Skolstartsvecka.
Barnen bär ryggsäckar full med pennor och förväntningar när de för första gången stegar in i skolbyggnaden. 7 år och ett hjärta fullt av drömmar.
På frågan: "vad vill du bli när du blir stor?" tvekar de inte. Astronauter och delfinskötare. Skådespelare och fotbollsproffs. Oavsett, brinner en dröm som en oinskränkt låga i deras bröst. Inget enda moln av tvekan skymmer deras framtidsutsikter.
Barn är öppenhjärtiga med att berätta om vad de vill bli när de blir stora. Men i något skede tystnar de. De börjar tvivla på sina förmågor och ifrågasätta sin kompetens. De märker att de inte kanske har kapaciteten som behövs. De kanske vill, men vågar de? Lågan i deras bröst falnar.
Ibland är det på grund av en sund självinsikt. Ibland är det för att andra, större drömmar tar vid. Men alldeles för ofta är det för att någon annan drar ner barnet på jorden. Någon som, med de allra bästa av intentioner, säger: "Så att fallet inte ska vara så högt," samtidigt som denna någon blåser ut lågan.
Det är skolstartsvecka och tusentals barn stegar in i skolan bärande på sina penaler och drömmar. Och vi vuxna då; vad gör vi?
Jag hoppas vi göra allt för att de här lågorna ska få fortsätta brinna.
Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.