I flera veckor har jag ruvat på ett blogginlägg. Det har legat i hjärnan som ett tankeembryo men har inte kunnat gro för jag har endast haft en diffus uppfattning om vad det är jag vill säga. Så hände det sig att jag lyssnade på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Och boken uttrycker precis det jag har funderat på.
Och det är kärlekens maktrelation.
Under min tonårstids flirtar upplevde jag flera gånger hur passivitet, tystnad och försummelse kan avgöra lekens utgång helt och hållet.
I boken var det Ester Nilsson, som kämpade med att inte ringa Hugo Rask. Hon berömde sig själv när en hel — eller ens en halv — dag hade gått utan att hon hade tänkt på honom. Hon slets mellan hennes egen längtan efter att få vara tillsammans med honom, samtidigt som hon var livrädd för att uppfattas som klängig och beroende. Och han? Han behandlade henne med ömsom ömhet och ömsom kyla. Förvirring är bara förnamnet.
Boken har alltså en väldigt hög igenkänningsfaktor för alla.
Alla som någonsin har varit olyckligt, handlöst och ofrivilligt förälskade.
Alla som någonsin har låtit bli att svara, undvikit eller struntat i.
Mitt hjärta brister när jag hör unga hjärtan, som oftast enligt min erfarenhet har varit kvinnor, tampas med det här samma, kanske uråldriga problemet: rädslan för att vara för mycket och för lite på samma gång.
Problemet förresten, varför säger jag så. Problem för vem? Kvinnan som vill närhet, vill relation, vill kärlek. Är det ett problem? Det finns förstås gränser för allt, också närhet och kontakt, men den klängiga kvinnan är lite av en arketyp idag, och hennes nemesis är ingen mindre än den förbiseende, iskalla mannen.
Nå, jag stereotypiserar och raljerar nu, men personligen har jag själv upplevt och sett det här mönstret. Och visst ser jag det än idag. Gång på gång. Och det är hjärtekrossande.
Jag trodde att det här nonchalerande beteendet var norm. Jag trodde det var helt i sin ordning att konstant uppleva sig vara för mycket av allt, och för lite av resten. Jag trodde att sväva i ovisshet och att kastas mellan kramhejhej och bortmeddej var helt normalt. Som tur mötte jag Samuel och insåg hur sjukt det är att leva i den villfarelsen. Jag minns hur förvånad jag blev när han, redan innan vi blev ett par, kom fram och talade med mig efter en av sina fotbollsmatcher. För försummelse, på sin höjd en en nonchalant nickning till hälsning, var min uppfattning av det normala för mig då. Så fel jag hade.
Kärlek är inte ett maktspel.
Det ska i alla fall inte vara det.
Jag har för övrigt bara rosor att ge Lena Anderssons roman. Så värd Augustipriset, och andra pris också för den delen. Läs den långsamt. Ta vara på citaten. Sug på dom utsökta formuleringarna. Och framför allt: läs den!