Det krävs en by, heter det och åh vad sant det är.
Jag tror att det behövs en by inte bara för att uppfostra barn utan för livet i stort.
Idag är jag så tacksam över min egna lilla by av människor i mitt liv.
När hela min familj i början av april fick corona blev vi bortskämda med matleveranser, godisöverraskningar, smörpaket, NOCCOn, färdiga rätter, förnödenheter och massvis av snälla meddelanden och hejarop. Våra vänner fyllde vårt kylskåp, skottade vår uppfart, sopade vår trappa och såg till att vi tog oss över både sjukdom och trösklar.
När vi på sistone har haft ett körigt schema har Molly fått skötas av våra grannar och vänner under både kortare och längre stunder och hon har varit helnöjd!
Idag blev vi, helt spontant, bjudna på både kaffe och mat hos våra goda vänner.
Och ikväll hade en annan god vän ett ugnsrelaterat missöde och kom över för att grädda en pizza i vår ugn klockan 21 på kvällen.
I förra veckan lånade jag grannens bil för att få livspusslet och logistik att gå ihop. Och senast igår hade jag blivit utlåst men kunde på två minuter ta mig in igen tack vare grannvännernas reservnyckel.
Ni vet det där när man har börjat laga mat eller baka och märker att något livsmedel är slut? Superjobbigt. Men här är det bara att gå över till en grannvän och byta (t.ex) en banan mot ett ägg eller en burk oliver mot en deciliter blåbär (kursen är rätt volatil men människorna väldigt generösa!)
Och nu har jag ju inte ens nämnt våra fredagsjumppan med tillhörande fika, förmiddagskaffestunder, gunghäng eller spontana padelmatcher.
Den by av människor som jag och min familj (bokstavligen) är omringad av är helt fantastisk och jag är så tacksam för varenda en som på sätt eller annat gör livet på just denna plats på jorden så fin.
Älskade by, älskade människor!
Från en av våra padelmatcher. Några av de många fina människorna i min by.