Under ytan

Långt innan vi ens övervägde tanken på barn var en av mina största farhågor att ett barn skulle göra att vår parrelation glöms bort.

För jag tycker jag ser det så ofta.

Par som blir helt uppslukade av ett liv bestående av dagishämtningar, makaronilådor, skjuts till barnens hobbyer, heltidsjobb, hushållsarbete, hjälp med hemläxor, barnkalas, VAB:bande, sömnlöshet och alldeles för lite egentid.

Och en kommunikation som mest består av förhandlingar och överenskommelser gällande logistik, livsmedel och läggdags.

Jag må låta lite cynisk nu, och det är inte som att jag vill ta ut något i förskott.

Samtidigt ser jag ju hur lätt livet bara rullar på och hur bland annat de där samtalen som sträcker sig långt in under ytan kan försummas i förmån för samtal om middagsmenyn och tidtabeller.

Det är så förrädiskt lätt att samtalen hålls på en ytlig nivå i det vardagslunk som våra liv mestadels består av. Det märker jag ju redan nu.

Foto: Ebba Åström

Igårkväll hade vi fixat i ordning lite kvällsbit och satt vid köksbordet och åt.

Till en början handlade våra samtal om dagen som varit, om jobb och helgplaner. Helt så där basic.

Och rätt enkelt hade vi kunnat runda av någonstans där och fortsatt kvällen i läsningens (Mindy) eller fotbollstittandets (Samuel) tecken.

Men vi stannade inte där.

Istället ställde vi frågor av annan natur och började gräva djupare in under ytan. Vi började prata relationer, föräldraskap, uppfostran, miljö, samhällsstrukturer, feminism.

Och plötsligt hade en och en halvtimme gått, det var alldeles beckmörkt i köket för ingen av oss hade noterat att solen hade gått ner och att det minst sagt var läggdags.

Och det känns hoppfullt att det kan vara så. Att det enda som krävs är lite lugn och ro, lite ytprat till uppvärmning och mycket målmedvetenhet och vilja att sträcka sig längre.

Det tar ofta en stund att ta sig in under ytan. Och att ta sig dit är inte alltid helt utan möda, det kräver mycket mer av en än de där vardagssamtalen.

Men det är så viktigt att ta sig under ytan. Kanske bland det viktigaste i vilken (par)relation som helst.

Det tänker jag envist, envist, envist hålla fast vid.

Foto: Ebba Åström

Så tacksam

Precis som vid slutet på vilken resa som helst blir jag lite sentimental och vemodig nu när den här nio månader långa resan snart når vägs ände (trots att en helt annan resa tar vid, förstås).

Och precis som när jag blickar tillbaka på vilken resa som helst går jag igenom vad som har hänt, hur jag har upplevt det och fram för allt vem jag har fått dela resan med.

Min Samuel har varit ett så enormt stöd under de här senaste nio månaderna.

Under de första tre månaderna då det enda jag ville (nästan kunde) var att ligga på soffan; sova och se på Gilmore Girls (med ett halvt öga) skötte han allt markarbete. Och då menar jag verkligen allt.

Och inte en gång att han skulle ha klagat, gjort mig medveten om det lass han behövde bära eller gjort något i bitterhet eller med dold agenda. Aldrig någonsin.

Eller som när jag mitt i natten mådde illa och behövde något att äta. Då jag vaknade såg jag att han (innan han hade kommit och sova med mig) hade lagt en klementin, ett stort glas vatten och ett näringsrikt mellanmålskex på mitt nattygsbord.

Så att jag inte behövde stiga upp om natten.

När jag nu de här senaste månaderna har blivit större och otymplig har han utan att knota sett till att vi har mat på bordet, ett städat hus, en omskött katt och en utvilad fru.

Han har varit mån om att jag ska ta tupplurer fastän jag själv inte alltid har insett det. Han har sett till att jag äter ordentligt innan vi ska iväg någonstans. Han har masserat min rygg, köpt min favorityoghurt och uppmuntrat när jag har varit less.

På ett sätt kanske allt detta låter självklart. Det är klart att han ska sköta om mig och vårt hushåll när jag inte mäktar med. Det är klart han ska stötta mig. Det är klart att han ska ta över när jag inte orkar.

Och ja, så är det ju. Så ska det vara.

Men faktumet att det är “självklart” får inte bli likställt med att jag tar det för givet eller att jag inte visar uppskattning för det. För jag är så enormt tacksam för allt det han har varit och är.

Det jobb jag gör varje dag helt enkelt genom att finnas till och ruva på en baby är förstås enormt det med.

Och just därför är jag så tacksam för att han ser till att alla yttre omständigheter är på plats och rullar på så att jag kan fokusera på min primära, viktiga uppgift.

När den här delen av resan således nu så småningom vill jag alltså ta en stund och tacka honom för att han har stått vid min sida.

För det finns ingen annan jag hellre hade haft vid min sida under de här nio månaderna.

Det finns ingen annan jag hellre delar den här resan bestående av graviditet, förlossning och föräldraskap med.

Det finns ingen annan jag hellre ser som far till mitt barn än min Samuel.

Jag kan inte skriva tacksam utan Sam.

Tack, Sam.

Fyra aningar inför föräldraskapet

Idag har jag varit gravid i 37 hela veckor vilket betyder att graviditeten är fullgången.

Snart är alltså den här graviditeten över och ett helt nytt kapitel – föräldraskapet – tar vid. Därför tänkte jag i det här inlägget dela med mig av fyra aningar eller förväntningar jag har inför föräldraskapet.

För jag misstänker att jag kanske glömmer bort hur jag hade trott eller tänkt att det skulle se ut när jag är mitt i det.

Det kanske är lite dumt att dela med mig av potentiell okunskap och naivitet, men å andra sidan är det ju rätt realistiskt att inte helt kunna förstå vad föräldraskapet innebär på förhand.

Så, här kommer mina fyra aningar inför föräldraskapet.

Jag tror att jag kommer att trivas att vara hemma

Jag är som bekant introvert och har en väldigt hög tröskel för att uppleva tristess. Jag njuter av ett lugnt vardagstempo, tidiga kvällar och tidiga morgnar, rutiner och vardagslunk. Jag har rätt nära till hands att se meningsfullheten i rätt enkla sysslor och aktiviteter. Det här tycker jag indikerar att jag kommer att trivas med att vara hemma med den primära uppgiften att ta hand om ett barn.

Jag tror att jag kommer att lida av sömnlösheten

Jag är extremt sömnkänslig. Som sömnig blir jag osympatisk, självisk och knarrig. Att endast få sova korta nätter eller korta knyckar här och där är en skrämmande tanke för mig. Men som tur är vi två föräldrar i det här föräldraskapet och som tur finns tupplurer, hormoner och andra människor som hjälper till.

Dagafärsk magbild. Tycker den växer för varje dag som går nu så jag får passa på att dokumentera. Touko ser lite undrande ut..

Jag tror att jag kommer få nytt perspektiv

Ett barn ser på världen med nya, på ett sätt oförstörda, ögon. Jag tror att föräldraskapet också kommer att öppna upp mina ögon för helt nya perspektiv. Jag kommer kanske att börja notera små detaljer som fågelsång eller sniglar på marken som jag länge har gått förbi och inte registrerat i min vuxenbrådska. Det här hoppas jag åtminstone att föräldraskapet kommer att ge mig – nytt perspektiv på naturen, livet, människor, relationer, tiden.

Jag tror att jag kommer att utmanas i mitt behov av egentid

Hittills har mitt liv kretsat mycket kring mig själv och mina behov. En skrämmande stor del av min tid går åt att reglera min hunger, mitt sömnbehov, vila, jobb, egentid, läsning, träning med mera. En baby som är helt beroende av sina föräldrar gör förstås att min tidsanvändning kommer att förändras. Det här misstänker jag att kommer att utmana mig rätt radikalt. Men än en gång får jag här minnas att vi är två stycken vuxna som delar på ansvaret.

Det här är några av mina aningar inför föräldraskapet.

Tror du att det ligger något i det eller är jag helt off?

En del av processen

Det är inte så att jag saknar saker att skriva om.

Tvärtom snurrar min hjärna av tankar och pågående processer som jag inte bara kunde utan ännu hellre borde skriva om för att kunna processa själv.

Men det är bara att de flesta av dessa tankar på sätt eller annat rör moderskap, föräldraskap, familjeliv.

Och jag märker att jag drar mig för att skriva om dessa ämnen av två primära anledningar.

Den första anledningen är för att jag vill att min blogg ska vara allmängiltig och kunna läsas av den breda massan. Jag vill inte vara en utpräglad “mammablogg” som handlar om ett tema utan jag vill att mina texter ska kunna resonera med de allra flesta.

Den andra anledningen är för att jag av respekt för de eventuellt partnerlösa, frivilligt eller ofrivilligt barnlösa, sörjande, kämpande eller frustrerade inte vill göra ont värre. Jag vill inte spe på besvikelsen eller ilskan eller vilka som helst negativa känslor som en annan människas blivande föräldraskap kan förorsaka.

Så jag har dragit mig för att skriva om detta stora som är på gång i mitt liv.

Och jag inser nu att det inte är helt rätt.

För jag skriver ju för mig själv – varför skulle jag då inte skriva om det stora, något av det största, som jag är med om?

Och trots att jag vill ta hänsyn till andra människor så varken behöver eller kan jag begränsa mig själv i det avseende att jag går vida lovar kring det viktiga som händer i mitt liv.

Så nu gör jag en deal med mig själv – från och med nu kommer jag inte att begränsa vad jag skriver om här.

Jag skriver för att jag behöver det och för att jag vill det.

Och du som läser får läsa om du vill.

Det är en viktig del av mina processer att få skriva om dem, och därför lovar jag mig själv att göra det från och med nu.

Min goda vän Anna och jag med beräknat datum tre dagar ifrån varandra - galet kul att dela den här resan med henne 💕

Vägen dit

Det har aldrig varit en självklarhet för mig att bli mamma.

Att få barn har inte varit något givet för mig. Delvis på grund av min medvetenhet om att barn verkligen inte är något man bara bestämmer sig för och “skaffar” när man känner för det.

Men kanske ännu mer på grund av att jag har sett mig själv som många saker, men inte primärt som en mor eller förälder.

Rent ut sagt har jag länge tvivlat på om det är något jag alls är kapabel till, ens vill.

Att vara en introvert och rätt högkänslig mångsysslare som tycker att vardagen med ett hushåll, ett heltidsjobb, många fritidsintressen, en (förvisso självgående) make och katt är nog – ibland övernog – för mig, har gjort att tanken på barn rätt ofta skrämt mig.

Hur ska jag orka och kunna ta hand om ett litet liv som är helt beroende av mig när jag knappt känner att jag räcker till för mig och de mina i nuläget?

Likväl går jag nu i väntans tider och är genuint lycklig över detta nya kapitel, detta lilla liv som växer och som vi snart ska få lära känna. Så vad har hänt under tiden som har fått mig att tänka om?

Jag tror att det har varit en mogdnasprocess.

Tanken på föräldraskap har behövt få gro i fred utan att jag ständigt går och rotar i det, forcerar fram det.

Och så har jag landat i en förståelse för att det är orättvist att räkna upp allt som jag har i mitt liv just nu och sedan tänka att ett barn är något som läggs till. Ytterligare en aspekt att bocka av på att göra-listan.

Snarare har jag tänkt att det handlar om att strukturera om och integrera ett barn i det redan befintliga, inte endast addera och lägga till ännu en faktor i ekvationen. (Kanske den mest osentimentala beskrivningen av ett föräldraskap någonsin, men ni fattar vad jag menar).

Och faktumet att inte behöva göra det ensam, utan att få dela allt det här med min allra bästa vän, gör tanken så mindre skrämmande och så mera fin.

Den första bilden på oss efter att vi hade fått veta att vi ska bli tre.

Vägen till att ens kunna föreställa mig att bli förälder har varit rätt lång. Vägen till att faktiskt landa i min mammaroll kanske också kommer att ta sin tid.

Men, som Boye så klokt säger, är det kanske inte alltid målet utan själva vägen dit som är mödan värd.

Fast jag inte känner dig

Det händer mig ibland att helt främmande människor har kommit fram till mig och börjat prata. Och det har inte varit på det sättet som man pratar med en främling på stan för att fråga var en butik ligger, och inte heller på det sättet som man pratar med någon, som är till för att betjäna (t.ex. försäljare, personal). Nej, på sistone har människor kommit fram och pratat med mig som om jag vore bekant. Och inte kanske endast det, utan som om vi är gamla, goda vänner.

Jag har varit frimodig nog att våga fråga de här, för mig främmande personerna, om vem de är. Och i de flesta fall har det visat sig att det är mina föräldrars vänner från ungdomen, bekanta från studietiden eller nuvarande facebookvänner. De har kanske sett mitt ansikte på någon bild som min mamma har delat på Facebook, eller kanske bara sett så mycket av min pappas drag i mig (?), att de bara har vetat att jag är deras dotter.

Jag beundrar de här människorna som kommer fram och pratar med mig. Och jag fascineras över att de tar det så givet att jag känner dem bara för att de känner mina föräldrar. Ja men det är ju min gamla, goda väns dotter - det är klart jag går fram och småpratar! Jag måste säga att jag tycker det här är jätteroligt. Jag tycker att det känns häftigt att jag ibland kan få vara en tidskapsel åt människor. Att någon som ser på mig kan minnas en svunnen tid från ungdomsåren, och känna en uppmaning att prata med mig. Kanske de ser så mycket av min mor i mig, och drabbas av akuta flashbacks från tonåren?

Nu vänder jag mig till er som har vuxna barn. Berätta gärna: är det så att ni känner en slags bekantskap med era barndoms- eller tonårsvänners barn? Och ni som känner mina föräldrar (men inte nödvändigtvis mig) kom gärna fram och prata, det är helkul!

De kärleksfulla smådåden

Det var efter att jag läste Pappamonologernas härliga och hjärtevärmande inlägg om pappaskills som jag kom att tänka på de här små stordåden - smådåden - som föräldrar (mina föräldrar, och föräldrar i allmänhet) gör. Varje dag.

De förde mig till träningar. Hämtade mig från träningar - min far till och med tränade mig och två dussin andra pipiga och fnittriga tjejer i mer än ett decennium. De gjorde små små äppelbitar, på den tiden mer känt som fågelmat, för att nippertippan Mindy föredrog sitt kvällsäpple just så. 

De sökte efter skridskor klockan 23:30 på tisdagkväll för att jag hade glömt att nämna att det var ishockey på schemat onsdagmorgon klockan 8:30. De grävde runt i uteförrådet (i -20 grader) i jakt på skidor, som därutöver skulle vallas, för att det var "Hela skolan skidar" följande dag. Och de såg till att min cykel hade luft i däcken, reflexer och cykellampor. De såg till att vi hade varma, hela, rena kläder. Varje dag.

När jag var barn såg jag inte de här små stordåden. Jag kunde inte uppfatta den kärlek som var inbakad i de här smådåden, i alla fall förstod jag det inte då på samma sätt som jag gör nu. Nu vet jag lite mer; om hur mycket av det jag som barn tog för givet kräver av de vuxna. Och jag inser vilken otrolig omsorg mina föräldrar och andra vuxna i min närhet har haft om mig och mina syskon.

Förr trodde jag att utmärkt föräldraskap var synonymt med hjältemod. Heroism. Supermom to the rescue. Jag trodde att superföräldrar hade en övernaturlig egenskap att alltid råka dyka upp och hjälpa till precis innan det är för sent. Precis som i filmerna.

Idag förstår jag att mina föräldrar, och många föräldrar där ute, är de riktiga hjältarna. De är sanna vardagshjältar. De dyker inte upp precis innan det är för sent - de dyker upp varje dag, i ur och skur, i -20 grader, magsjuka och pubertetstrots. 

Må detta var hoppfulla ord åt dig som just idag känner att ditt föräldraskap inte handlar om att sköta mer än det absolut nödvändigaste: mat, sömn, kläder. Du utför små stordåd. Och en dag, när dina barn är vuxna och utflugna tror jag att de kommer att inse vilken vardagshjälte just du är.

Bild från min studentfest 2013. Och mina föräldrar - utfört små stordåd sedan 1992.