Carpe daim!

Vad är det första du gör när du kommer hem?

Nej, det här är inte bara ett typiskt och välbeprövat sätt att inleda ett blogginlägg på, utan jag är uppriktigt intresserad.

För jag har märkt av att jag har en hemsk hemkomstvana.

Till skillnad från vad en skulle kunna tycka att vore rimligt att göra efter en lång arbetsdag såsom att byta till mjukiskläder, ta en tupplur eller chilla, gör jag precis tvärtom.

Jag börjar plocka i hemmet, vattna blommor, tömma diskmaskinen, tvätta kläder, puffa till soffkuddar, ställa tillbaka pennor i pennställningen, lägga böcker i bokhyllan och så vidare. Ibland kokar jag faktiskt en kopp kaffe och häller upp det i en mugg. Men sen blir jag så upptagen med att plocka och fixa i hemmet att jag glömmer att dricka det och när jag hittar koppen har kaffet kallnat.

Nej!

Jag vill bli bättre på att varva ner efter en lång jobbdag. Att inte uppleva det som att jag kommer hem från jobbet till ett annat slags “jobb”.

Jag vet att jag måste ha det något så när prydligt för att må bra. Men kan jag inte tänja mina gränser för definitionen av prydligt, så att det är okej att en grytlapp ligger på köksbänken? Eller så att en kaffekopp i diskhon inte gör så mycket.

Den här hösten tränar jag mig i den ädla och uråldriga konsten att ta det lugnt. Det är sjukt svårt men jag sätter skygglapparna för plufsiga soffkuddar och tröjor på fel ställen och slänger upp fötterna på soffbordet och ropar: Carpe daim!

Alla känslor i en stad

Jag är på besök i min hemstad.

Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?

Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?

Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.

Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.

Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.

Foto: Ebba Åström

Ett hem, vårt hem?

Vi går delvis i flyttankar.

Inte så där väldigt allvarligt och aktivt sökande, men vi vet att i längden vill vi inte bo där vi bor just nu. Läget är bra och lägenheten också, men den är ganska liten och vi skulle gärna ha en gräsplätt att ställa en grill på.

Så vi går i flyttankar.

Följaktligen funderar jag på vad ett hem egentligen är.

När jag ännu bodde hemma var det en självklarhet. Hemma är på landet. Över bron, förbi hästarna och föusen (ladugårdarna), runt kurvan, nerför backen, längs grusvägen och upp på kullen. Blomsterbacken. Det var hemma.

Sedan flyttade jag till Åbo. Till den första lägenheten som verkligen inte var hem. Och den andra som kanske blev lite mer av ett hem, men ändå inte alls. Den tredje lägenheten som förvisso var hemtrevlig — men ett hem..? 

När jag och Samuel flyttade ihop började vår lägenhet kännas som ett hem. Det var också den lägenhet som jag bodde längst i i Åbo. Det var vårt första gemensamma bo, och visst blev det ett slags hem.

Och ett och ett halvt år senare — Vasalägenheten. I dag är det förstås vårt hem i pragmatisk bemärkelse, och av alla lägenheter och hus i vårt liv känns det mest som ett hem. Men ändå känns vårt nuvarande hem tillfälligt. Som ett mellanting, ett avstamp innan "det riktiga hemmet". Som ett i väntan på...

Home is where your heart is lyder klyschan och det kanske ändå är den bästa definitionen på ett hem som jag har just nu. 

Ändå ett ganska bra hem.

Eget stök

Lilla Jullovet blev Stora Jullovet och rena-strumpdepåerna sinade illavarslande mot slutet. Tack och lov fick vi några strumpor i julklapp att skyla våra fötter med.

Nu är vi emellertid tillbaka i Vasa igen. När vi åkte norrut före jul tänkte vi att vi skulle slippa en stor del av den packning vi hade med oss. Vilken naiv tanke.

Så det är lite stökigt för tillfället. Tvättmaskinen går på högvarv, blommorna är svältfödda på vatten, kappsäckar och halvtömda påsar ligger utfläkt överallt, påsarnas innehåll hittas här och där. Vissa saker saknas, saker ställs så småningom på sin plats, och många fina nya saker hittar sin egen plats för första gången. Det är stök, kaos och åter kaos, men det är alldeles underbart. För det är vårt kaos. Det är vårt eget stök.

Nu känns det verkligen som att vardagen får börja. Choklad, soffhäng och slappande i all ära, men måtta med allt. Jag hoppas på riktigt supervardagliga, och nästan tråkiga, vardagar nu under vintermånaderna. För vardagen är bäst.

Och så några ännu opublicerade julbilder för att avrunda ett skönt jullov.

Vad är ett hem

I ett år har vi kallat oss vasabor, min Samuel och jag. Jag har i ett flertal inlägg redan nostalgiserat, och uttryckt det vemod, som jag så oundvikligen blev offer för då jag lämnade staden som ändå aldrig blev min. 

Till följd av årsdagen har jag under senaste dagarna ofta varit försjunken i tankeresonemang om vad ett hem egentligen är.  Vad är ett hem, egentligen? Förut var det självklart. Min tidigaste barndom i Kanada till trots, kände jag alltid en så naturlig tillhörighet i barndomshemmet. I den idylliska omgivningen och i det gula huset på backen med det skönklingande namnet. 

Med Åbo hade jag en inte helt oproblematisk relation. Och jag knöt väl aldrig riktigt an till staden. Men det hem jag skapade med min Samuel i Åbo var väl, efter allt, ett hem. Här i Vasa har jag ganska naturligt hittat mitt sammanhang på många plan. Jag kan nog konstatera att vår lilla lya här i Vasa känns som ett hem. Så fort jag sätter foten på dörrmattan och hänger av mig kappan hänger jag också av mig alla måsten. Ett hem, för mig, är synonymt med fulkläder och soffchill utan den minsta tillstymmelse till dåligt samvete.

Men vår lya här i Vasa är ändå bara ett hem. Och kanske hela hemligheten är just där. Det är ett hem bland många. Vackert så.

Det var dags att gå vidare

För ett år sedan hade jag och min Samuel flyttstress. Inte så mycket för att vi skulle packa ner hela vårt hem, inte heller så mycket för att vi skulle få in alla grejer i en liten paketbil och köra upp allt på en gång; 337 kilometer i mörker och ruskigt snöoväder. 

Men däremot väldigt mycket för att vi inte hade någonstans att flytta våra grejer. Vi hade inte fått napp på någon lägenhet och utsikterna var inte goda. Att säga att vi var modfällda är ingen överdrift.

Det löste sig, som tur. Och vi hittade ett hus som senare blev ett hem. Vårt hem.

Och jag är än idag alldeles rörd och tacksam över all den hjälp som mina vasavänner visade. Sprang på lägenhetsvisningar, ringde och meddelade, hjälpte till med att packa upp, flytta, bära, tömma. Fantastiskt att ha såna vänner. ❤

Den sista bilden från vår lägenhet. Nästan allting annat var nerpackat men jag kunde inte förmå mig själv att packa ner den här ensamma nejlikan. 

Staden som aldrig blev min

Ett steg i riktningen att nå drömmen, drömmarna, innebar flytt till Åbo ett tag efter att den vita mössans avtryck raderats från min panna. Solskensleende och klump i magen. Flyg på egna vingar, och allt det där. Funkishuset med den härliga eftermiddagssolen, det härliga trägolvet och den mysiga innergården. Och den tröga hissen.

Sedan ettan i Kastu. 20 intima kvadratmetrar. Det minsta möjliga badrummet där det faktiskt skulle ha varit möjligt att multitaska; duscha och uträtta andra behov samtidigt. Blev aldrig testat dock. Crib de la Mindy som fick ta emot så många människor under de månader jag bodde där. Med den löjligt billiga hyran och det perfekta avståndet till Prisma. Cykla på bron över ån, med tågrälsen bredvid och VR som dundrar precis inpå huden.

Sedan Metskuhuset med min fina vän Lina. Skrattens, besökens, middagsgästernas och spontanitetens näste. Det perfekta läget längs Tavastgatan, men med ansiktet mot Lilla Tavastgatan. Ambulanssirener och doft av nytvättat. Det maffiga köket med de många skåpen och de stora köksytorna. Bröd och bullabak, spring i trapporna i jakt på en kavel, förlovningsfest och festligheter överlag. Bröllopsplanernas högkvarter. Vilken drömsk tid det var. (Här är det minsann inget slit och släng, samma kuddar har följt med i ur och skur. Börjar bli lite led dem vid det här laget, haha).

Och vårt första gemensamma hem. Du och jag och de fyrtio kvadratmetrar vi förfogade över tillsammans. Det höga taket och skjutdörren. Frestande nära till filmbutikens överprissatta lösviktsgodis. Grannar som var lika anonyma som stundvis högljudda. Hemmet som öppnade upp för hungriga sverigebåtsanländare, halvbekanta från Coffee & Cake, en drös österbottningar och hela halva familjen. Det var smått och lite trångt men det var vårt första egna hem. Och det var fantastiskt.

Staden, i vilken jag kanske lämnade ett litet avtryck och som förvisso gjorde att avtryck i mig. Staden som bär en så rik historia, och som så olyckligt blev satt på världskartan en fredag i augusti i år. Staden som jag minns med glädje, men staden som ändå aldrig riktig blev min.