Vi går delvis i flyttankar.
Inte så där väldigt allvarligt och aktivt sökande, men vi vet att i längden vill vi inte bo där vi bor just nu. Läget är bra och lägenheten också, men den är ganska liten och vi skulle gärna ha en gräsplätt att ställa en grill på.
Så vi går i flyttankar.
Följaktligen funderar jag på vad ett hem egentligen är.
När jag ännu bodde hemma var det en självklarhet. Hemma är på landet. Över bron, förbi hästarna och föusen (ladugårdarna), runt kurvan, nerför backen, längs grusvägen och upp på kullen. Blomsterbacken. Det var hemma.
Sedan flyttade jag till Åbo. Till den första lägenheten som verkligen inte var hem. Och den andra som kanske blev lite mer av ett hem, men ändå inte alls. Den tredje lägenheten som förvisso var hemtrevlig — men ett hem..?
När jag och Samuel flyttade ihop började vår lägenhet kännas som ett hem. Det var också den lägenhet som jag bodde längst i i Åbo. Det var vårt första gemensamma bo, och visst blev det ett slags hem.
Och ett och ett halvt år senare — Vasalägenheten. I dag är det förstås vårt hem i pragmatisk bemärkelse, och av alla lägenheter och hus i vårt liv känns det mest som ett hem. Men ändå känns vårt nuvarande hem tillfälligt. Som ett mellanting, ett avstamp innan "det riktiga hemmet". Som ett i väntan på...
Home is where your heart is lyder klyschan och det kanske ändå är den bästa definitionen på ett hem som jag har just nu.
Ändå ett ganska bra hem.