Förklara och försvara

Jag är en sådan människa som vill förstå mig på saker och ting.

Jag minns redan i lågstadiet när jag inte fick tillfredsställande svar på frågor jag ställde, utan fick nöja mig med ett “det är nu bara så det är”. (Spoiler varning: jag nöjde mig inte med det utan trakasserade mina föräldrar och andra vuxna i jakten på ett nöjaktigt svar).

Mitt behov av att förstå sträcker sig inte minst till områden som psykologi och mellanmänskliga relationer.

Jag har ett omättligt behov av att försöka förstå varför jag och mina medmänniskor beter oss som vi gör, särskilt när detta beteende känns främmande eller avvikande.

Men min strävan efter att förstå människans beteende har ibland misstolkats som försök att försvara samma beteende.

I min värld är dessa vitt åtskilda.

Jag tror att vi gör oss själva och varandra en enorm björntjänst om vi aldrig försöker närma oss det svårförståeliga.

Det är en enkel och kortsiktig lösning att bemöta så kallat obegripligt beteende med att ruska kraftigt på huvudet, säga “det är INTE okej att göra så där” och aldrig ta upp tråden igen.

Jag föreställer mig att vi kan lära oss så mycket om vi närmar oss det svårförståeliga med en öppenhet och en sund nyfikenhet.

Ett praktexempel är när barn som beter sig på sätt som vi som vuxna inte begriper.

Tänk om vi närmade oss barnet och dess beteende med ett genuint intresse? Kanske kunde vi då nå roten av beteendet och ge rätt stöd istället för att läxa upp och orsaka känslor av skam hos barnet.

För om vi är ärliga: vem av oss har aldrig betett oss på ett sätt som till och med får oss själva att bli förvånade? Vem av oss har aldrig reagerat oproportionerligt stort på något? Vem har aldrig använt märkliga självförsvarsmekanismer? Aldrig påverkats av vårt bagage?

Må den utan synd kasta den första stenen.

Det är sällan vi mår bra av att försvara vårt beteende, men jag tror vi verkligen kan dra nytta av att försöka förstå och förklara det.

Är det en skillnad mellan förklara och försvara i din värld?

Jag har bara bokbilder numera. Sorry not sorry.

Mammadagbok, del 1

Att vara mammaledig och ha en vardag som till stor del handlar om rutiner och tupplurer är både lätt och krävande.

Lätt för att det knappast handlar om kärnfysik att få ett barn att äta och sova och hållas nöjd. På ett teoretiskt plan är det inte alls svårt.

Men det är ändå krävande.

För en baby ska sova väldigt många gånger om dagen och det är enerverande om babyn inte somnar när den är övertrött, eller om den är tröstlös med ihållande magknip, eller om en moped med avklippt förgasare (eller vad nu har??) vrålar förbi precis när babyn har somnat.

På ett emotionellt och praktiskt plan är just det krävande och tufft ibland.

Och jag försöker hitta en sund balansgång mellan att:

1) inte tänka att det är så allvarligt, för ur ett större perspektiv är det verkligen inte det

och

2) acceptera att det här är min situation just nu: visa mig själv nåd och inte förminska faktumet att det är krävande ibland.

Med handen på hjärtat hade jag aldrig förstått vad som möjligtvis kan vara så utmanande med att vara hemma med barn.

Det låter jätteskönt ju: man bara chillar, leker, gosar, plockstädar lite då babyn sover, kaffedejtar en massa vårdlediga mammor och nemas problemas hakuna matata.

Nu inser jag vilken emotionellt utmanande tid det är: det är som att hopp och förtvivlan brottas med varandra under samma dag, under samma timme!

Och efter en hel dag är åtminstone jag ofta emotionellt utpumpad.

Här skulle jag kunna avsluta med nåt i stil med att “och fastän jag inte alltid tycker att det är jättelätt att vara hemma betyder det ju inte att jag inte älskar mitt barn”

men det vore att skriva självklarheter.

Jag tror att vi alla vet det vi det här laget och att vi kan gå vidare från den diskussionen.

Det här är min by

Fem år sedan på en Kokkola Cup turnering:

Jag stod och följde med en fotbollsmatch med mitt rödvita GBK, men med lika stort intresse följde jag ett gäng vuxna vänner med barn som hade slagit läger vid sidan av planen.

Och när jag säger att de hade ”slagit läger” är det inte alls en metafor.

Picknickfiltar, ihopfällbara stolar, parasoller, matsäckar, fotbollar, barnvagnar, cyklar, ryggsäckar och en massa, massa människor. På fotbollsplanen sprang åtminstone tre av vännernas samlade barn, men vid sidan av planen sprang kanske det tredubbla.

Det var en kaotisk, härlig, galen syn.

Alla barnen som yrade runt och spelade fotboll, brottades eller lekte med några medhavda leksaker.

Alla vuxna som försökte följa med matchen, följa med barnen vid sidan av planen, prata med vännerna, dricka kaffet och se till att varken extra barn eller bollar åker in på planen och plötsligt MÅÅÅL åt dem? åt OSS? HEJA GBK!

Ungefär så minns jag det.

Mest av allt minns jag ändå det här: att de vuxna ställde upp för varandra och hjälptes åt att hålla reda på alla barn.

En av vännerna höll någon annans baby i famnen, då denna babys mamma snabbt skyndade iväg på toa med ett äldre syskon. En av vännerna tog med sig kanske fem av barnen för att köpa saft i hettan. En av vännerna ingrep i en brottningsmatch mellan två barn som inte var dennes egna.

De här vännerna var varandras by och det var underbart att se.

Och jag minns att jag tänkte att jag också vill ha det där.

Jag vill också ha en by där vi hjälps åt, där vi bär varandras bördor och barn.

Där vi har det förtroendet och den relation emellan oss vuxna, att det känns som en naturlig förlängning att uppfostra varandras barn på det här sättet.

Livet hände och fem år senare befinner jag mig mitt i min egen by.

En by som till viss del är bokstavlig, då många av mina goda vänner med familjer bor i samma område. Men i min by finns också de som bor på annat ort till och med i annat land.

Likväl är de min by.

Jag är så tacksam och rörd över att få ha alla dessa vänner i mitt liv; att få ha min egen by.

En del av min by. Men den är så stor, så rik. Tacksam för var och en av er 🤎

Att växa i

I söndags gjorde Molly sin kyrkdebut.

Vår lokalförsamling meddelade under en gudstjänst att Molly genom dopet har upptagits i församlingen och det ville vi ju givetvis åhöra.

Det råkade sig så att det inte var en vanlig söndagsgudstjänst, utan den här söndagen var det konfirmationsmässa.

Gudstjänsten inleddes med att en massa ungdomar i vit alba tågade in i procession. Deras föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och faddrar satt i bänkraderna. Många fotograferade stolt, några torkade tårar. Allt var väldigt högtidligt.

Molly satt i bänkraden och sov sig igenom i princip allting, men för mig var det nästan en oförglömlig gudstjänst.

För Molly har precis blivit döpt.

För bara någon vecka sedan hade Molly på sig den dopklänning som hennes far blev döpt i. Den dopklänning som avsiktligt är alldeles för lång för en liten bebis. Den dopklänning som hon är tänkt att växa i.

Den klänning som om femton åt byts ut mot en vit alba.

När jag satt där i kyrkbänken undrade jag vad föräldrarna tänkte och kände.

Hur känns det för dem att det barn som de en gång har burit i sin livmoder, vaggat till sömns och lärt att gå plötsligt har blivit så vuxen? Kommer de ihåg när barnet blev döpt? Kommer de ihåg hur litet det var då, hur långt ner klänningen hängde mot golvet?

Hur känns det att se att det barnet har vuxit in i den klänningen nu?

Det var omöjligt för mig att inte bli sentimental där jag satt i kyrkbänken och såg dessa fina ungdomar stå där framme. Viss om att jag en dag, mycket snarare än jag kan tro, kommer att se Molly där framme.

Alla säger ju att det går så snabbt, att de bara är till låns. Den tanken är svindlande.

Sorglig, vemodig samtidigt som det är precis som det ska.

Älskade barn, må du växa i den klänningen.

Och må vi hjälpa dig att växa i den.

Landar mjukt

Så många dagar har jag velat skriva av mig.

För någon gång i framtiden vill jag kunna blicka tillbaka och kunna läsa om den process och omställning som nu pågår i mitt liv.

Men jag har varit kluven mellan viljan att göra det och viljan att bara njuta och vara helt närvarande i det nya lilla liv (i dubbla bemärkelse) som har blivit vårt.

Nu sover emellertid det lilla livet tryggt och skönt nära sin stolta pappa så jag smiter iväg en stund för att dokumentera.

Vi börjar alltså så småningom landa mjukt, mjukt i den babybubbla som är vår alldeles egen. Hon föddes tidigt på natten på beräknat datum fredagen den 30.4.

Hon hade en del inledande komplikationer med syresättningen och infektionsvärdena och hölls en tid på barnintensiven. Hon repade sig ändå oerhört snabbt, vår kämpe, och vi fick komma hem i måndags.

Jag är helt tagen av all kärlek och omsorg som vi har blivit visade under den här gångna veckan. Vårdpersonalens sympatiska och professionella bemötande på både förlossningen, BB och barnintensiven.

Våra familjer som har erbjudit hjälp i stort och smått, hört av sig, tänkt på oss och knäppt sina händer.

Vänner som har skött katter, överraskat, hållit kontakten, tänkt på och bett för oss. Bekanta och nästan obekanta som har hört av sig, hälsat och gratulerat.

Hon är bara en vecka gammal nu, men hon har redan en hel by som tar hand om henne. Hon är lyckligt lottad. Det är vi med.

Vi har landat stadigt i vår babybubbla och vi stortrivs.

Att vara någons goals

Ljudet kunde jag identifiera på tiotals meters avstånd. Klick klock klick klock eller hur sjutton nu ljudet av klackskor stavas. När hon tog beställningen väntade jag lugnt men så fort hon återvände till köket vände jag mig snabbt om 180 grader i stolen. Såg på henne bakifrån. Såg på hennes klackskor. Såklart. True story. Mindy, 2 år.

Den där anekdoten har jag fått berättat för mig många gånger. Jag minns det inte själv, men jag vet att jag alltid har varit fascinerad av klackskor. Främst ljudet av dem. När jag var liten var vemhelst med klackskor #goals för mig. 

Min bror Max och jag. Under en tid då klackskor var goals.

Med tiden utvecklades mina kriterier för min lista på #goals. På den hamnade min kusin, som var som en storasyster för mig under min uppväxt. För hon var — är — äventyrlig och stabil på samma gång. På min lista hamnade också vemhelst som kunde sjunga, dansa eller skriva väl. Just nu på min goalslista är människor som är trygga, som står upp för sig själv och det de tror på och som vågar gå emot strömmen. Det är #goals för mig idag.

20 år efter anekdoten ovan. Jag är på en löptur i natursköna Kronoby och springer förbi en mamma som är ut och gå med sin cirka treåriga dotter. När jag springer om dem utbrister flickan: "Mamma! Då jag är stor vill jag också att mitt hår ska vara långt och guppa så där som hos den där flickan!".

HUR underbar kommentar?

Jag drabbades av ett akut töntflin.

Rollerna var ombytta och jag fick vara #goals för någon. 

Och de är orden bär jag alltid med mig. Och jag konstaterar: jag vill alltid kunna leva mitt liv på ett sådant sätt, att jag kan vara #goals för någon. Inte för mitt utseende eller för andra ytliga ting. Men för hur jag lever mitt liv.

Vad är #goals för dig? Vilken aspekt av ditt liv vill du att folk ska tycka är #goals?

En ryggsäck full av drömmar

Skolstartsvecka.

Barnen bär ryggsäckar full med pennor och förväntningar när de för första gången stegar in i skolbyggnaden. 7 år och ett hjärta fullt av drömmar.

På frågan: "vad vill du bli när du blir stor?" tvekar de inte. Astronauter och delfinskötare. Skådespelare och fotbollsproffs. Oavsett, brinner en dröm som en oinskränkt låga i deras bröst. Inget enda moln av tvekan skymmer deras framtidsutsikter.

Barn är öppenhjärtiga med att berätta om vad de vill bli när de blir stora. Men i något skede tystnar de. De börjar tvivla på sina förmågor och ifrågasätta sin kompetens. De märker att de inte kanske har kapaciteten som behövs. De kanske vill, men vågar de? Lågan i deras bröst falnar. 

Ibland är det på grund av en sund självinsikt. Ibland är det för att andra, större drömmar tar vid. Men alldeles för ofta är det för att någon annan drar ner barnet på jorden. Någon som, med de allra bästa av intentioner, säger: "Så att fallet inte ska vara så högt," samtidigt som denna någon blåser ut lågan.

Det är skolstartsvecka och tusentals barn stegar in i skolan bärande på sina penaler och drömmar. Och vi vuxna då; vad gör vi?

Jag hoppas vi göra allt för att de här lågorna ska få fortsätta brinna.

Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Jag skriver, alltså är jag

Innan jag kunde läsa och skriva ägnade jag mycket tid åt det som jag idag har förstått att är pseudoskrivande och pseudoläsning.

Som fyraåring hade jag ett Spice Girls-häfte (född på 90-talet, såklart hade jag ett Spice Girls-häfte) och jag minns att jag upplevde att det var enormt viktigt att jag skrev (klottrade nonsens) i häftet varje dag. Jag minns att jag förhöll mig till häftet som vore det en slags dagbok eller en logg.

Sen jag började studera pedagogik, utvecklingspsykologi, och senare också skrivande, har jag insett vilken enorm identitetsyttring den här till synes meningslösa verksamheten var.

Senast idag blev jag påmind om mitt tidiga skrivande genom några ord av en oerhört meriterad forskare, Jim Cummins. Han uttryckte det på engelska, och med helt annorlunda ord, men kontentan var ungefär denna: att som vuxna uppmuntra barn till skrivande har inte endast akademiska fördelar (alltså framgång i skola), utan det centrala är framför allt att uppmuntra barn till att ge uttryck för sin egen identitet genom skrivande.

När jag anlände till min sista danslektion idag överräckte en fyraårig dansare, som för övrigt i många avseende påminner om mig som liten, ett handskrivet kort. Kortet var fullt av handskrivna, lite krokiga men ändå fullt läsbara bokstäver. Vår delade bokstav tog över en stor del av kortet och jag fylldes med uppriktig beundran och ödmjukhet. Jag hoppas innerligt att jag genom mitt bemötande och mina ord kunde förmedla och bekräfta: jag ser dig. Jag ser vem du är.

Att uppmuntra barn i och till skrivande, innebär alltså i förlängningen att fostra barn till att bli individer som är trygga i sig själv och säkra (confident) i sin identitet.

Vad är väl viktigare än det?