En känsla, en dröm

Det är alltid den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Så är det alltid för mig när jag upplever den, känslan av en dröm som plötsligt kommer nära, nära inpå. Känslan när en dröm blir fysiskt påtaglig och fullt möjlig att gå i uppfyllelse.

Varje dag är jag tacksam över att så många av de drömmar jag hade som barn är min verklighet idag.

Jag kan inte ens säga att jag har jobbat jättehårt för att vara där jag är idag. Mycket har bara… hänt mig.

Jag har snubblat in på olika områden, träffat rätt människor vid rätt tidpunkt och kanske visat framfötterna, om ens en liten tå, när mitt inre bara har velat gömma sig och låsa dörren om mitt mest sårbara.

Varje dag är jag tacksam över att få vara där jag är idag.

Och varje gång jag blir påmind om en dröm som ännu inte är min vardagsverklighet är det den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Idag kittlade det i min kropp.
Jag blev varse om en dröm som jag hade låtit slumra för ett tag.

Men nu vaknade den.

Fräknar och favoritklänningen. Bild från sommaren 2019.

Vindögat öppet

Vi finländare är ju erkända för att vara väldigt privata av oss.

Det märks i hur stor vår zon för mellanmänsklig närhet är, hur vi (inte) pratar om känslor och hur en busskur är upptagen om det redan står en person i den.

Det syns också i användningen av persienner.

Vi bor i ett bostadsområde och så fort det skymmer är persiennerna neddragna i var och vartannat hus. I många fall är de neddragna mest hela tiden.

Men inte hos oss.

Jag är starkt avig till att stänga ut ljus och liv och undviker persienner så långt som möjligt.

Jag känner mig instängd och klaustrofobisk så fort jag fäller ner persiennerna om kvällen.

När jag var över till Sverige för en månad sedan blev jag uppmärksam på hur nästan ingen fällde ner persiennerna fastän höghus stirrade rakt in i höghus.

Så jag vill konkludera med att jag tror att jag är lite svensk inuti. För jag vägrar leva ett liv bakom lyckta dörrar och neddragna persienner.

Jag lever helst med vindögat öppet.

Mitt liv, tänk!

Jag tror inte att var och en är sin lyckas smed.

För jag tror att vi från första början föds med eller utan förmåner och privilegier som gynnas respektive missgynnar oss livet ut.

Så jag tror inte på det.

Men jag tror på att våga. Jag tror på att försöka ta tag i saker och ting och inte bara vänta på att saker ska lösa sig av sig själv.

Och jag tror på att drömmar kan bli mer än drömmar. Inte enbart på grund av vår flit, kompetens och hårda arbete . Nej jag tror ännu mer på tur, tajming och som jag nämnde tror jag också på att vi har olika förutsättningar från start.

Men jag har nu i varje fall satt en boll i rullning och tänker lite what the heck och kör på bara utan att egentligen veta så mycket.

Men ett vet jag: det är kul! Det är spännande! Jag njuter!

Och inte endast en gång har jag tänkt: det här är mitt liv! Tänk!

En släng av nostalgi

Vad är det med våren och sommaren som gör mig nostalgisk som aldrig förr?

Hela veckan har jag gått omkring och tänkt: “ja för X år sedan hade jag fullt upp med att ställa inför studentfesten” eller “för X år sedan var det superpirrigt när jag och Samuel hade börjat dejta” och “för X år sedan skrev jag inträdesprov och var så osäker på min framtid”

Något så banalt som en enkel doft har plötsligt slungat mig år tillbaka i tiden. På gott och ont.

Alldeles för lätt tar jag min vardag, mitt nu, för självklart.

Egentligen är ingenting självklart — jag är där jag är för att jag gjorde de val jag har gjort.

Alldeles för ofta glömmer jag att se tillbaka på var jag en gång har varit, för att verkligen vara tacksam över att jag är där jag är.

År 2013 med oviss framtid. Tänk så bra det blev.

En berättelse värd att berättas

Jag har alltid fascinerats av berättelser.

Och jag har alltid ansett att alla människors berättelse är värd att berättas. Inte bara berättas, nej, än mer: höras, resoneras, bekräftas.

En fantastisk möjlighet till att dela med sig av sin livshistoria erbjuder vår statliga rundradio, Yle Vega, och deras sommarprat.

Varje år ställer en mängd, mer eller mindre, kända personer upp för att berätta sin berättelse. Och varje år får också vanliga dödliga, och inte så kända, lyssnare möjlighet att skicka in sin egen berättelse i hopp om att erhålla en timme i etern.

Nu ska jag berätta något som endast tre personer har vetat om fram till nu:
I år skickade jag in ett bidrag.

Det var min goda vän som uppmuntrade mig och efter mycket tvivel och tvekan spelade jag in min berättelse — en kort version, nästan som en trailer, på två minuter.

Jag skämtar inte, när jag säger att jag skakade när jag gjorde det. Och då bör du veta, att jag ytterst sällan är nervös. Och aldrig så nervös att det tar rent fysiska uttryck.

Ni som har skrollat igenom svenska yle:s webbsidor vet att mitt bidrag inte kom så långt till den första gallringen. Det är klart att jag blev besviken.

Men eftersom jag lever enligt livsfilosofin att allas livshistorier är lika dyrbara, kan jag ju inte annat än konstatera att de fem bidragen  som finns med i gallringen, precis som alla insända bidrag, är unika, rika berättelser. Var och en är värda att berättas.

Än mer.
Höras, resoneras och bekräftas.

Det betyder inte att jag inte kommer att berätta min berättelse.

Jag kommer att göra det någon gång.
Jag gör det egentligen hela tiden.

Foto: Ebba Åström

Mycket mer liv

Nu är jag en blödig själ som alldeles säkert är jävig i min bedömning.

Men jag måste bara säga: jag tycker att det är bland det vackraste jag vet att på riktigt dela det som kallas livet, med goda människor.

Det här har slagit mig hårt, i stil med en flygel i pannloben, under de senaste veckorna som jag till stor del har haft förmånen att få spendera i goda vänners lag.

Jag har fått dela glädjen över ett alldeles eget hem och en efterlängtad semester med mina vänner. Och pirret i magen över att få höra spännande nyheter om avslutade kapitel och påbörjade nya sådana.

Likaså,
har jag delat oro och smärta med de som kämpar. Men hoppet växer starkare när man är fler. Den måste göra det. Jag vill envist, envist tro det.

Allt är så mycket … mer — när det delas. Mycket starkare, skörare, sårbarare.

Och bra mycket bättre.

Min familj. Påsken 2018.

Låt mig få höra din berättelse

Hur ofta är det som vi har förmånen att lyssna på en annan människas berättelse?

Vardagssorlet är det soundtrack vi lever våra liv till, och i det finns inte mycket utrymme för en längre, sammanhållande berättelse. Samhällshjulets tempo tillåter inte oss heller att stanna upp, andas ut och bara ta in. Såvida vi inte medvetet beslutar oss för att göra det.

Men den är så viktig, ändå.

Berättelsen om dig.
Om mig.

Under den här våren har jag privilegiet att få lyssna på andra människors livsberättelser; om vad som har format dem, vilka avgörande skeden i livet som har gjort dem till den människa de är idag. Tänk vilken förmån det är, att lära känna en annan människa på det här sättet.

Det är något lika skört som vackert. Och därför är det med varsamma, mjuka händer jag ödmjukt tar emot den.

Berättelsen om dig.
Om mig.

Mitt i livet

Jag har en kategori här på bloggen som heter “mitt i livet”.

Den kategorin använder jag om inlägg som andra kanske skulle låta gå under namnet “vardag”.

Det är ju lite roligt, det där namnet på kategorin, för “mitt i livet” är ett uttryck som jag endast har hört kvinnor och män i medelåldern använda för att beskriva sin egen ålder, och det överensstämmer föga med den verklighet som min “mitt i livet”-kategori representerar.

Men idag känns det som att mitt i livet är det ett lämpligt uttryck för livet just nu. Vardagen just nu.

Vi är inne i en hektisk tillvaro, och så där rent pragmatiskt är det fullspäckat. Vi har arbetsresor, spelningar, musikalplanering, projektassistering, karriärval och till på köpet så går vi lite i bostadsdrömmar.

Samtidigt händer det mycket i vår tillvaro på ett mer själsligt, känslomässigt, ja till och med andligt, plan. Vår verklighet pendlar mellan utropstecknet över många nya, små liv som vi får lära känna, och sorgens och förlustens överväldigande nattsvarta frågetecken.

Och mitt i all jäkt.
Mitt i känslostormarna.
Ja någonstans mellan i storstädning, sorger, tupplurer och tacksamhet —
där någonstans är jag, vi, just nu.

Och jag tänker. Det här är livet; livet som det är egentligen. Så makalöst, obegripligt, trivialt, underbart och oförutsägbart precis på samma gång.

Så trots att jag har fnyst åt namnet på min bloggkategori, som andra låter gå under namnet “vardag”, kanske det ändå beskriver det rätt väl.

För det är precis så här det är att vara mitt i livet.

Stanna upp

Vill man, så kan man ganska krasst dela in människor i två kategorier.
De som inte gör listor och de som gör listor på allt.

Jag hör definitivt till den senare kategorin. 
Jag gör listor i överflöd.
Jag gör till och med listor på mina listor.
Som blir till ytterligare listor.
Ungefär.

Jag, och alla listiga människor med mig, älskar att kryssa av vår lista.
Det allra bästa är att få konstatera att en lista är helt och hållet avbockad.
Bästa känslan.

Ändå leder det ofta till att jag oreflekterat bockar av min lista, utan att desto mer stanna upp och reflektera.

I dag fick jag bocka av danssäsongen från listan.

Mitt första år som danslärare.
Jag kommer inte att fortsätta som danslärare nästa år, så det var också ett ganska definitivt avslut. Eller åtminstone ett for now-avslut.

Sällsynt spegelselfie från min favoritsal i Kipinä. Bild från vintern 2018.

Alldeles för lätt blir punkter på min lista bara något att bocka av.

Tömma diskmaskinen blir likställt med avsluta danssäsongen. Och dansen som är det allra bästa, allra roligaste och min stora njutning i livet blir decimerat till något att bocka av. Check. Done. Next please.

Därför, på den här dagen för avslut och avsked, vill jag stanna upp.

Tacka en fin dansskola och härliga kolleger.
Ge mig en klapp på axeln för att jag vågat utmana mig själv på så många nivåer under året.
Minnas alla fina elever, alla delade skratt och alla fantastiska framträdanden.

Den här dansterminen har varit alldeles för mycket för att bara vara ännu en sak att bocka av från listan. Den har varit mod, trotsande av bekvämlighetszon och personlighetsutvecklande bortom ord.

Så jag stannar upp.
Minns med glädje. 
Säger tack.

Och vi ses igen.

Lov att förändras

Jag inledde en ny säsong av en av mina favorit tv-serier, och märkte att jag blev irriterad på att karaktärerna var nya, storyn hade ändrats och att inget var som det brukade. Jag saknade det gamla, det trofasta, det invanda. Jag tjurade över att serieskaparna hade ändrat min favorit serie.

Och jag förebrådde förändringen.

En förändring förutsätter att omgivningen också förändras och anpassas till det nya. När en person i en familj inleder psykoterapi, bearbetar och gör upp med sitt förflutna och stegvis förändras kan det skapar konflikter i familjen. Det tar tid att vänja sig vid det nya. Den nya.

Foto av Sofia Ylimäki Photography

All förändring är inte av godo. Det bör nämnas. Men nästan all förändring, bra eller dålig, känns motig i början. Det gör det nästan alltid innan den förändrade - och den förändrades omgivning - förstår och accepterar det nya.

En sund förändring jag kommer att tänka på är att presterarens och people pleaserns förmåga att säga nej efter åratal av ett ihållande ja till allt och alla. Om du är van vid att jag allt som oftast tackar ja till vad helst du vill mig, blir du högst sannolik paff, förvånad - kanske lite sur, till och med - om jag en dag säger nej. 

Förändring skapar friktion. Förändring skaver.

Fastän det skaver tycker jag att förändring är bland det mest ödmjuka vi kan göra. Vi erkänner att vi är stadda i utveckling, att vi inte på långt när är färdigutvecklade. Att vi är på väg, alltid på väg. Och det är väl.

Men hur bra är jag på att acceptera förändring? Hur väl ger jag mina medmänniskor chansen att utvecklas? Hur ofta har jag bidragit till att skapa en miljö som uttrycker lov att förändras?

Ger väl ger du lov till förändring?

Foto av Sofia Ylimäki Photography