Introvert stamkund

Att vara introvert och förälder är inte alltid lätt och under de senaste veckorna upplever jag att det har varit riktigt svårt, faktiskt.

Trångt hem i kombination med sjuka/mammiga barn, många projekt och ett stort behov av egentid har gjort att jag i januari åtminstone en gång i veckan har åkt iväg till mitt lokalbibliotek för att sitta och läsa, skriva eller pynja på med något i all min självsamhet.

Jag är tacksam (och helt ärligt lite förvånad) över hur mycket 90 minuter på ett bibliotek kan göra för mitt mående. Det är en oerhört effektiv quick fix för en småbarnsmorsa som samtidigt är över- och understimulerad.

Billigt är det också!

Hett tips från en introvert stamkund!

Foglossning i hjärtat

Jag har varit extremt blödig på sistone.

Det är egentligen föga förvånande: jag är den första att medge att jag är lättrörd och känslig överlag, men särskilt och osedvanligt så nu under slutskedet av denna graviditet.

Men jag har märkt och känt av denna blödighet mer än vanligt under de senaste veckorna.

Det räcker med att jag ser på Molly, till exempel när hon sitter för sig själv och läser en bok som mitt hjärta svämmar över. Eller när hon går hand i hand med pappaSamuel till bilen för att åka in till dagis om morgnarna. Eller när hon säger något av sina roliga uttryck som har blivit insideskämt och standarduttryck i vår familj.

Det är stolthet, sårbarhet, kärlek, glädje, rädsla, tacksamhet och allt på samma gång. Alla dessa känslor som jag inte vet vad jag ska göra av med (men som oftast kommer ut som tårar).

Jag har upplevt denna ökade känslighet som foglossning i hjärtat.

Foglossningens syfte under en graviditet är ju att mjuka upp och luckra upp benen och lederna i bäckenet så att babyn kan tränga igenom under förlossningen.

Foglossning i hjärtat är när hjärtat luckras upp för att få plats med ännu ett litet liv att älska.

För jag har funderat en del på hur (om?) mitt hjärta faktiskt kan inrymma den kärlek som ett till barn innebär. Kommer jag att kunna älska mitt andra barn lika mycket som mitt första? Kommer kärleken att vara lika stark eller kommer den nuvarande kärleken till Molly att divideras och fördelas lika mellan Molly och hennes lillebror? Eller ännu värre: fördelas olika mellan barnen?

Över detta har jag funderat.

Samtidigt har jag ju hört mamma efter mamma vittna om att det är en naturlig farhåga men egentligen aldrig är ett problem: kärleken divideras inte, den multipliceras.

Men för det behöver hjärtat rum; hjärtat behöver rum att svälla och växa och inrymma ett litet liv.

Därför har mitt hjärta foglossning just nu.

Omfamnar tillvaron

På tal om att synliggöra tänkandet och processandet har jag på sistone reflekterat över hur jag har förändrats som människa under mitt första år som förälder.

Redan när jag blev gravid upplevde jag att jag blev mer extrovert och att jag, trots att jag var hur trött som helst, orkade med och utsatte mig för mer program än förut.

Min egen hypotes till detta är att jag på något plan visste att det lilla livet som växte inuti mig skulle komma att uppta en stor del av min tid, och att jag redan då försökte vänja mig vid att inte få så mycket egentid.

Det kanske inte alls stämmer, men nu i efterhand inser jag att jag länge har knådat tanken på att den egentid som jag vanligtvis ägnar åt att läsa, skriva, träna inte ser ut på samma sätt nu som innan vi hade barn.

Och nu efter ett år av föräldraskap har jag försiktigt börja närma mig en acceptans av denna tillvaro.

Vissa kanske hade kallat det att resignera, men jag väljer att prata om acceptans. Eller egentligen brukar jag säga åt Samuel att jag omfamnar och embrejsar föräldraskapets tillvaro.

Denna tillvaro är BÅDE över- och understimulerande samtidigt. Denna tillvaro är rastlöshet och programspäckadhet på samma gång.

Denna tillvaro är tidiga morgnar, rutin, gröt, höga ljudnivåer, matvägran, kallnande kaffekoppar, famntid, beslutsångest över vad jag ska göra under tupplurer, gå-träning, att sacka efter i hushållsarbetet, gos och kramar, sandlådstid, häng med lattemorsor, att däcka på soffan efter Mollys läggdags, golvsilsvardag, att njuta av iltapala med S, att glädjas över de boksidorna som blir lästa.

Jag omfamnar, välkomnar och accepterar allt detta mer än vad jag har gjort tidigare.

Att embrejsa tillvaron handlar inte om att försumma mina behov.

Snarare upplever jag att alla år då jag övade mig i konsten att lyssna på mina behov och handla i enlighet med dem verkligen belönas nu.

Nu är jag vettig nog att förstå att äta regelbundet för att inte bli hangry. Nu vet jag vilka dagar jag behöver sova då Molly sover. Nu vet jag när jag måste tacka nej till program för att landa i mig själv eller umgås med S.

Jag är så tacksam att jag har slutat kämpa emot min livssituation och istället omfamnat livet just nu.

För det blir bara jobbigt i längden att tro att det går att leva exakt detsamma liv som man levde innan man fick barn när man väl har barn.

Så joina mig gärna i denna rörelse: embrejsa föräldraskapets tillvaro!

Ödmjuk planering

Jag står förbryllad och ödmjuk inför de läxor och insikter som föräldraskapet ger mig.

Det är inga läxor som jag medvetet har sökt mig till, utan något jag helt enkelt har slungats in i och varit tvungen att konfronteras med.

Vår dotter lär mig så mycket om livet. Hon är totalt omedveten om det, men likväl.

Just nu tänker jag mycket på begreppet öppenhet, då det har varit den insikt som har präglat min tillvaro på sistone.

För så här är det:

Jag har planerat min dag in i minsta detalj; synkroniserat min to do-lista med Mollys sovschema, ordnat logistiken så att tupplurer utförs under bilfärden från plats A till plats B, packat med alla välbehövliga saker och helt enkelt gjort en minutiös förberedelse.

Ändå
kan allt gå helt i stöpet.

Tre timmars sovtur blir en timmes. Katten spyr hårbollar på mattan. Blöjan läcker och förstör bilstolen. Jag blir nersölad av valfri kroppsvätska. Hinner sist och slutligen inte i tid på grund av vägbyggen.

All den grundliga planeringen jag har gjort var, mer eller mindre, helt onödig.

Och andra gånger är det så här:

Jag vågar knappt lämna hemmet för att Molly brukar vagnvägra. Jag är lite för trött och bekymrad över hur det ska gå men bestämmer mig för att åka ändå. Jag rafsar ner ett ombyte och ett blöjpaket i all hast. Glömmer snuttefilten. Glömmer hudsalvan. Beredd på att få åka hem i förtid.

Men då går allt som smort.

Livet med barn lär mig vikten av öppenhet; att vara öppen för att det som vanligtvis brukar funka kanske inte alls gör det, och det som brukar vara omöjligt plötsligt kan bli hur bra som helst.

En öppenhet som handlar om att ta saker och ting som de kommer och inte försöka förutse hur det kommer bli – inte åt någondera håll.

En öppenhet som handlar om tryggheten i att jag och vi tillsammans klarar av de situationer som uppstår – även fastän vi inte har planerat in dem.

En öppenhet som handlar om att släppa tyglarna och försöka att inte ta saker och ting på alldeles för stort allvar.

Jag som är en kontrollmänniska och som älskar en förutsägbar tillvaro får jobba hårt på det här.

Fortfarande håller jag fast vid att planering är bra och viktigt, men det är inte hela världen fastän planeringen skiter sig och jag får improvisera.

Kanske den här typen av planering kunde kallas öppen planering, eller ännu hellre: ödmjuk planering.

Att bli förälder

I två månader har jag fått vara mamma.

Att bli förälder är troligtvis en av mitt livs största förändringar.

När jag emellertid får frågan om hur jag tycker att det har gått att bli förälder svarar jag ändå att jag upplever att jag har fått mjuklanda i moderskapet.

Omställningen har varit så mycket mindre, så mycket mjukare än jag hade förväntat mig.

Det kan bero på fler orsaker.

Vår Molly är nöjd och sover bra både om dagar och nätter, och det har gjort att min vardag inte har ändrats alldeles för dramatiskt.

Jag har kunnat läsa, vila och jobba lite under hennes sovpass. Och när hon är vaken är hon väldigt nöjd att ha med på besök hos vänner, i stan eller på promenader.

Hade hon varit ett kolikbarn eller väldigt krävande till sin natur hade det säkert känts annorlunda, och därför tror jag att Mollys natur är en bidragande orsak till mjuklandningen.

Jag tror också att coronapandemin med ett och ett halvår av social distansering, mycket hemmaliv och färre evenemang har gjort att en rätt stillsam vardag och minskat socialt umgänge varken har känts märkligt eller nytt.

Men jag tror att den allra största anledningen till att övergången till att bli mamma har känts smidig är att jag – långt innan jag ens blev gravid – genomgick en mångårig process där jag velade moderskapets för- och nackdelar fram och tillbaka.

Jag har alltid älskat barn men aldrig sett det som självklart att jag själv vill bli mamma.

Med mitt enorma tystnads- och ensamhetsbehov och med min typ av personlighet kunde tanken på ett litet människoliv som dygnet runt är helt avhängig min och Samuels omvårdnad kännas övermäktig, omöjlig.

I tanken har jag många gånger experimenterat. Jag har funderat på hur ett barn skulle påverka min relation till Samuel, mitt sömnbehov, mitt jobb, min personlighet, mina hobbyer ja, egentligen hela mitt liv.

Att dela det här föräldraskapet med dig är också en mjuklandning.

I tanken har jag gått igenom alla möjliga scenarion. Jag har försökt föreställa mig allt från katastrof- till drömscenarion och funderat hur jag skulle förhålla mig till dem. Hur jag skulle orka. Om jag skulle vilja, våga.

Jag tror att all denna tid som jag har lagt ner på att föreställa mig föräldrablivandet har varit en enda lång förberedelsekurs.

Och eftersom jag har föreställt mig så mycket mer dramatiska scenarion än de jag hittills har fått uppleva i mitt föräldraskap, kan jag inte annat än känna tacksamhet över att verkligheten inte alls har mött mina mest pessimistiska förväntningar.

Tacksamhet över att det har varit långt mycket lättare, roligare, finare än jag hade kunnat föreställa mig.

Erfarenheter från ett två månader långa föräldraskap är knappast hela sanningen, det har ju bara börjat. Så kanske jag inte ska uttala mig om föräldraskapet ännu.

Men landningen vågar jag uttala mig om, och landningen har varit mjuk.

Tänk att det får vara så, tänk att det får gå den vägen.

Det gör mig djupt tacksam.

Den eviga balansgången

Molly är som sagt en rätt nöjd bebis vilket ger mig generöst med tid att syssla med sånt som jag gillar att syssla med.

Så jag har jobbat på med en artikel som börjar vara redo för att sändas in till en tidskrift. Och jag har haft olika projekt här hemma, skött en hel del ärenden på stan och helt enkelt pynjat på med ett och annat.

Det är på alla sätt lyxigt att ha tid för allt sådant men ibland om kvällarna känner jag mig nästan helt slut och har ett stygn av dåligt samvete över att jag inte har “njutit av bebistiden” utan istället varit produktiv på olika sätt.

För ett av de bästa orden jag fick höra inför mammaledigheten är att bebisen bara är bebis en gång, men forskning och jobb finns alltid kvar.

Följaktligen är en av mina farhågor att jag ska jobba bort den här tiden, eller fokusera mer på att vara produktiv och få saker gjorda istället för att ta vara på den här tiden.

Samtidigt vet jag, att min personlighet är sådan att slappa dagar med bara soffhäng och lite verkstad gör mig oerhört rastlös. Sådana dagar är viktiga och välbehövliga ibland, men jag behöver verkligen något för händers för att vara nöjd i längden.

Jag är inte en sådan person som bara ligger och myser bort dagarna, men det behöver ju inte betyda att jag inte kan njuta av den här mysiga tiden.

Ändå vill jag inte blicka tillbaka på den här tiden och tänka suck, varför kunde du inte bara carpa lite diem Mindy!?

HUR gör man? Hur hittar man en sund balans mellan dessa poler? Ack, balansgången.

Sånt jag gör: caféar med vän. Det är väl både mysigt och produktivt? Foto av min kompis Anna

Min förlossningsberättelse

Vår Molly föddes punktligt på beräknat datum på Valborgsmässoafton.

Jag har länge varit tveksam till huruvida jag ska dela min förlossningsberättelse eller inte, men eftersom min upplevelse var enbart positiv ser jag det som ett viktigt bidrag bland alla narrativ om att föda barn.

Jag hade en makalöst fin förlossningsupplevelse och därför vill jag dela den med er – för att sporra, uppmuntra och erbjuda en röst om att det kan vara fint och positivt att föda barn.

Vi hade förberett oss genom att delta i en profylaxkurs, jag hade gjort en del avslappningsövningar (men väldigt lite egentligen) och så hade jag läst några böcker om förlossning, bland annat Föda utan rädsla (ur vilken Samuel läste kapitlet för stödpersoner).

(Föda utan rädsla metoden var för övrigt det som hjälpte mig och oss mest under hela förlossningsarbetet.)

Innan jag själv blev gravid, och ännu långt in i graviditeten, förstod jag inte poängen med förlossningsberättelser. Nu älskar jag att ta del av dem. För jag tror att något så stort och mäktigt som att föda barn måste få berättas, återberättas och delas.

Så här kommer den, min förlossningsberättelse.

Sista magbilden mellan värkar under torsdagförmiddagen den 29.4.

Formellt sett var min förlossning rätt kort, i journalen står det 9 timmar, men jag brukar skämtsamt säga att jag hade en ”en och en halv veckas förlossning”.

För en och en halv vecka innan beräknat datum, tisdagkväll den 20.4, trodde jag att vattnet gick. Jag ringde in till förlossningen och de bad oss komma in på kontroll på onsdagmorgon 21.4.

Allt såg bra ut och de konstaterade att fostervattnet fortfarande var kvar och att jag hade haft en så kallad falsk vattenavgång – de yttre fosterhinnorna hade spruckit, men inte de inre i vilket själva babyn ligger. Vidare konstaterades att jag var 1 cm öppen och att det fortfarande fanns en del kvar av livmoderhalsen.

Nå, alla tester och undersökningar som de utförde på mig då gjorde att jag började få mer sammandragningar. Under en och en halv veckas tid hade jag sammandragningar om nätterna som gjorde ont och var regelbundna (om än inte täta).

Varje natt i en och en halv veckas tid trodde jag således att “NU är vi igång”. Men varje morgon i en och en halv veckas tid klingade sammandragningarna av på morgonen och under dagen hade jag absolut NOLL känningar.

Det här var rätt tufft så där rent mentalt.

Till en början isolerade jag mig helt och fokuserade bara på att vila, äta näringsrik mat, ladda batterierna och tanka oxytocin. Men trots att jag fick många tecken på att förlossningen närmade sig (teckningsblödning, slempropp, förvärkar) så kom det aldrig igång.

Efter en vecka gav jag upp med min isolering och oxytocintaktik.

I en svag stund tänkte jag att jag aldrig kommer att föda det här barnet och att jag kommer att vara gravid tills jag är 80 år. Under onsdagen den 28.4 storstädade jag huset i ren frustration för jag tyckte inte att min oxytocintaktik verkade fungera.

Det här var en del av oxytocintaktiken. Vila, mys och tupplurer.

Och natten till torsdagen den 29.4 sov jag som en stock. Jag som hade haft nattliga värkar under mer än en veckas tid kände inte av en enda. Jag var inte ens uppe på natten för att göra mitt vanliga toabesök – så djupt sov jag.

Men jag vaknade på torsdagmorgon 29.4 klockan 05.50 av en plötslig mensliknande värk i ryggen och magen.

Prick klockan 06.00 kom följande värk. Jag försökte att inte tänka på det, att intala mig att det bara är mina förvärkar som spökar men ungefär 06.10 kom följande och de gjorde mer ont än vad mina nattliga förvärkar någonsin hade gjort.

Värkarna fortsatte komma med tio minuters mellanrum och klockan halv sju väckte jag Samuel. Han reagerade empatiskt men måttligt för jag hade ju haft falska värkar förut.

Värkarna fortsatte komma och när vi åt frukost klockan 08 hade jag redan 3-4 värkar på tio minuter och var tvungen att profylaxandas igenom dem. Samuel jobbade hemifrån och fick väldigt bråttom att boka in möten för att delegera vidare sina arbetsuppgifter.

Jag ringde förlossningen kring klockan 09 och de sade att jag får komma in när jag känner för det. Jag ville ändå försöka vara hemma så länge som möjligt.

Så jag tog en varm dusch (så skönt!), satt på pilatesbollen och kopplade upp mig till TENS-apparaten (älskade den!) som jag hade fått låna av en vän. Jag tankade bärsoppa och slökollade på Grey’s Anatomy för att distrahera mig.

Jag använde mig av två mentala bilder under hela förlossningen. Den första fick mig att orka igenom värk efter värk. Den andra bilden fick mig att slappna av under värken.

Rep-metaforen var bilden jag föreställde mig för att orka igenom värkarna. Varje värk drog jag mig fram längs ett rep och varje värk tog mig från en knut till en annan. Jag föreställde mig att jag ålade (eller tetsade, som de säger i militären) fram i lera – med regn piskande i ansiktet och iskall vind bitande i kinderna.

Den andra bilden var att jag sjönk ner under en våg i havet. Jag föreställde mig att det enda jag kan göra är att helt ge upp, helt kapitulera för vågen och inte försöka kämpa emot. Min kropp blev tung och jag slappnade av.

Så här höll jag på.

Andas. Tung. Ner.

Jag slutade klocka värkarna där vid 09 för jag visste redan då att de var regelbundna, mellan 45-90 sekunder långa och sjuka.

Till lunch åt vi potatismos och köttfärslimpa och jag försökte få i mig så mycket som möjligt.

Klockan 14 åkte vi in till förlossningen vid Vasa Centralsjukhus. Inte för att jag inte klarade mig hemma, utan mest för att få en uppdatering om läget. Jag ville inte åka in för sent utan gärna hinna landa i förlossningssalen i god tid.

Det var en utmaning att hitta parkeringsplats mitt under en arbetsdag och vi var tvungna att parkera en god bit från huvudingången.

Av någon anledning tyckte vi ändå det var rimligt att promenera den ca 800 meter långa vägen från bilen till ingången, och det gick helt bra men vi var tvungna att pausa och andas var femtonde meter.

Bilden från vår ”promenad” in till VCS. Barnmorskan sade när hon såg mig: ”Du ser nog lite för glad ut” vilket jag nu i efterhand kan förstå så väl. (Det var inte kul att höra då 😅)

Vi blev mötta av en härligt uppmuntrande barnmorska som välkomnade oss till undersökningsrummet.

Babyn mådde bra men jag var fortfarande bara öppen 2 cm. BESVIKELSEN! Här hade jag trott att jag var på god väg, men i medicinska termer var jag ännu bara i latensfasen – inte ens i aktiv förlossningsfas!

Barnmorskan gjorde en hinnsvepning där och då och rekommenderade oss att åka hem, kanske ta en promenad (inte en chans med min sammandragningskänslighet!), duscha, vila, äta och så vidare.

Jag var besviken men tyckte ändå det lät som det bästa vi kunde göra. Vi åkte hem men svängde in via Burger King för att köpa oss (mest mig) en trösteglass.

Väl hemma kunde jag faktiskt vila lite.

Bild från tiden hemma. Jag TENS:ar, tupplurar och uppdaterar mamma. Ändå helt glad fastän jag började få rejält ont vid det här skedet.

Jag slumrade till mellan värkarna och det gjorde gott. Vi gjorde precis som barnmorskan sade och hinnsvepningen gjorde sitt. Redan 18-tiden var värkarna så sjuka att jag upplevde att varken andningen eller avslappningen riktigt räckte till. Så jag började ljuda.

Ett mörkt “aaaa” eller “mmm” i kombination med att jag hängde över bord, bänkar, skåp eller Samuel underlättade. Vi märkte också att det var effektivt när Samuel helt sonika klämde sina händer hårt, hårt mot mitt huvud eller tryckte ner mina axlar.

Jag var lite rädd för att vattnet skulle gå hemma (för jag hade hört att värkarna gör ännu mer ont efter att vattnet har gått) så klockan 21 körde vi in på parkeringen till Vasa centralsjukhus igen.

Den här gången parkerade Samuel så nära dörren som möjligt och hjälpte mig att gå in den 15 meter långa vägen från bilen till huvudentrén.

Vi pausade 5 gånger under den sträckan och jag stönade fram mina mmm:n och aaa:n medan jag klängde på valfri stolpe eller Samuel. Vi skrämde troligtvis vettet ur taxichaufförerna som stod uppradade och höll andan i tron på att en baby när som helst skulle ramla ur mig.

Jag satt och väntade, andades och ljudade mina mörka läten medan Samuel flyttade bilen till en långtidsparkering.

Samma barnmorska som hade tagit emot oss klockan 14 hade avslutat sitt skift och mötte oss av en slump i aulan. Hon sade att hon genast märkte att det var det igång på riktigt – det märktes på min andning. Hon sade att hon nog misstänker det blir en baby ännu inatt. PEPP!

Vi stövlade in till förlossningen och jag fick en värk samtidigt som barnmorskan A tog emot oss.

Inte lika glad och betydligt mer trött andra gången inne i undersökningsrummet.

A tog in oss i observationsrummet och tog kurvan på mig. När hon gjorde den inre undersökningen kände jag plötsligt hur något varmt bara rann ur mig – klockan var 21.45 och vattnet gick!

Och värkarna efter vattenavgång – wow vad de ökade i intensitet.

Jag fick på mig en patientklänning och så frågade A vad jag hade för gameplan. “smärtstillande” sade jag men “kanske kejsarsnitt” hann jag tänka (på skoj) för de här värkarna var riktiga monstervärkar.

Men eftersom jag bara var öppen 5 centimeter föreslog A ett varmt bad och lustgas. Jag var tveksam för jag är ingen vattenmänniska. Samuel uppmuntrade mig ändå för jag hade haft stor hjälp av duschen därhemma, så badet var planen!

Så länge badet tappades upp gick vi i korridoren till en förlossningssal. Sträckan var än en gång imponerande 20 meter men jag var tvungen att pausa fem gånger under den sträckan.

Jag tyckte lite synd om de mödrar som var inne i förlossningen samtidigt, för A berättade att de flesta har fått smärtstillande och skulle försöka sova under natten. ”Lycka till” tänkte jag bara innan jag stannade och stönade mig igenom nästa värk.

Väl framme i förlossningssalen satte jag mig på en pilatesboll och fick använda lustgasen.

Busungen till man som flinar brett under värsta monstervärkarna! Han var så bra på att hålla stämningen upp under hela förlossningen, min Samuel ❤️

Samuel satt på en stol bakom mig och tryckte sina händer mot mitt huvud, mina axlar och min korsrygg. Han var ett så bra stöd hela tiden och uppmuntrade mig alltid att ljuda mörkt och att slappna av. Och så kom han med sportdryck och vatten när jag behövde.

Under de första två andetagen med lustgasmasken blev jag lite yr och började må lite illa, men sedan förstod jag att jag måste andas på ett annat sätt (tänka Darth Vader) och att jag också kan ljuda i masken på utandningen.

DÅ blev lustgasen min stora räddning.

Grejen med lustgasen var den här: den tog inte bort smärtan, absolut inte, men den gjorde smärttoppen lite planare. Att koncentrera mig på Darth Vader-andningen på det här konkreta sättet gjorde också att jag fäste tankarna på annat under värken.

Jag började andas in gasen så fort jag kände av att en värk började och rätt snabbt insåg jag att det bara krävdes typ tre in- och utandningar och så var det värsta över.

På det här sättet ramades värkarna in väldigt tydlig och förhindrade min upplevelse till att bli en enda smärtdimma där värkarna kommer och går utan tydligt början och slut. Fantastiskt bra.

Badkaret fanns i en annan sal så när vattnet hade tappats upp skulle vi förflytta oss. Igen. Jag kunde bara ta mig några meter till förlossningssalens dörr när jag konstaterade att jag inte kunde gå en meter till på grund av smärtan (dessutom utan min kära lustgas!).

A hämtade en rullstol men konstaterade när hon kom tillbaka: “Mindy vi kan ta dig till badet om du vill, men då misstänker jag att du också kommer att föda i vattnet”.

ALDRIG tänkte jag men svarade (hoppas jag) något mer artigt. Vi återvände således till pilatesbollen, lustgasen och tryckmassagen.

Efter en dryg kvart kände jag ett enormt tryck neråt och sade åt A att jag tror att jag kände en krystimpuls. A sade att hon gärna kollar läget så jag klättrade upp på britsen.

Jag var fortfarande bara 5-6 centimeter öppen men babyns huvud var väldigt lågt nere, och det förklarade troligtvis trycket neråt.

Jag blev kvar på knäna på britsen och jobbade på med lustgasen. Efter ännu en kvart var jag hela 8-9 centimeter öppen. Jag kunde inte TRO mina öron. Och ytterligare tio minuter så var jag fullt vidgad, redo att börja krysta.

Den erkända grattisbrickan!

Krystvärkarna var av en helt annan karaktär än de tidigare sammandragningarna. De gjorde inte alls lika ont utan kändes snarare som en impuls; en reflex som tar över hela kroppen och bara gjorde att jag måste krysta.

Krystvärkarna var också betydligt kortare, bara 15-30 sekunder i jämförelse med förlossningsvärkarnas 60-90 sekunder. Det här gjorde emellertid att jag till en början inte krystade tillräckligt hårt eller länge för att det ens skulle räknas som att jag krystade.

Först efter 20 minuter av krystande dokumenterade och berättade A att NU var krystfasen igång. Då förstod jag att jag faktiskt kunde dra ut på krystningen och våga krysta också fastän smärttoppen klingar av.

Så jag började ta i lite mer.

Efter ett cirka tjugo minuter sade A att jag skulle lägga mig på sidan. Hon konstaterade att babyns huvud placeras mer fördelaktigt om jag låg på sidan, för då kan babyn lättare tränga sig igenom bäckenet.

Så jag fortsatte krysta liggandes på sidan. Samuel höll i mitt ben och jag armkrokade mitt knäveck med ena handen och höll i lustgasen med den andra. (Ironiskt nog var bicepsen på den arm med vilken jag höll i mitt knäveck det som har gjort mest ont efter förlossningen – ACK den träningsvärken!).

Efter ännu cirka tjugo minuters krystande sade A att hon snart skulle vilja klippa för att babyns huvud lättare skulle ta sig fram. DÅ väcktes något inom mig och jag minns tydligt hur jag tänkte på ren och skär kokkoladialekt “Nå int JIRI veeden byri du klipp na!” och tusan som jag tog i efter det.

Uppenbarligen gav det resultat för efter dryga fem minuter informerade A Samuel om att det finns en knapp som han ska trycka på när hon säger till, för då kommer hjälpbarnmorskan in.

Samuel frågade om det alltså ska vara två personer när babyn är nära vilket A bekräftade. Oj vad det sporrade mig att fortsätta – jag visste ju att det betyder att vår dotter är nära!

Samuel fick tecknet från A att trycka på knappen och jag krystade för brinnkära livet. Det gjorde faktiskt inte ont att krysta men jag minns att jag blev väldigt andfådd och bara flämtade efter luft mellan värkarna.

Klockan blev 00.00 och insikten om att vår baby kommer att födas på beräknat datum var svindlande – det händer ju så sällan! Och det betyder att vi kommer att få en Vappu-baby!

“Hon har hår på huvudet!” utbrister A och frågar om jag vill känna. Och visst hade hon det! Så mäktigt att för första gången känna vår dotters hjässa. Det blev så verkligt med ens.

Jag kände egentligen inget särskilt när huvudet kom ut, men jag blev uppmanad av A att andas djupt och bara krysta försiktigt och med ens, klockan 00.21, rutschade resten av kroppen ut!

A lyfte upp henne så vi fick se henne för första gången. Och hur ska jag beskriva det – jag var häpen, förvånad, adrenalinstinn.

Men hon, vår dotter, var fulländad.

Hon hade betydligt mer hull på kroppen än jag hade föreställt mig. Hon hade runda kinder, stora ögon som genast var öppna, hår på huvudet och perfekta små händer och fötter.

Vi märkte att hon hade lite problem med andningen, det lät rossligt, så A och hjälpbarnmorskan torkade bort slem och såg till att hon hade det bra innan hon lyftes upp på mitt bröst.

Jag grät och minns att jag mest kände mig oerhört förvånad. Det och en stark beskyddarinstinkt sköljde över mig. Samuel höll om sina tjejer för första gången och det var en väldigt mäktig stund.

Efter någon minut fick Samuel klippa navelsträngen och ganska snabbt efter det sade A att han fick komma med henne till ett barnbord där de skulle hjälpa henne med andningen.

Jag blev kvar i förlossningssalen med hjälpbarnmorskan och bara pustade ut.

Samuel, A och babyn kom tillbaka efter tio minuter. Allt var stabilt med babyn och vi fick vara tillsammans på riktigt för första gången – vår lilla familj.

Dagen efter på barnintensiven.

Jag fick hålla vår dotter i min famn och så småningom lämnade barnmorskorna oss i fred och kom med den berömda grattisbrickan.

ALDRIG har en smörgås, yoghurt, te och jaffakex smakat så gott! Jag som knappt hade fått i mig något annat än bärsoppa och sportdryck på ett dygn SLUKADE allt medan jag och min dotter lärde oss att amma.

Jag och Samuel försökte ta in vad som hade hänt. Det var omöjligt men vi försökte i alla fall.

När klockan var närmare 04 på morgonen kom barnmorskorna in. De vägde och mätte henne och konstaterade att hennes syresättning var lite dålig och att hon skulle behöva vara inne på barnintensiven åtminstone över natten.

Vi blev varmt emottagna där och kände att hon var i trygga händer under sin första natt, trots att det inte var i våra händer. 05-tiden inkvarterades jag och Samuel i ett familjerum på BB och försökte sova.

Vi fick förstås varsin brits men kände att vi behövde och ville somna nära, nära efter den starka och stärkande upplevelsen vi hade varit med om. Så vi somnade så, på samma brits i varandras armar.

Omtumlade, genomtrötta, lyckliga, lite oroliga över vår baby men ändå i enormt trygga händer.

Och vår baby, Molly, blev snabbt frisk igen.

Vi har hyst en oerhörd respekt för vårdpersonal efter den här upplevelsen. Vi fick ett så oerhört proffsigt, skickligt och empatiskt bemötande av alla vi hade att göra med under förlossningen, på BB och på barnintensiven.

Ett tack känns inte nog, men i alla fall, tack <3

Vår skatt ❤️

Det stora vemodet

Bland den myriad känslor som jag har upplevt under de här gånga veckorna har vemodet varit den mest dominanta.

Ett märkligt vemod som är kopplat till faktumet att ett kapitel i mitt liv så onekligen är avslutat.

Att vara gravid var en häftig resa.

Jag fick må så bra och jag njöt verkligen av att längta, vänta, fantisera om hur det skulle bli. Jag älskade att läsa om vad som händer med babyn vid varje ny graviditetsvecka och att känna det lilla livet sparka och härja i magen.

Att föda barn var också en mäktig upplevelse som jag alltid kommer att minnas glädje. Jag kände mig så stark den dagen och är så stolt över mig själv att jag klarade det.

Nu är den delen av resan över och ett helt nytt kapitel har tagit vid.

Och det är förstås ett enormt spännande kapitel som jag också ser fram emot, men ändå känner jag vemod över att nu har genomlevt min första graviditet och min första förlossning. För även om jag får fler barn i framtiden så kommer det aldrig vara första gången igen.

Det gör mig vemodig.

Och det känns lite töntigt.

Jag kan läsa någon broschyr som vi fick på BB-avdelningen och känna “åh vad kul det var”.

Men trots att det känns lite töntigt att jag är vemodig har jag tänkt mig att det är ungefär som en elitidrottare måste känna.

De tränar fysiskt och mentalt inför en viktig tävling i flera månader – kanske till och med år. De planerar och skapar delmål, visualiserar målbilder och förbereder sig praktiskt på alla sätt. De känner spänningen och nervositeten när dagen närmar sig. De lever upp – nu är det dags.

Och när dagen väl kommer är deras sinnen skärpta, deras kropp helt i synk med deras hjärna för de har förberett sig så länge. De stornjuter av att äntligen få göra det de har längtat efter så länge.

De gör sitt livs prestation, vinner tävlingen och står som segrare vid dagens slut. Oerhört glada, adrenalinstinna, enormt stolta över sig själva. Bästa dagen i deras liv!

Men sen är det bara så definitivt över.

Månader av väntan är över och plötsligt börjar en vardag som förstås känns annorlunda och bra efter vinsten, men också tom – alla målbilder, delmål och planering är nu över. Idrottaren behöver nya mål, nya tävlingar att sikta in sig på, men innan det upplever idrottaren en slags tomhet över att det är över.

Ungefär så tänker jag mig att det är för elitidrottare. Ungefär så känns det i alla fall för mig.

Jag tror att det är viktigt att prata om alla typer av känslor som kan uppstå vid det första föräldrablivandet – för det mesta är ju normalt men många känslor är ännu lite tabubelagda.

Att bli förälder är en enorm omställning och människan tenderar vanligtvis kräva lite tid att anpassa sig till nya situationer. Så trots att jag känner mig lite töntig och lite skamsen över mitt stora vemod så vill jag ändå vara öppen med det. För jag tror att även detta är helt normalt.

Och mitt stora vemod till trots är jag förstås överlycklig över vår Molly och så tacksam över att vi har fått henne.

Men jag försöker tänka att den ena känslan utesluter inte den andra. Inte alls faktiskt.

Landar mjukt

Så många dagar har jag velat skriva av mig.

För någon gång i framtiden vill jag kunna blicka tillbaka och kunna läsa om den process och omställning som nu pågår i mitt liv.

Men jag har varit kluven mellan viljan att göra det och viljan att bara njuta och vara helt närvarande i det nya lilla liv (i dubbla bemärkelse) som har blivit vårt.

Nu sover emellertid det lilla livet tryggt och skönt nära sin stolta pappa så jag smiter iväg en stund för att dokumentera.

Vi börjar alltså så småningom landa mjukt, mjukt i den babybubbla som är vår alldeles egen. Hon föddes tidigt på natten på beräknat datum fredagen den 30.4.

Hon hade en del inledande komplikationer med syresättningen och infektionsvärdena och hölls en tid på barnintensiven. Hon repade sig ändå oerhört snabbt, vår kämpe, och vi fick komma hem i måndags.

Jag är helt tagen av all kärlek och omsorg som vi har blivit visade under den här gångna veckan. Vårdpersonalens sympatiska och professionella bemötande på både förlossningen, BB och barnintensiven.

Våra familjer som har erbjudit hjälp i stort och smått, hört av sig, tänkt på oss och knäppt sina händer.

Vänner som har skött katter, överraskat, hållit kontakten, tänkt på och bett för oss. Bekanta och nästan obekanta som har hört av sig, hälsat och gratulerat.

Hon är bara en vecka gammal nu, men hon har redan en hel by som tar hand om henne. Hon är lyckligt lottad. Det är vi med.

Vi har landat stadigt i vår babybubbla och vi stortrivs.

Aldrig så förväntansfull

Plötslig radiotystnad från en höggravid kan lätt ge felaktiga signaler så jag börjar kallt med att konstatera – ingen baby än.

De här dagarna när jag bara vilar, väntar och längtar är bland de mest spännande jag hittills har upplevt i mitt liv.

För som jag skrivit förut är det som att vänta på en riktigt fin överraskning utan att veta när det kommer att ske och hur det egentligen kommer att vara.

Jag är väldigt tacksam över att må och orka så bra för det gör ju denna väntan onekligen mycket mer uthärdlig. Men jag inte bar uthärdar denna väntan – jag njuter verkligen!

I någon klyschig, amerikansk film pratar ett förälskat par om hur spänningen är som störst precis innan de kysser varandra. Själva kyssandet är det självklart inget fel på, men det är alltid den där förväntan innan läpparna möts som är det mest pirriga.

Och ungefär så känner jag också nu.

Jag älskar känslan av förväntan. Jag älskar att fantisera och föreställa mig hur det kommer att vara. Jag älskar att leva med den här vissheten om att det snart är dags, utan att för den skull veta mer om precis just när.

Och det är märkligt att jag så fullkomligt har accepterat att inte ha kontrollen när jag vanligtvis har ett enormt kontrollbehov. Jag har helt kapitulerat inför processen.

Så nej, jag lider inte alls av ovissheten eller av att vara höggravid.

Jag mår bra både fysiskt och psykiskt och är så redo när det är dags, men jag riktigt unnar mig att njuta av den här tiden – för jag kommer aldrig att vara gravid för första gången igen.

Så jag njuter, njuter, njuter. Och är aldrig så förväntansfull.

Fångad av skickliga Rebecka Hägert-Backkull.