvaron handlar inte om att försumma mina behov.
Snarare upplever jag att alla år då jag övade mig i konsten att lyssna på mina behov och handla i enlighet med dem verkligen belönas nu.
Nu är jag vettig nog att förstå att äta regelbundet för att inte bli hangry. Nu vet jag vilka dagar jag behöver sova då Molly sover. Nu vet jag när jag måste tacka nej till program för att landa i mig själv eller umgås med S.
Jag är så tacksam att jag har slutat kämpa emot min livssituation och istället omfamnat livet just nu.
För det blir bara jobbigt i längden att tro att det går att leva exakt detsamma liv som man levde innan man fick barn när man väl har barn.
Så joina mig gärna i denna rörelse: embrejsa föräldraskapets tillvaro!