Vad det verkligen innebär

Jag älskar att lära mig mer om mig själv, människor och världen.

Den här sommaren har jag fördjupat min förståelse för på vilka sätt jag och Samuel är olika och det har varit så insiktsfullt.

En av de grundläggande olikheterna vi delar är följande: jag är i huvudsak intresserad av sak medan Samuel i huvudsak är intresserad av person.

I förlängningen betyder det att jag är mer intresserad av vad som händer, när det händer och hur det händer medan Samuel i första och sista hand är intresserad av vem som är där och vilka möten som skapas.

Jag är i huvudsak intresserad av att få saker gjorda medan Samuel primärt är intresserad av att bygga relationer.

(Förstås är jag också intresserad av människomöten och relationer, men jag är framför allt praktisk och pragmatiskt lagd och på ett konkret plan går sak före person i min värld, hur osympatiskt det än låter).

Den här olikheten fick vi reda på för många, många år sedan men i sommar har vi fått tillämpa den här kunskapen i praktiken.

För det betyder att en del naturliga krockar uppstår. Inte farliga sådana men definitivt krockar att vara medveten om och (fram för allt) att prata om.

Det är ibland utmanande att hitta konkreta lösningar – och i slutändan bryts alltid något så diffust som skillnader i personligheter alltid ner till en väldigt konkret verklighet – men allt går bara vi pratar. Och pratar, och pratar.

Jag är ändå så glad att få dela den här resan med honom och få lära mig mer om mig, oss och livet i stort. Tänk vilken gåva ändå.

Förklara och försvara

Jag är en sådan människa som vill förstå mig på saker och ting.

Jag minns redan i lågstadiet när jag inte fick tillfredsställande svar på frågor jag ställde, utan fick nöja mig med ett “det är nu bara så det är”. (Spoiler varning: jag nöjde mig inte med det utan trakasserade mina föräldrar och andra vuxna i jakten på ett nöjaktigt svar).

Mitt behov av att förstå sträcker sig inte minst till områden som psykologi och mellanmänskliga relationer.

Jag har ett omättligt behov av att försöka förstå varför jag och mina medmänniskor beter oss som vi gör, särskilt när detta beteende känns främmande eller avvikande.

Men min strävan efter att förstå människans beteende har ibland misstolkats som försök att försvara samma beteende.

I min värld är dessa vitt åtskilda.

Jag tror att vi gör oss själva och varandra en enorm björntjänst om vi aldrig försöker närma oss det svårförståeliga.

Det är en enkel och kortsiktig lösning att bemöta så kallat obegripligt beteende med att ruska kraftigt på huvudet, säga “det är INTE okej att göra så där” och aldrig ta upp tråden igen.

Jag föreställer mig att vi kan lära oss så mycket om vi närmar oss det svårförståeliga med en öppenhet och en sund nyfikenhet.

Ett praktexempel är när barn som beter sig på sätt som vi som vuxna inte begriper.

Tänk om vi närmade oss barnet och dess beteende med ett genuint intresse? Kanske kunde vi då nå roten av beteendet och ge rätt stöd istället för att läxa upp och orsaka känslor av skam hos barnet.

För om vi är ärliga: vem av oss har aldrig betett oss på ett sätt som till och med får oss själva att bli förvånade? Vem av oss har aldrig reagerat oproportionerligt stort på något? Vem har aldrig använt märkliga självförsvarsmekanismer? Aldrig påverkats av vårt bagage?

Må den utan synd kasta den första stenen.

Det är sällan vi mår bra av att försvara vårt beteende, men jag tror vi verkligen kan dra nytta av att försöka förstå och förklara det.

Är det en skillnad mellan förklara och försvara i din värld?

Jag har bara bokbilder numera. Sorry not sorry.

Polarisering

Mina tankar har på sistone varit upptagna med fenomenet polarisering.

Alltid har åsiktskorridorer och en motvilja att lyssna på varandra funnits i vårt samhälle, men sällan har den varit så uppenbar och tydlig som i dessa pandemi- och vaccintider.

Och jag vet faktiskt inte vilket som gör mig mest upprörd:

den totala misstron mot läkarvetenskapen och den etablerade forskningen, i kombination med en uppmuntran att själv forska i och ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till (sen när kan Google och sociala medier utbilda en i och ge svar på komplexa medicinska frågor?)

eller

avhumaniseringen och det omedelbara idiotförklarandet av dem som ägnar sig åt det förstnämnda (sen när har den ena människan rätt att agera domstol över den andra? sen när är en människas, måhända avvikande, åsikt orsak till att idiotstämpla människan ifråga?)

Kropp och hälsa är viktigt, livsviktigt.

Vi har bara en enda kropp till förfogande, och att vi vill det allra bästa för den för vår egen skull, för våra barns skull och för hela mänsklighetens skull är väl en självklarhet.

I grund och botten vill väl båda lägren samma sak: frisk kropp och god hälsa.

Kan vi alla bara komma överens, inte dumförklara varandra, inte tala i affekt, vänta med att kommentera, skippa käbblet.

Fred på jorden.

Tack.

Med vänlig hälsning,
konfliktskygg introvert

En av denna bloggs mest märkliga fotovinklar, varsågoda.

Hur vi tar det

För några år sedan introducerade min samtalsterapeut uttrycket och tankesättet:

Det är inte hur man har det,
utan hur man tar det

Och uttrycket har dröjt kvar i mig.

Vid första anblick kan uttrycket låta lite irriterande klämkäckt. Lite i stil med “det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder” eller “är glaset halvfullt eller halvtomt?” och så vidare.

Men ju mer jag har reflekterat över uttrycket inser jag hur sant det är.

För ibland har mina omständigheter till det yttre varit riktigt bra men jag har lidit av en inre stress och inte alls varit förnöjd med tillvaron. Ibland har till och med något i grunden väldigt positivt varit en källa till obalans eller oro hos mig.

Andra gånger har mina yttre omständigheter varit uppochner men jag har kunnat vila mitt i stormen.

Och just därför är uttrycket så bra.

Det här uttrycket har vi börjat använda bland mina vänner, för det är ett bra sätt att nå bortom detdär ytskrapet i tillvaron. Hur vi tar det är en fråga som vill mer än ett platt “hur går det”.

Att berätta hur man har det är inte alltid svårt, men att berätta hur man tar det – alltså hur man faktiskt mår i sina omständigheter – är en helt annan femma. Det krävs mod och sårbarhet att svara på den frågan.

Hur har du det och hur tar du det?
Vågar du ställa dig själv den frågan idag?

Gör det för mig

En nyfödd gör onekligen att tiden och livet omprioriteras.

Det jag förut hade tid för hinner jag inte med i samma utsträckning och trots att både jag och Samuel var medvetna om det har det förvånat oss. Vi är lite i en acklimatiseringsfas som bäst, där vi försöker anpassa oss till detta nya liv.

Men en sak gör vi varje dag som jag har uppskattat och tror att är bra för oss båda.

Varje dag frågar vi den andra: vad behöver eller vill du göra för dig själv idag?

Samuel svarar kanske att han behöver träna, att han vill ringa ett samtal eller att han vill hinna fixa en grej med datorn under dagen.

Jag svarar ofta att jag vill hinna sköta något ärende på stan, fixa något med bloggen eller bookstagramkontot eller ha lite lyxig omvårdnad om min kropp.

Och grejen är att det som den andra lyfter fram som viktigt ska prioriteras högt, högt av båda.

För fastän vi nu är tre, fastän vi nu är en familj, så består vi ändå av individer. Och när individerna mår bra i en gruppkonstellation så märks det också i de inbördes relationerna.

Det är ett så lätt och konkret sätt att ta hand om sig själv och varandra på – att helt enkelt fråga vad behöver du göra för dig själv idag?

Och dessutom att erbjuda: hur kan jag hjälpa dig göra det?

Vår första utelunch tillsammans.

Att få dela det

Jag har haft den stora ynnesten att få dela den här nio månader långa resan med så många andra som samtidigt också råkar vara på samma resa.

En av dem är min vän Anna.

Vår resa började i september 2020 då hon på en fotbollsmatch berättade att hon väntar barn. Jag blev superglad för henne och började bombardera henne med (ovanligt specifika) frågor om hur hon mår och hennes krämpor.

För grejen var att jag också vad gravid då och att våra beräknade datum skiljde med endast tre dagar (!) men att jag och Samuel hade bestämt att hålla det hemligt ett tag till.

Men föga visste jag att Anna redan då anade att något lurt var på gång med mig, och att hon till och med hade berättat åt sin kompis att hon misstänkte att även jag var gravid.

Några veckor senare, när jag och Samuel hade passerat de först 12 veckorna och varit på det första ultraljudet släppte jag bomben åt henne när vi var på ett gympass.

Och under de första två trimestrarna körde vi gravidvänliga träningspass varje vecka – och det var alltid veckans höjdpunkt!

Under hela den här resan har jag haft en enorm glädje åt att vara lika långt på resan.

Vi har skrattat åt fruktmetaforerna i olika gravidappar “Din bebis är lika stor som ett äpple / en gurka / en ananas ”, lidit med varandra genom foglossningar och krämpor, fnissat åt våra konversationer som alltmer började låta som om vi var femtio år äldre och bara delat ivern och glädjen och förväntan.

Det har varit en sån källa till uppmuntran, igenkänning och pepp att veta att Anna också går på den här resan och att hon vet precis vad jag tänker på när jag pratar om det ena eller det andra (för egentligen är nästan ingen annan intresserad av ens krämpor förutom de som själva går igenom samma sak).

Att vara gravid för första gången är speciellt. Att få dela det med någon annan gör det kanske ännu lite mer speciellt.

Och nu börjar ett helt nytt kapitel när gravidresan snart avslutas och föräldraresan börjar.

Att också få dela det kommer att vara härligt.

En av mina bästa vänner <3 Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Under ytan

Långt innan vi ens övervägde tanken på barn var en av mina största farhågor att ett barn skulle göra att vår parrelation glöms bort.

För jag tycker jag ser det så ofta.

Par som blir helt uppslukade av ett liv bestående av dagishämtningar, makaronilådor, skjuts till barnens hobbyer, heltidsjobb, hushållsarbete, hjälp med hemläxor, barnkalas, VAB:bande, sömnlöshet och alldeles för lite egentid.

Och en kommunikation som mest består av förhandlingar och överenskommelser gällande logistik, livsmedel och läggdags.

Jag må låta lite cynisk nu, och det är inte som att jag vill ta ut något i förskott.

Samtidigt ser jag ju hur lätt livet bara rullar på och hur bland annat de där samtalen som sträcker sig långt in under ytan kan försummas i förmån för samtal om middagsmenyn och tidtabeller.

Det är så förrädiskt lätt att samtalen hålls på en ytlig nivå i det vardagslunk som våra liv mestadels består av. Det märker jag ju redan nu.

Foto: Ebba Åström

Igårkväll hade vi fixat i ordning lite kvällsbit och satt vid köksbordet och åt.

Till en början handlade våra samtal om dagen som varit, om jobb och helgplaner. Helt så där basic.

Och rätt enkelt hade vi kunnat runda av någonstans där och fortsatt kvällen i läsningens (Mindy) eller fotbollstittandets (Samuel) tecken.

Men vi stannade inte där.

Istället ställde vi frågor av annan natur och började gräva djupare in under ytan. Vi började prata relationer, föräldraskap, uppfostran, miljö, samhällsstrukturer, feminism.

Och plötsligt hade en och en halvtimme gått, det var alldeles beckmörkt i köket för ingen av oss hade noterat att solen hade gått ner och att det minst sagt var läggdags.

Och det känns hoppfullt att det kan vara så. Att det enda som krävs är lite lugn och ro, lite ytprat till uppvärmning och mycket målmedvetenhet och vilja att sträcka sig längre.

Det tar ofta en stund att ta sig in under ytan. Och att ta sig dit är inte alltid helt utan möda, det kräver mycket mer av en än de där vardagssamtalen.

Men det är så viktigt att ta sig under ytan. Kanske bland det viktigaste i vilken (par)relation som helst.

Det tänker jag envist, envist, envist hålla fast vid.

Foto: Ebba Åström

Det där lilla extra

Jag har alltid varit på god fot med vårt lands myndigheter och jag hyser endast respekt för alla som jobbar vid dessa institutioner.

Men det är väl ingen överdrift att säga att det ibland är lite svårt att förstå vad de skriver på sina webbplatser eller i breven till en.

Och de flesta håller väl med mig om att de kan uttala sig lite kryptiskt och byråkratiskt när man väl kontaktar dem för att få hjälp.

Och det är helt förståeligt för att:

1) deras uppgift är sällan att handleda precis just mitt ärende, utan snarare att vägleda mig på deras webbplatser så att jag klarar av det själv

och

2) de som jobbar vid dessa myndigheter är experter på att hitta rätt blanketter och fylla i precis rätt sak på rätt ställe och då är det ibland svårt att föreställa sig att andra människor inte har lika lätt att greppa det lika snabbt

Jag har alltså varit i kontakt med skattemyndigheten idag.

Och helt ärligt var det inte utan lite vånda som jag snällt ställde mig i telefonkön. Jag tycker de här sakerna är svåra och eftersom jag inte alltid ens vet vad jag ska fråga är det inte konstigt att jag inte heller förstår vad de svarar ibland.

Men idag fick jag VÄRLDENS bästa kundservice.

Det var en härlig kvinna i andra änden av luren som tog generöst med tid, vägledde mig steg för steg, förklarade ordentligt, svarade tydligt på mina frågor och lugnade mig när jag blev lite orolig då jag hade missat att rapportera vissa grejer.

Hon var helt enkelt rätt kvinna på rätt plats och det gjorde hela mina dag att få prata med henne.

Och jag tänker: vi kan inte alla jobba med att rent fysiskt rädda människoliv. Men vi kan alla göra vårt allra bästa där vi är och gå den där extra milen för de vi möter.

Underbara, anonyma kvinna som jag fick hjälp av idag – du gjorde det där lilla extra och för det är jag så tacksam.

Styrkan i det

I en värld som belönar vassa armbågar och beslutsamhet är det inte lätt att vara en nia.

Alldeles för ofta finner jag mig själv i gapet mellan två motstridiga åsikter och känner att det nästan är omöjligt för mig att ta ställning. Inte i första hand för att jag är konflikträdd, nej, när jag väl är grundad i en åsikt vågar jag stå för den.

Så inte därför.

Utan helt enkelt för att min förståelse för fenomen i den här världen är att de är så komplexa. I varje mellanmänsklig konflikt och i varje djupanalys av olika fenomen blir det uppenbart för mig att det nästan är befängt att tvingas ta ställning i form av ja och nej och för eller emot.

Som tonåring var jag oerhört svartvit i mitt tänkande, precis som tonåringar ofta är.

Och trots att mina åsikter stundvis var snudd på radikala och kunde skava gentemot andra människor var det ändå på ett sätt lättare att leva så; att leva i en värld som är antingen eller, svart eller vit, ja eller nej.

Jag växte upp och lyckligtvis blev min förståelse för världen mer nyanserad. Idag är det få saker jag uttalar mig tvärsäkert om, för idag är min färgskala i alla regnbågens färger men mest olika nyanser av grått.

Så må jag framlägga ett manifest för alla grånyansare som jag – alla som inte vässer armbågar, står på barrikaderna och vägrar ruta in vår komplexa omvärld i endast två rutor: det finns en enorm styrka i att våga säga jag vet inte och jag kan inte ta ställning och frågan är för komplex och mångbottnad.

Vissa kanske kallar det ryggradslöst, andra kanske brist på karaktär.

Men jag försöker se på det på ett annat sätt. Jag frösöker embrace styrkan i det – i förmågan och viljan att nyansera och problematisera istället för att utvärdera.

Dånande tystnad

Under hela mitt vuxna liv har jag intresserat mig för språkets makt.

Det var min fascination för språkets makt som fick mig att börja studera svenska språket och litteraturen. Det var respekten för språkets makt som fick mig att skriva min magistersavhandling om hur flyktingar framställdes i texter om flyktingsituationen 2015.

Det är intresset för språkets makt som ständigt drar mig till böckerna, språken och forskningen.

På sistone har jag emellertid börjat lägga märke till… kan vi säga språkets motsats? Kanske inte. Men i varje fall: för tystnaden.

Det som inte sägs. Frånvaron av orden.

Och vilken enorm makt det har.

Så här, till exempel: jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp och göra en grej för en annan person. Jag hade inte möjlighet och var tvungen att vänligt men bestämt avböja.

Jag möttes av
tystnad.

Vilken storm av tankar och känslor, orosmoment och självtvivel det orsakade i mig! Vilken makt personen, som har kommunikationsbollen på sin planhalva, har i ett sådant läge!

Tystnad kan tala. Tystnad kan vara dånande.

Trots att jag alltid har en respekt för språkets makt så vill jag inte glömma tystnadens makt heller.