En del av processen

Det är inte så att jag saknar saker att skriva om.

Tvärtom snurrar min hjärna av tankar och pågående processer som jag inte bara kunde utan ännu hellre borde skriva om för att kunna processa själv.

Men det är bara att de flesta av dessa tankar på sätt eller annat rör moderskap, föräldraskap, familjeliv.

Och jag märker att jag drar mig för att skriva om dessa ämnen av två primära anledningar.

Den första anledningen är för att jag vill att min blogg ska vara allmängiltig och kunna läsas av den breda massan. Jag vill inte vara en utpräglad “mammablogg” som handlar om ett tema utan jag vill att mina texter ska kunna resonera med de allra flesta.

Den andra anledningen är för att jag av respekt för de eventuellt partnerlösa, frivilligt eller ofrivilligt barnlösa, sörjande, kämpande eller frustrerade inte vill göra ont värre. Jag vill inte spe på besvikelsen eller ilskan eller vilka som helst negativa känslor som en annan människas blivande föräldraskap kan förorsaka.

Så jag har dragit mig för att skriva om detta stora som är på gång i mitt liv.

Och jag inser nu att det inte är helt rätt.

För jag skriver ju för mig själv – varför skulle jag då inte skriva om det stora, något av det största, som jag är med om?

Och trots att jag vill ta hänsyn till andra människor så varken behöver eller kan jag begränsa mig själv i det avseende att jag går vida lovar kring det viktiga som händer i mitt liv.

Så nu gör jag en deal med mig själv – från och med nu kommer jag inte att begränsa vad jag skriver om här.

Jag skriver för att jag behöver det och för att jag vill det.

Och du som läser får läsa om du vill.

Det är en viktig del av mina processer att få skriva om dem, och därför lovar jag mig själv att göra det från och med nu.

Min goda vän Anna och jag med beräknat datum tre dagar ifrån varandra - galet kul att dela den här resan med henne 💕

Skriver mig fram

Jag har tänkt en del på förhållandet mellan att skriva och att leva.

Och att skriva om att leva, som jag gör på min blogg.

Jag reflekterar som känt en hel del över bland annat relationer, personligheter, vila, respekt och gränser här på bloggen och ibland undrar jag om det framstår som att jag har allt på klart. Som om jag har hittat en lösning som jag vill dela med mig på min blogg.

Om det gör det har jag misslyckats fatalt.

För sanningen är den, att det jag skriver här på min blogg är det som upptar enormt mycket av min tid och mina tankar; ofta omhöljt av en mängd frågetecken och mycket undran. Och när jag väl skriver något är det för att pröva den här tanken genom att se den svart på vitt.

Jag försöker så att säga skriva min väg fram, skriva mig till det jag vill uppnå.

Jag har inte allt på klart när det kommer till gränssättning, men jag försöker skriva mig fram till det. Jag vet inte hur man ska balansera jobb och vila på bästa sätt men jag experimenterar mig fram och skriver längs vägen.

När jag personligen kämpar med mellanmänsklig kommunikation processar jag mina tankar genom att skriva ned dem; jag skriver fram det jag vill så att jag i vardagssituationer får träna på att handla i enighet med det.

Det är på många sätt ett trevande, att skriva sig fram. Ett trevande men också ett resande, lärande.

Och just det är bland det bästa jag vet.

En släng av nostalgi

Vad är det med våren och sommaren som gör mig nostalgisk som aldrig förr?

Hela veckan har jag gått omkring och tänkt: “ja för X år sedan hade jag fullt upp med att ställa inför studentfesten” eller “för X år sedan var det superpirrigt när jag och Samuel hade börjat dejta” och “för X år sedan skrev jag inträdesprov och var så osäker på min framtid”

Något så banalt som en enkel doft har plötsligt slungat mig år tillbaka i tiden. På gott och ont.

Alldeles för lätt tar jag min vardag, mitt nu, för självklart.

Egentligen är ingenting självklart — jag är där jag är för att jag gjorde de val jag har gjort.

Alldeles för ofta glömmer jag att se tillbaka på var jag en gång har varit, för att verkligen vara tacksam över att jag är där jag är.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

En berättelse värd att berättas

Jag har alltid fascinerats av berättelser.

Och jag har alltid ansett att alla människors berättelse är värd att berättas. Inte bara berättas, nej, än mer: höras, resoneras, bekräftas.

En fantastisk möjlighet till att dela med sig av sin livshistoria erbjuder vår statliga rundradio, Yle Vega, och deras sommarprat.

Varje år ställer en mängd, mer eller mindre, kända personer upp för att berätta sin berättelse. Och varje år får också vanliga dödliga, och inte så kända, lyssnare möjlighet att skicka in sin egen berättelse i hopp om att erhålla en timme i etern.

Nu ska jag berätta något som endast tre personer har vetat om fram till nu:
I år skickade jag in ett bidrag.

Det var min goda vän som uppmuntrade mig och efter mycket tvivel och tvekan spelade jag in min berättelse — en kort version, nästan som en trailer, på två minuter.

Jag skämtar inte, när jag säger att jag skakade när jag gjorde det. Och då bör du veta, att jag ytterst sällan är nervös. Och aldrig så nervös att det tar rent fysiska uttryck.

Ni som har skrollat igenom svenska yle:s webbsidor vet att mitt bidrag inte kom så långt till den första gallringen. Det är klart att jag blev besviken.

Men eftersom jag lever enligt livsfilosofin att allas livshistorier är lika dyrbara, kan jag ju inte annat än konstatera att de fem bidragen  som finns med i gallringen, precis som alla insända bidrag, är unika, rika berättelser. Var och en är värda att berättas.

Än mer.
Höras, resoneras och bekräftas.

Det betyder inte att jag inte kommer att berätta min berättelse.

Jag kommer att göra det någon gång.
Jag gör det egentligen hela tiden.

Foto: Ebba Åström