Jag har alltid fascinerats av berättelser.
Och jag har alltid ansett att alla människors berättelse är värd att berättas. Inte bara berättas, nej, än mer: höras, resoneras, bekräftas.
En fantastisk möjlighet till att dela med sig av sin livshistoria erbjuder vår statliga rundradio, Yle Vega, och deras sommarprat.
Varje år ställer en mängd, mer eller mindre, kända personer upp för att berätta sin berättelse. Och varje år får också vanliga dödliga, och inte så kända, lyssnare möjlighet att skicka in sin egen berättelse i hopp om att erhålla en timme i etern.
Nu ska jag berätta något som endast tre personer har vetat om fram till nu:
I år skickade jag in ett bidrag.
Det var min goda vän som uppmuntrade mig och efter mycket tvivel och tvekan spelade jag in min berättelse — en kort version, nästan som en trailer, på två minuter.
Jag skämtar inte, när jag säger att jag skakade när jag gjorde det. Och då bör du veta, att jag ytterst sällan är nervös. Och aldrig så nervös att det tar rent fysiska uttryck.
Ni som har skrollat igenom svenska yle:s webbsidor vet att mitt bidrag inte kom så långt till den första gallringen. Det är klart att jag blev besviken.
Men eftersom jag lever enligt livsfilosofin att allas livshistorier är lika dyrbara, kan jag ju inte annat än konstatera att de fem bidragen som finns med i gallringen, precis som alla insända bidrag, är unika, rika berättelser. Var och en är värda att berättas.
Än mer.
Höras, resoneras och bekräftas.
Det betyder inte att jag inte kommer att berätta min berättelse.
Jag kommer att göra det någon gång.
Jag gör det egentligen hela tiden.
Foto: Ebba Åström