Vi finländare är ju erkända för att vara väldigt privata av oss.
Det märks i hur stor vår zon för mellanmänsklig närhet är, hur vi (inte) pratar om känslor och hur en busskur är upptagen om det redan står en person i den.
Det syns också i användningen av persienner.
Vi bor i ett bostadsområde och så fort det skymmer är persiennerna neddragna i var och vartannat hus. I många fall är de neddragna mest hela tiden.
Men inte hos oss.
Jag är starkt avig till att stänga ut ljus och liv och undviker persienner så långt som möjligt.
Jag känner mig instängd och klaustrofobisk så fort jag fäller ner persiennerna om kvällen.
När jag var över till Sverige för en månad sedan blev jag uppmärksam på hur nästan ingen fällde ner persiennerna fastän höghus stirrade rakt in i höghus.
Så jag vill konkludera med att jag tror att jag är lite svensk inuti. För jag vägrar leva ett liv bakom lyckta dörrar och neddragna persienner.
Jag lever helst med vindögat öppet.
