Mitt hem

En vecka har vi varit i Norra Österbotten och bott i stuga.

Största delen av tiden har vi bott vid mina svärföräldrars sommarparadis och någon natt har vi sovit i mina föräldrars så kallade ”torp” (som i verkligheten är ett supermysigt gammalt och restaurerat gästhus).

Att vistas i dessa trakter är alltid nostalgiskt. Detta var en gång mitt hem.

Jag bodde här under min barndom och var jag än rör mig i staden blir jag påmind om minnen av både god och mindre god natur.

Alltid när vi är här reflekterar vi över hur det var att bo här, hur det skulle vara att flytta hit och bo här nu. Att kalla den här delen av jorden vårt hem.

Vad jag lägger in i ordet hem har under flera år varit luddigt och vagt. Min studiestad Åbo blev aldrig min men jag märker att mitt Vasa allt mer blir det.

Trots att jag alltid känner mig som hemma här norröver känns det inte längre som mitt hem. Mina minnen här är från en svunnen tid, och staden nu är inte som den var då. Jag har förändrats, staden likaså.

Vad är ett hem egentligen? Är det en fysisk plats omgärdad av fyra väggar? Är det mer av en mental föreställning, ett heimat? Kan man ha flera hem eller bara ett? Är det platsen där släkt och familj finns? Är det varhelst man ställer sin hatt?

Begreppet hem är som ni märker allt annat än entydigt för mig.

Men jag är glad att jag ändå känner mig som hemma på flera ställen.

Vårt hem — första året

Vi har bott i vårt första egna hem i ett år nu.

Förra året den här tiden hade vi nyss flyttat in och börjat acklimatisera oss till Korsholm, vänja oss med fler rum, mer ytor och stor frihet.

Januari och februarimånad präglades av rensning, planering och inköp av allt från möbler till tapeter. I mitten av mars fick vi nycklarna och började tapetsera.

Den trettionde april, på Samuels födelsedag, hade vi flyttpartaj och började bo i det hem som har blivit vårt.

Det känns som att tiden i som vi har bott här har gått väldigt snabbt. Jag märker att jag ännu kan dra “men vi har ju nyss flyttat”-kortet närhelst jag kommer på något som är ofixat i vårt hem.

Sovrummet är ett praktexempel. Att vi inte har fått upp tavlor och grejer i sovrummet ännu är förstås helt okej, men kan inte längre skyllas på faktumet att vi nyss har flyttat in.

Men jag gillar att vårt hem lever och vi med det. Jag gillar att vi har satt en prägel på vårt hem som känns som vår.

Jag gillar vårt hem, helt enkelt.

Vårt sovrum och färgväggen som jag älskade från första stund. Lampsystemet som vi “bara skulle ha temporärt” hänger kvar ännu ett år senare. Men det är ju lite mysigt att jag släcker Samuels lampa och han släcker min.

Så här såg det ut när vi började tapetsera. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist.

Och när jag säger att “vi” började tapetsera menar jag att min Samuel och våra fantastiska vänner började tapetsera medan jag förstrött viftade på fötterna och skrollade instagram. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Flyttpartaj — it’s a things!

Min favoritmöbel! Också den väldigt levande. Precis som sig bör.

Första dagen

Första dagen på jobb efter min lediga vintervecka.

På många sätt var det skönt att få tillbringa hela föregående vecka antingen: a) i Kajanalands nåderika och än så länge virusfria landskap eller b) hemmavid i ledighetens tecken.

Idag tog emellertid vardagen vid, om än inte den vanligaste av vardagar.

Att jobba hemifrån är något som jag ofta har gjort, också i virusfria tider. Hemifrån arbetar jag på ett helt annat sätt än i mitt kontorslandskap på jobbet: jag har lättare för att förkovra mig i ett ämne när jag ostört kan ligga i soffan och läsa.

Så det är precis vad jag gör just nu. Läser, fördjupar mig i litteratur, söker nya artiklar att läsa. Det är en fördel.

Den största nackdelen är förstås att inte ha mina fina kolleger att umgås med. Jag saknar dem.

Men lyckans jag fick vara med om ett virtuellt kafferum idag. Bästa kolleger!

Så distansjobbet bekommer mig inte. Inte alls faktiskt.

Mina kolleger på picnic 2018.

Vindögat öppet

Vi finländare är ju erkända för att vara väldigt privata av oss.

Det märks i hur stor vår zon för mellanmänsklig närhet är, hur vi (inte) pratar om känslor och hur en busskur är upptagen om det redan står en person i den.

Det syns också i användningen av persienner.

Vi bor i ett bostadsområde och så fort det skymmer är persiennerna neddragna i var och vartannat hus. I många fall är de neddragna mest hela tiden.

Men inte hos oss.

Jag är starkt avig till att stänga ut ljus och liv och undviker persienner så långt som möjligt.

Jag känner mig instängd och klaustrofobisk så fort jag fäller ner persiennerna om kvällen.

När jag var över till Sverige för en månad sedan blev jag uppmärksam på hur nästan ingen fällde ner persiennerna fastän höghus stirrade rakt in i höghus.

Så jag vill konkludera med att jag tror att jag är lite svensk inuti. För jag vägrar leva ett liv bakom lyckta dörrar och neddragna persienner.

Jag lever helst med vindögat öppet.

Det hem som blev vårt

Vårt nyårslöfte, eller kanske snarare nyårsönskan (i optimistiska stunder nyårsmål), var att köpa en egen lägenhet.

Vi hade, precis som majoriteten av under 40-åringarna bott på hyra under många år och trots att det har haft sina fördelar så kände vi att ville ha något som var bara vårt. För att inte tala om hur länge länge vi hade längtat efter att kunna öppna dörren och stiga ut på gräsmattan. Särskilt under sommaren.

Redan i något år hade vi, mest på skoj, sett på tillgängliga lägenheter i trakten men aldrig hade det känts på allvar, aldrig hade vi heller hittat något som kunde bli allvar.

Rätt tidigt i januari 2019 återöppnades våra ögon för en lägenhet som vi förvisso hade skrollat igenom bland alla lägenheter på nätet tidigare, men vi hade aldrig sett på lägenheten på det sättet.

Vi gick på en visning, lade in ett bud, budstred ett tag (magknip! magknip! magknip!) men fick den till sist. Någon månad senare fick vi nycklarna i hand och fick flytta in.

Och nu bor vi här. Stortrivs i det hem som blev vårt.

Lamporna är korskopplade — jag släcker Samuels lampa, han släcker min. Inte helt planerat eller färdigt uttänkt ännu, men vi har ganska roligt åt det!

Lite borta men ändå hemma

Jag håller sakteliga på att acklimatiseras i området som vi har kommit att kalla hem.

Hur det känns så här två månader efter flytten? Kort och gott bra. Superbra, faktiskt, alldeles över förväntan.

Eftersom jag har växt upp nära skogen, bredvid stora åkrar och i en idyllisk lantmiljö känner jag mig hemma i den här mer rurala miljön som ändå är förvånansvärt nära stad och civilisation.

Om jag hittar mig fram i mina nya hemtrakter?

Tja, sådär.

Det beror väl på vad man har planerat att hitta. Jag har bland annat hittat en massa små skogsstigar, mysiga alléer och lummiga gläntor. Och visst har jag hittat till biblioteket, gymmet och gymnasiet också, om än med lite ofrivillig fördröjning ibland.

Jag är kanske lite borta i mitt nya område ännu

men ändå är jag så väldigt mycket hemma.

Mysigt, eller hur?

Kan inte säga annat

Folk frågar oss hur vi trivs i vårt nya hem. 

Ja. 

Jag kan ju inte säga annat än bra. Med eftertryck. Väldigt bra, ovanligt bra.

Över förväntan snabbt har vi, så att säga, bott in oss och börjat känna att det här är vårt hem. Det är så skönt att känna att det här inte är en tillfällig boningsort, någonstans att förvara våra saker och sova om natten utan att det faktiskt är vårt.

Jag trodde jag skulle uppleva någon slags separationsångest eller enorm morkkis över att ha lämnat vår stadslägenhet och närheten till centrum, men jag är endast och enbart glad över att slippa oljudet och brådskan som stadskärnan präglas av.

Jag har växt upp på landet, omgiven av vida åkrar och mycket skog så den här mer rurala miljön passar mig alldeles utmärkt. 

Jag trivs enormt bra i vårt nya hem. 

Nej, jag kan nog inte säga annat. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

Flyttankar

Ja hörni.

Två veckor bor vi kvar i vår mysiga stadslya nära havet men sen blir det flytt. Som ni kanske har kunnat utläsa i några mystiska inlägg ska vi lämna vår tvåa i centrala Vasa i mars, för vi har köpt en radhuslägenhet i ett område en bit utanför Vasa.

I flera år har vi velat flytta och nu blev det av. Äntligen!

Men visst har vi övervägt av och an, för det finns förstås både för- och nackdelar med att bo centralt i jämförelse med lite längre bort från stadskärnan.

Det är ett stort beslut men våra fördelar var många fler. Fortsätt läsa för att se hur vi har resonerat.

Från vår nuvarande lägenhet i centrum av Vasa.

För- och nackdelar med att bo på hyra centralt

Fördelar:
■ Gång- och cykelavstånd till precis allt
■ Följaktligen behövs inte bil till vardags, i alla fall inte två bilar
■ Följaktligen drabbas vi inte nämnvärt av morgontrafiken
■ Butiker är nära (och paniken som uppstår när äggen tar slut under pågående bakning är inget problem)
■ Närheten till havet och strandpromenaden
■ Behöver inte ta “ansvar” på samma sätt eftersom vi inte äger bostaden

Nackdelar:
■ Oljudet! Vi bor relativt nära motorvägen och vid en rätt trafiktung väg
■ Luften är märkt av stadskärna
■ Följaktligen kan jag inte vädra så obehindrat som jag önskar
■ Närheten till centrum kan bli ett problem. “Jag ska bara in och kolla” fungerar sällan när det gäller bokhandlar och andra trevliga affärer
■ Ingen egen gräsplätt eller terrass
■ Dyra kvadrater
■ Ingen terass, följaktligen ingen grill
■ Följaktligen ingen solstol
■ Konstant lite nervös över att något i lägenheten ska “gå sönder” eftersom den inte är vår
■ Inga möjligheter till att vädra korsdrag, alltså blir vår lägenhet stekhet så fort solen tittar fram
■ Ljud i trapphus och av grannar * **

* Fast vi har ett väldigt lugnt höghus och väldigt snälla, lugna grannar.

** Tror till och med att det är jag med mitt sjungande och dansande som har mest ljud i höghuset *ängel-emoji*

Men ändå har vi haft en superkoselig balkong och många koppar kaffe har intagits här.

För- och nackdelar med att bo i eget utanför stadskärnan

Fördelar:
■ Egen terrass och egen gräsmatta
■ Grill
■ Solstol
■ Mer ljudisolerat (dags för soundbar, Samuel?)
■ Härliga grannar (ja våra kära vänner bor i samma radhus, ack lyckan!)
■ Möjlighet att vädra korsdrag
■ Det är vårt eget
■ Vi får uppfylla “inredningsdrömmar” (urk vilket ord)
■ Bokhylla
■ Större lägenhet, mer ytor samt ett extra rum som blir vårt musikrum / bibliotek / arbetsrum / gästrum-rum
■ Vi kan bjuda in större sällskap utan brist på stjärterum
■ Längre bort från stadskärnan blir mindre spontanshopping
■ Härliga naturmiljöer och stigar
■ Tystnaden och lugnet
■ Kaffestunder på terrassen
■ Kvällssol
■ (Förhoppningsvis) En ekonomisk investering

Nackdelar:
■ Längre till stan vilket kräver mer planering i logistikväg
■ Längre arbetsväg
■ Högre bränsleutgifter
■ Morgontrafiken
■ Inga kvartersbutiker

Bor du på hyra?
Funderar du på att köpa eget?
Hur har du resonerat?

Här bor vi, ännu

Det är ofattbart att vi har bott här i mer än två år nu.

Det är kanske ännu mer ofattbart att våra dagar i det här hemmet nu är räknade, och att vi så småningom börjar söka oss till lugnare miljöer och större ytor.

Under studietiden flyttade både jag och Samuel en mängd gånger, och precis som för de flesta studerande var det därför klokt att köpa möbler som passar in i de flesta hem oavsett tapeter, stil eller storlek. De här möblerna hänger kvar ännu.

Det ska ändå bli skönt att verkligen kunna satsa  på vårt blivande hem, och verkligen investera i möbler - inte bara köpa billiga och funktionella möbler som tål flytt och förändring.

Idag fotograferade jag vårt hem, jag tänkte att jag ville göra det innan flyttlådor tar över och detaljerna är ett minne blott.

Med lite vemod men mest med enorm tacksamhet över att det har varit vårt, att det har varit så bra, visar jag härmed några glimtar ur vårt hem.

Det här höga fönstret ger härligt mycket ljus!

Och vår supermysiga balkong som på sommaren är som ett extra rum! bild från sommaren (obviously).

Vill du bo här? Finns i Vasa, ledig från och med 1 april.

Tröskeln till våra hem

Idag blev vi bjudna på spontanlunch med tillhörande kaffe och efterrätt.

Och det var i sanning spontant; det var ingenting vi hade bokat in på förhand. Det var ingenting krystat över det — det bara blev. Och jag tänker: varför gör vi inte det här oftare?

Varför är tröskeln till att öppna upp våra hem, på ett naturligt och vardagligt sätt, så hög? Är det på grund av att vi vill upprätthålla en bild av våra hem som alltjämt städade och väldoftande? Är det på grund av att samhället är alltmer individcentrerat?

För egen del svarar jag ja på båda påståenden.
Ett ganska skamfullt ja, faktiskt.

Trots att jag inte skulle stortrivas på ett ställe där vem som helst kan stövla in när som helst, kan jag sakna sättet att oproblematiskt bjuda över någon på ett mål mat, en kopp kaffe. Och sällan är vårt hem en enda bombnedslagsröra, men oftast ser den ut på ett sätt som hem oundvikligen gör, när någon faktiskt bor i det.

Ändå är min tröskel förvånansvärt hög. Mycket högre än jag själv vill, i alla fall.

Må jag öva mig i att sänka min tröskel.
Må vi alla det.

Vårt hem som det ser ut. Några timmar en gång i veckan. Eller varannan. Eller ännu mer sällan.