Min förlossningsberättelse

På publikens begäran (kanske två pinnar men HEJ jag är aldrig sen med att komma mina trogna läsare till mötes!) tänkte jag här dela med mig av min förlossningsberättelse.

Precis som med förlossningen med Molly hade jag även nu en positiv förlossningsupplevelse så jag kan lova att även de mer harhjärtade och förlossningsrädda vågar ta del av denna.

Jag tycker att det är så viktigt att skriva fram och dela med sig av sina förlossningsberättelser – både de positiva och negativa. Det är en viktig del av processen att få berätta om hur det gick till, hur man kände, hur man mådde och hur man i efterhand förhåller sig till det som skedde.

Vi fick oerhört bra och proffsig vård vid förlossningsenheten vid Vasa centralsjukhus och kan inte nog poängtera hur proffsig och empatisk personalen är där.

Jag hoppas att denna förlossningsberättelse får vara stärkande och peppande – särskilt för dig som ska föda!

En lagom mör men väldigt lycklig mamma över att ha fött en frisk son!

Inför förlossningen
Eftersom jag är omföderska gick jag och Samuel inte någon förlossningsförberedande kurs den här gången. Lyckligtvis hade jag sparat mycket material från kurserna vi gick under min första graviditet (profylaxkurs och Folkhälsans Babydax) och detta material plockade vi fram och läste igenom. Vi pratade mycket om vår första förlossningsupplevelse och diskuterade vad vi gjorde bra och vad vi kunde göra ännu bättre.

Jag läste även Föda utan rädsla-boken en gång till och lyssnade på många poddar med förlossningsberättelser. Det som jag framför allt ville göra annorlunda under denna förlossning var att våga krysta mer kraftfullt.

Med Molly hade jag en krystningsfas på en timme och den ville jag gärna korta ner.

Inför den här förlossningen tränade jag därför mycket på att föreställa mig krystfasen: vilka muskler som jag behöver använda (tänk: “ner med hakan och tänk att du krystar ut en tampong”), hur jag ska andas (hålla andan och hämta in mycket luft mellan krystningarna), vad jag ska tänka (“krysta ut en vattenmelon/ett bord eller valfritt stort föremål” samt “jag vågar, jag vågar”).

En av de största lärdomarna efter förlossningen med Molly var hur otroligt mycket jag får ta i när jag krystar. De första 20 minuterna av krystfasen med Molly var jag rätt försiktig – först när jag insåg att jag faktiskt kan fortsätta krysta fastän den starkaste krystimpulsen har klingat av framskred krystfasen. Med Molly vågade jag helt enkelt inte krysta så mycket som jag borde, och det ville jag göra annorlunda denna gång.

Latensfasen börjar
Överlag kan jag efter två förlossningar konstatera att jag har låååånga latensfaser men rätt snabba förlossningar. Jag började nämligen känna av förvärkar 8 dagar innan förlossningen (vilket ändå är två dagar färre än med Molly – yay).

Tisdagkväll den 6 juni började jag känna av de första ordentliga förvärkarna. Jag hade förstås haft sammandragningar i Braxton-Hicks-stil under hela graviditeten, men under den här kvällen hade jag tydliga värk-liknande sammandragningar med en tydlig början och topp och ett tydligt avslut.

Dessa förvärkar kom och gick under hela veckan. Samuel for på arbetsresa till Helsingfors från torsdag till lördag (vilket i efterhand var oerhört våghalsigt, men det är lätt att vara efterklok) och särskilt under fredagkväll var jag lite nervös då förvärkarna kom regelbundet under några timmar.

Under helgen hade jag stundvis molvärk i ryggen och magen men inget som jag uppfattade som förlossningsstart – den kom först onsdagkväll den 14 juni.

Förlossningsförloppet
Molly var hemma från dagis under denna oerhört svettiga sommaronsdag den 14 juni. Jag var ute med henne hela dagen och tyckte att det gick rätt bra. Magen hade sjunkit ner så jag kunde andas ordentligt och var inte så anträngd. Babyn tryckte emellertid obehagligt på blåsan och gjorde mig rejält kissnödig.

Jag hade en del förvärkar under dagen men hann inte riktigt registrera dem eftersom jag hade fullt upp med Molly.

På kvällen var jag trött. Jag duschade och läste medan Samuel var och spela padel mellan 19–21. När han kom hem åt vi en gemensam kvällsbit och vid 21:30 fick jag en rätt kraftig mensvärksliknande smärta i ryggen.

Och jag blev irriterad.

“I åtta dagar har jag haft förvärkar som ändå inte har lett till förlossning. Nu har jag ytterligare ett symtom som gör ont men som ändå inte blir till nåt” tänkte jag för mig själv. Åt Samuel sa jag “jag har inte haft lejdon en gång under denna graviditet men NU fick jag lejdon. Jag kommer ALDRIG att föda det här barnet!”

Nå, Samuel peppade mig och vi pratade en stund om det. Klockan 22 ville Samuel att vi skulle flytta oss från köket till vardagsrummet för att han ville se på fotboll. Jag plockade upp en bok och satte mig på jumppabollen och i samma sekund kände jag en förlossningsvärk.

Den var SÅ tydlig och till skillnad från mina många förvärkar gjorde den ordentligt ont. Jag visste alltså genast att det var en förlossningsvärk och inte något annat.

Jag spärrade upp ögonen och berättade åt Samuel att jag hade en riktig värk-värk (men eftersom jag flitigt och frekvent hade uppdaterat honom om alla mina förvärkar under 8 dagars tid led han lite av “vargen kommer”-syndromet och tog därför inte min uppdatering med alldeles för stort allvar. Ännu). I smärtväg var värken kanske 3/10.

Efter värken var jag smärtfri och försökte läsa lite. Efter drygt 5 minuter kom nästa värk. Eftersom klockan var drygt kvart över tio på kvällen och jag var trött efter en heldag med Molly tänkte jag att det är bäst att jag försöker sova och hämta krafter ifall förlossningen nu hade startat.

Så jag gick till toan för att borsta tänderna, och när jag gjorde det kände jag att något droppade ner i trosorna. Jag satte mig på toan för att kissa men såg att jag hade fått en ljusrosa blödning och insåg att livmoderhalsen höll på att öppnas. När jag satt på toan kom även slemproppen. “Nu är det på gång!” ropade jag åt Samuel. “Nu kom en blödning och slemproppen!” och i samma stund kom nästa värk.

Samuel kom till toan och vi konfererade en stund: vi bestämde att det är bäst för mig att försöka sova nu när jag ännu kan. Han började packa vår BB-väska (som jag endast delvis hade packat). Jag borstade klart mina tänder och fick värkar med jämna och täta mellanrum men var så upprymd så jag bestämde mig för att skippa sovandet. Istället steg jag in i duschen.

Dagen innan värkarna kom igång, 13.6. På väg hem efter det allra sista rådgivningsbesöket.

I det här skedet hade värkarna börjat göra mer ont – typ 5/10 – men så fort jag ställde mig under duschstrålen blev jag nästan helt smärtfri. Samuel hämtade en plastpall åt mig som jag fick sitta på och duscha magen och ryggen och det var SÅ skönt och smärtlindrande.

Det var till och med så pass smärtlindrande att jag stundvis fick stänga av vattnet för att se om jag över huvud taget hade några värkar längre – jag kände nästan ingen smärta alls under vattenstrålarna. Detta fick mig att inse kraften i vattnet och gjorde mig till och med sugen på att eventuellt föda i badkaret på förlossningen (spoiler: det gjorde jag inte).

Jag andades och duschade mig igenom värkarna och det gick riktigt bra. Samuel kom in med jämna mellanrum för att kolla hur det var med mig. Inför denna förlossning hade vi konstaterat att det lönar sig för mig att äta i det skedet när värkarna ännu inte är SÅ sjuka och täta, så vi bestämde att han skulle fixa något ätbart åt mig ifall förlossningen skulle bli långdragen (spoiler 2: det blev den inte).

Jag klev ur duschen och UGH vad intensiv smärtan var då.

Värkarna kom regelbundet och tätt med 3-5 minuter mellanrum och i det här skedet fick jag utöver andningen även ljuda lätt.

Klockan 23 meddelade jag mina goda vänner och radhusgrannar Sanna och Maja om att förlossningen var på gång, att det verkar gå ganska snabbt och att vi troligtvis “åker in någon gång inatt”. Efter det ville jag att Samuel skulle ta en sista magbild på mig (halvnaken i födslovåndor – inte någon lyckad bild precis, och definitivt inget jag visar upp här haha. Några andra bilder hann vi dessvärre inte med!)

Ungefär kvart över 23 satte jag mig på jumppabollen i köket. Samuel förberedde en oerhört fnissframkallande macka åt mig (ett rågbröd med smör, ost och två sorgliga stumpar kycklingfilé som han snabbt mikrade upp). Den kunde jag inte äta utan bad honom göra en “vanlig” smörgås (skinka, ost, gurka) och så fick jag i mig lite av en färdig smoothie som jag hade köpt.

Jumppabollen var fenomenal att sitta på. Den sviktade mjukt under bäckenbottnet och gjorde det lätt att ta värkarna på. Jag var förvånad över hur snabbt värkarna hade blivit sjuka – nu hade det gått en dryg timme sen den första värken men värkarbetet var i full gång: regelbundet, smärtsamt och ihållande.

Men den största utmaningen under värkarbetet var att jag inte. kunde. röra. mig.

Jag som älskar att dansa och röra mig har alltid tänkt att jag kommer att vilja vara igång när jag föder barn men under mina båda förlossningar har jag varit helt oförmögen till det. Jag har varit så sammandragningskänslig att minsta lilla rörelse triggar en smärtsam värk vilket har betytt att rörelse är lika med värk, är lika med ingen vila.

Så jag satt stilla på jumppabollen. Försökte få i mig lite näring och andades och ljudade lätt genom värkarna. Jag ville helst att Samuel skulle vara näranära. Under värkarna tyckte jag om att luta mig mot honom när han stod bakom mig samtidigt som han tryckte ner mina axlar, masserade ryggslutet eller klämde in sina fingrar i mitt hårbotten.

Men han måste dessvärre springa runt och plocka den där arma BB-väskan (note to self & others: PACKA DEN DÄR ARMA BB-VÄSKAN INNAN!!!)

Värkarna var sjuka och kom tätt och min enda smärtlindring var jumppabollen, andningen och ljudandet. Jag började bli rejält trött och var djupt inne i den infamösa “smärtdimman” som jag bokstavligen kände av som en dimma för ögonen: jag kunde inte öppna upp ögonen helt och hållet och kände mig dåsig.

Samuel har i efterhand sagt att jag var väldigt okontaktbar och i min egen värld. Jag pratade väldigt lite och svarade oftast korthugget och otydligt på hans frågor (om jag över huvud taget svarade).

Samuel kopplade upp mig till tens-maskinen och den lindrade skönt men smärtan skar förstås igenom i alla fall. Tens-programmet jag använde pausade emellanåt och ändrade frekvens på impulserna och det var egentligen först under dessa korta, korta pauserna som jag insåg hur väl den faktiskt lindrade smärtan.

Jag var egentligen aldrig smärtfri mellan värkarna utan hade ett ihållande skruvstädsgrepp i nedre magen som ständigt påminde mig om att den skulle hugga till ifall jag rörde mig det minsta.

Bebisgos några veckor efter förlossningen.

Klockan 00.00 ringde jag in till förlossningen. I det här skedet var värkarna kanske 7/10 sjuka och jag var tvungen att ge över telefonen åt Samuel mitt under samtalet då jag vid det här laget hade börjat ljuda ordentligt. Samuel tog över och sa att vi kommer in i något skede under natten.

Och mellan 00.00 och 00.15 gick det väldigt snabbt.

Jag hade ont och var fortsättningsvis okontaktbar och vägrade envist att röra mig.

Jag kände en värk som nästan liknade en krystvärk och mitt läte ändrade till ett mer brölande ljud till skillnad från det mörka mm:andet jag hade klarat mig med ditintills. Jag blev faktiskt rädd och insåg att det går snabbt – alldeles för snabbt – med tanke på att vi ännu var hemma och jag inte ens hade på mig kläder. Jag hade alltså ännu inte fått på mig byxor utan satt i underkläder då jag visste att jag skulle få så ont av att stiga upp och dra på mig byxorna.

Samuel har i efterhand sagt att han i det här skedet var på vippen att ringa ambulans för han var rädd för att jag inte skulle kunna ta mig till bilen över huvud taget. Samtidigt hörde han på min röst och såg på mitt beteende att det började bli dags att åka in. Och att det skulle bli bråttom.

00.19 ringde Samuel åt Maja som genast kom över för att vara hemma med Molly medan vi var borta. Lyckligtvis bor de vägg i vägg med oss så någon transportsträcka var det inte att tala om.

Samuel gav henne en snabbsnabb briefing gällande hennes sovplats och Mollys skötsel (men som tur hade jag skickat lite information redan en vecka innan) och sprang sedan för att köra bilen närmare ytterdörren. Under tiden han var borta hjälpte härliga härliga Maja mig att ta mig genom värkar genom att trycka fingrarna mot hårbottnet, hitta mina sandaler och få upp mig från jumppabollen.

När jag steg upp från jumppabollen var smärtan 9/10 men jag visste att jag bara måste ta mig till bilen. Bilen låg drygt fem meter från vår ytterdörr men den sträckan kändes nästan omöjligt. Jag visste ändå att jag inte fick tveka, inte fick stanna längs vägen till bilen och inte fick tänka på smärtan.

Så jag kanaliserade min största målmedvetenhet och bestämde att jag i rask takt ska gå till bilen och sätta mig i passagerarsätet. Jag visste att jag skulle göra det under en konstant värk (för rörelse = värk). Jag stod i tamburen med Samuel och Maja och väntade att en värk skulle ta slut och så fort den hade klingat av gick jag och Samuel ut och mot bilen.

Min största drivkraft till att inte stanna när jag – fullkomligt smärtpåverkad – stegade mot bilen var att jag inte ville ge våra grannar nöjet att se mig plågas och våndas och bröla älg-likt i födslosvåndor. Så jag bet ihop, fäste blicken på bilen och gick.

Och jag klarade det. Jag damp ner i passagerarsätet och andades ut. Vinkeln på passagerarsätet var förvånande nog behagligt och fungerade i sig smärtlindrande för mig. Jag hade fortsättningsvis tens-maskinen på och jag andades och ljudade.

Klockan var 00.30 och nu var vi på väg in till sjukhuset. Jag minns bilturen till sjukhuset som genom en dimma. Varje kurva, sväng och gupp framkallade en värk så Samuel fick köra en liten omväg för att undvika en väg full av farthinder.

Som tur var det en vardag och mitt i natten, så det var ingen trafik att tala om. När Samuel körde förbi GW Galleria i Stenhaga och ut på riksåttan fick jag en krystimpuls och kände ett enormt tryck neråt. Och för första gången under hela förlossningsförloppet hände två saker: 1) jag kände rädsla och 2) jag tänkte NEJ.

1) Rädslan var inte knuten till själva smärtan utan snarare till insikten om att vi kanske inte kommer att hinna fram; att vi kanske måste stanna längs riksåttan eller längs trottoaren inne i stan för att föda vid sidan av vägen eller i bilen. Jag hann redan börja tänka på hur vi ska göra om det blir aktuellt och den tanken skrämde mig.

2) Under all min mentala förberedelse inför förlossningen och under hela förlossningsförloppet ditintills hade jag fokuserat på att tänka ja, ner, tung och slappna av. Det hade gått jättebra. Men när jag satt i en bil som körde mer än hundra kilometer i timmen och samtidigt kände en krystimpuls tänkte jag NEJ och INTE och började spänna emot. Och TUSAN vad ont det gjorde att jobba emot kroppen under en förlossning. (Jag kan bara föreställa mig hur det vore att föda barn när man under varenda värk spjärnar emot, spänner sig och gör allt för att motverka livmoderns arbete.)

När Samuel hörde hur mitt läte ändrades där vid Stenhaga trampade han ner gaspedalen och susade fram längs riksåttan. Eventuella poliser hade väl antingen fått hjälpa oss att förlösa barnet eller transportera oss med blåljus till sjukhuset, tänkte både Sam och jag.

Vi nådde den ökända röda-vågen sträckan när vi närmade oss Vasa centrum och Samuel stannade plikskyldigt vid det första röda ljuset, men både han och jag konstaterade att vi fick göra ett undantag för att hinna fram. Samuel lade på varningsblinkers och körde aktsamt men beslutsamt mot rött genom hela Vasa centrum.

Och vi kom trygga men skakiga fram till sjukhuset.

Onsdagen den 14.6 var en solig och svettig dag. Detta var utsikten när Samuel åkte hem från BB torsdagmorgon den 15.6.

Samuel hittade en parkeringsplats nära huvudentrén och sprang till dörren och ringde upp till förlossningen. Han berättade att vi var utanför och att det verkar vara bråttom. De lovade förbereda en förlossningssal och reservera en hiss för att sedan komma oss till mötes.

Samuel hämtade en rullstol och kom sedan för att hämta mig. Han hjälpte mig över till rullstolen (ack smärtan i rörelsen än en gång!) och rullade in mig. En härlig barnmorska (hädanefter: BM) mötte oss vid ingången och hjälpte oss upp till fjärde våningen.

Jag rullades rakt in i förlossningssalen och när vi kom in såg Samuel mig djupt i ögonen och sade “Nu är vi framme vid sjukhuset, här finns proffsig personal som vet vad de gör och tar hand om dig. Allt är bra. Du är trygg” och lättnaden och insikten om att vi faktiskt hade tagit oss dit och inte behövde föda längs vägen (eller i bilen eller på gatan) fick mig att gråta.

Vi blev inskrivna klockan 00.50.

Jag bad genast om att få lustgas och när min pågående värk klingade av flyttade Samuel och BM mig över till britsen. Vid nästa värk fick jag inhalera lustgasen och DEN KÄNSLAN.

Bomullshjärna och betydligt mindre smärttopp.

När jag fick lustgas och kände hur otroligt mycket det förmildrade och lindrade smärtan kunde jag inte fatta att jag hade klarat mig utan så pass länge som jag hade gjort. Lustgas är det BÄSTA som finns.

“Det här e SÅ najs” sade jag så fort jag hade andats in det första, djuuuuupa andetaget av lustgas.

Efter värken hjälpte Sam och BM mig att ta av mig mina kläder och TENS-maskinen och lägga mig ner på britsen.

BM konstaterade att babyns hjärtljud låter bra och det slog mig då att jag inte en enda gång fram till det hade hunnit reflektera över babyn! Att det faktiskt är en baby därinne som också känner av och påverkas av detta intensiva värkarbete, och att den i värsta fall lider av det. Men lyckligtvis hade all eventuell oro över detta ändå varit onödig då allt var bra med babyn.

“Nu ska vi snart få träffa lillebror” sa Samuel åt mig mellan en värk. Jag blev så rörd och stärkt – det var så oerhört häftigt att inse att en nio månader lång väntan snart skulle vara över!

Lite före klockan 01 gjorde BM en inre undersökning på mig och till min stora förvåning var jag endast öppen med 6 cm. Med tanke på de starka kryst- och tryckkänslorna som jag hade haft hade jag trott att jag skulle vara öppen typ 8–9 cm – eller till och med 10 cm. Men BM sa däremot att babyn ligger lågt nere och väldigt väl positionerat så det kommer gå snabbt.

Det gjorde det.

Några minuter senare gick vattnet på mig rätt odramatiskt där jag låg på britsen och ytterligare 3 minuter efter det kände jag hur jag översköljdes av en otroligt stark krystkänsla. Det var en reflex som jag absolut inte kunde styra över; jag kände bara hur jag morrade till och hur min kropp krystade utan att jag ens ville det. (Föreställ er hur det är att spy: ett gutturalt läte i kombination med en kroppslig reflex man absolut inte kan styra över).

Mys på BB.

Ungefär 01.05 undersökte BM mig igen. Jag var öppen 8 cm och hon sa att jag inte fick krysta ännu. Hon sade att jag vid eventuell krystkänsla kan försöka ljuda riktigt, riktigt mörkt. Jag var skraj i det här skedet för krystimpulsen var så stark och fastän jag ville kunde jag inte påverka det.

Under nästa värk var krystkänslan ändå inte lika stark så jag lyckades morra mig igenom den. Jag tog en till värk utan att krysta alldeles för mycket och BM sade att jag skulle ta en till värk och så skulle hon kolla hur öppen jag var.

Hon frågade mig hur jag vill krysta, hur jag hade gjort under förra förlossningen, men jag var så omtöcknad och inne i värkarbetet att jag inte mäktade med att svara så Samuel svarade att jag hade legat på sidan. Jag bekräftade att jag gärna gör på samma sätt den här gången.

Med Samuels hjälp (han morrade och ljudade med mig) klarade jag ännu en värk utan att krysta och därefter konstaterade BM att jag var öppen 10 cm och att jag nu bara skulle lyssna på min kropp. Klockan var 01:07.

ÄNTLIGEN fick jag ge efter för krystimpulsen! Att tvingas jobba emot och inte få ge efter för kroppens signaler var definitivt det jobbigaste under hela förlossningen. Nu fick jag tack och lov bara lyssna på min kropp och göra precis som den ville.

Innan den första krystningen försökte jag samla min koncentration och fokusera. Jag påminde mig själv om vad jag mentalt hade förberett (tampongtricket, ner med hakan, våga krysta HÅRT, krysta ut vattenmelonen!) Jag taggade till inför krystvärken som jag gjorde inför en avgörande fotbollsmatch i min ungdom eller inför en stor spelning.

Så kom krystvärken.

Jag tog i för kung och fosterland. Jag höll Samuels hand i min hand, lät lustgasmasken ligga på min höft och höll i mitt ben med andra handen. Jag höll andan och tryckte på så mycket jag bara orkade. Jag kände egentligen inte om krystningen gjorde varken till eller från vad gäller hur babyn forcerade fram, utan fokuserade enbart på att krysta ut babyn.

Värken mattades av och när den var helt över slutade jag att krysta.

Och förlossningen, som ditintills hade gått så snabbt så snabbt, stannade upp.
Så kändes det i alla fall.

Tiden stod still och babyn hade lämnat med en stor del av hjässan halvvägs ut.

Jag hörde BM säga “olja, olja” åt hjälpbarnmorskan och kände hur det sved. “Så det här är det infamösa ring of fire” konstaterade jag men insåg i samma ögonblick att för att heta något så hemskt är det inte så farligt – det sved riktigt rejält men brände inte egentligen så mycket.

“Två värkar till så är babyn ute” sade BM åt mig i det här skedet vilket peppade mig enormt.

Jag låg där och väntade på nästa värk medan jag andades lustgas för att lindra smärtan. Jag försökte aktivt stänga ute allt annat och bara tagga till för allt jag var värd och tänkte: “På nästa värk ska huvudet ut – inte en CHANS att jag går med på att babyn lämnar så här halvvägs en gång till. Nu ska du UT!” (nästan lite arg i min beslutsamhet).

Väntan kändes evighetslång men till sist kom den: krystvärken.

Jag tog ett djupt andetag, klämde Samuels hand och tryckte på. Plötsligt hörde jag BM säga “Oj här kommer en arm” och då insåg jag ju att babyn är riktigt nära.

I samma stund kände jag känslan av hur babyns kropp rinner ur mig och så hör jag nästan genast ett babyskrik.

Han var här!

Klockan 01.11 föddes vår son.

Jag låg fortfarande på sidan och var rädd för att sparka till babyn eller barnmorskorna så jag väntade tills de hjälpte mig att vända mig på rygg så att jag fick upp babyn på bröstet. Genast tog jag honom under sjukhusklänningen och försökte värma honom så gott jag kunde.

BM och hjälpbarnmorskan kom med filtar och torkade av lite fosterfett och blod. Samuel kom riktigt nära oss och vi bara tog in att vi hade fått ett barn – en son.

Jag var väldigt skakig i benen efter förlossningen men kände mig inte särskilt fysiskt trött eftersom värkarbetet (som förvisso hade varit oerhört intensivt) hade gått snabbt.

Folk frågar ofta hur jag upplevde förlossningen och svaret är att det absolut var en positiv förlossningsupplevelse och att jag, om jag får välja, alla gånger hellre har en snabb förlossning än en lång och utdragen.

Ändå tycker jag inte att en snabb förlossning per automatik är lika med en bättre förlossning.

Om detta hade varit min första förlossningsupplevelse tror jag faktiskt att jag hade blivit traumatiserad – intensiteten, bristen på värkpauser och smärtlindring, rädslan över om vi skulle hinna fram och bara känslan av att inte hinna med tror jag att skulle ha blivit för jobbigt att ha som första förlossningsupplevelse.

Nu var detta lyckligtvis min andra förlossning och den första hade gått väldigt lugnt och sansat och ändå rätt snabbt till så jag visste vad jag hade att vänta. Därför är min upplevelse av förlossningen ändå positiv (jag gav den vitsordet 8 av 10).

I efterhand har ändå alla tänk om blivit rätt obehagliga att tänka på: tänk om förlossningen hade ägt rum då Samuel var i Helsingfors (bara fyra dagar tidigare), under söndagen när våra grannar var borta (bara tre dagar tidigare), om jag helt enkelt inte hade kunnat röra mig från jumppabollen, om vi hade startat en kvart senare osv. osv.

Samtidigt vet jag att inget gott kommer ut av att tänka om, och sist och slutligen får vi bara landa och vara tacksamma i att allt gick bra.

Allt. Gick. Bra.

Och nu har vi en son.
Vår Måns.

Vi kunde inte vara mer lyckliga över det.

Sådant jag kommer att sakna och inte sakna

Mina sista gravidveckor är i full gång.

Jag kan i princip sluta vara gravid (ett märkligt sätt att uttrycka att förlossningen kan äga rum) när som helst, men jag får inte vara gravid i mer än drygt tre veckor (igångsättning i slutet av juni om inget mot förmodan händer innan det).

Därför tänkte jag nu blicka tillbaka över graviditeten och reflektera över sådant som jag kommer att sakna och inte sakna med den.

Bilder från graviditeten med Molly 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Jag kommer att sakna att se och känna små fötter sparka genom magen.

Men jag kommer inte att sakna hur stor magen är när jag ska plocka upp saker från golvet, ta mig förbi trånga utrymmen eller sätta mig i bilen.

Jag kommer att sakna hur naturligt det är för mig att ha ett lugnt tempo och ta dagliga tupplurer.

Men jag kommer inte att sakna den ständiga följeslagaren: tröttheten.

Jag kommer att sakna hur hjälpsamma folk – till och med främlingar på stan – är mot mig som en höggravid, pingvin-vankande kvinna.

Men jag kommer inte att sakna hur ofta jag har tvingats inse mina begränsningar och att jag rent fysiskt inte förmår göra ibland de mest grundläggande saker.

Jag kommer att sakna hur Molly smeker magen, pratar om lillebror i magen och sjunger för honom.

Men jag kommer inte att sakna mildare sparkar, tryck och press mot magen orsakade av skötseln av ett ibland trotsigt, trilskande och strejkande barn (eller en katt som flera gånger om dagen ska komma och ligga på magen).

Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Jag kommer att sakna möjligheten att alltid ha min baby precis under revbenen och att kunna prata med honom och smeka magen när som helst.

Men jag kommer inte att sakna sparkarna mot nämnda revben eller urinblåsan och alla “lightning crotch”-stunder.

Jag kommer att sakna hur jag med gott samvete har ätit godsaker helt enkelt med förevändningen att “jag är gravid och har cravings på detta just nu”.

Men jag kommer inte att sakna min strejk från sushi, tartar, tapasbricka, brie-ost, blåmögelost, salmiak, lakrits och goda cocktails.

Jag kommer att sakna de många frågorna, omsorgen om och intresset för mig och min graviditet (det är sällan en får så mycket uppmärksamhet som när en är höggravid!)

Men jag kommer inte att sakna kommentarer om hur stor min mage, “är du nog säker på att det bara är EN baby där inne” eller liknande kommentarer som rör min kropp – usch vad obehagligt det är!

Jag kommer att sakna hur Samuel kan prata och smeka magen, visa ömhet och skapa anknytning med vår baby redan nu.

Men jag kommer inte att sakna faktumet att de enda kramar jag kan åstadkomma med Samuel just nu är märkliga “sidan före”-kramar då magen är i vägen för en ansikte-mot-ansikte-kram.

Jag kommer inte att sakna foglossningen, de märkliga muskelkramperna jag har dragits med, kliande hud, sömnlösheten, andfåddheten, den dåliga konditionen, ryggontet och alla andra krämpor som jag har dragits med på sistone.

Men OJ vad jag kommer att sakna den förväntan som en graviditet och en växande mage innebär; det är så oerhört spännande och jag är så nyfiken och förväntansfull på vad som komma skall.

Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Foglossning i hjärtat

Jag har varit extremt blödig på sistone.

Det är egentligen föga förvånande: jag är den första att medge att jag är lättrörd och känslig överlag, men särskilt och osedvanligt så nu under slutskedet av denna graviditet.

Men jag har märkt och känt av denna blödighet mer än vanligt under de senaste veckorna.

Det räcker med att jag ser på Molly, till exempel när hon sitter för sig själv och läser en bok som mitt hjärta svämmar över. Eller när hon går hand i hand med pappaSamuel till bilen för att åka in till dagis om morgnarna. Eller när hon säger något av sina roliga uttryck som har blivit insideskämt och standarduttryck i vår familj.

Det är stolthet, sårbarhet, kärlek, glädje, rädsla, tacksamhet och allt på samma gång. Alla dessa känslor som jag inte vet vad jag ska göra av med (men som oftast kommer ut som tårar).

Jag har upplevt denna ökade känslighet som foglossning i hjärtat.

Foglossningens syfte under en graviditet är ju att mjuka upp och luckra upp benen och lederna i bäckenet så att babyn kan tränga igenom under förlossningen.

Foglossning i hjärtat är när hjärtat luckras upp för att få plats med ännu ett litet liv att älska.

För jag har funderat en del på hur (om?) mitt hjärta faktiskt kan inrymma den kärlek som ett till barn innebär. Kommer jag att kunna älska mitt andra barn lika mycket som mitt första? Kommer kärleken att vara lika stark eller kommer den nuvarande kärleken till Molly att divideras och fördelas lika mellan Molly och hennes lillebror? Eller ännu värre: fördelas olika mellan barnen?

Över detta har jag funderat.

Samtidigt har jag ju hört mamma efter mamma vittna om att det är en naturlig farhåga men egentligen aldrig är ett problem: kärleken divideras inte, den multipliceras.

Men för det behöver hjärtat rum; hjärtat behöver rum att svälla och växa och inrymma ett litet liv.

Därför har mitt hjärta foglossning just nu.

Mera chill

Det är alltid häftigt att vara gravid och att förbereda sig för förlossning och tiden med en nyfödd baby.

Men förstås är det väldigt annorlunda andra gången jämfört med den första. Vissa saker är annorlunda helt enkelt för att omständigheterna är det, andra saker är annorlunda på grund av att jag vet mer om vad en förlossning och babytid innebär. Och ytterligare vissa saker är annorlunda för att jag tänker eller har planerat hantera dem annorlunda.

Här tänkte jag delge några exempel:

Jag är mycket mer chill inför förlossningen
Jag var aldrig rädd inför eller under förlossningen med Molly. Men jag förberedde mig minutiöst på olika sätt (vilket troligtvis underlättade hela förlossningsförloppet). Den här gången förbereder jag mig absolut, men eftersom jag har en positiv och stärkande förlossningserfarenhet bakom mig tar jag det med mera ro.

Jag planerar att ge mig mera nåd under postpartum-tiden.
Med Molly var jag på benen från dag ett och började med lååånga (alldeles för långa) power walks med vagnen när jag var drygt 3 veckor postpartum (helt idiotiskt med tanke på att jag hade behövt vila). Jag började också träna rätt hårt väldigt tidigt och det var förstås skönt men jag tog ut mig lite för mycket. Den här gången hoppas jag att jag kan unna mig själv att ta det lugnt under fjärde trimestern och under nyföddtiden.

Mera bebisgos!
Jag hade förstås fått höra att det är viktigt med hudkontakt och närhet under babytiden, men i efterhand vet jag att jag var ivrig med att hålla på med mina “projekt” och vara i gång. Jag har i alla fall planerat att ta det mer lugnt och helt enkelt ligga och gosa mer den här gången. Jag hoppas jag har ro att göra det.

Lägre trösklar
Redan nu under graviditeten har jag märkt att jag har fått sänka på en hel del trösklar och be om hjälp oftare. Jag hoppas att jag även under fjärde trimestern förstår att hålla mina trösklar lågt nere. Med Molly ville jag verkligen bjuda hem folk och visa upp vår älskade dotter men jag var noll chill med att låta folk ta med något i matväg och hjälpa till utan gick in i mitt värdinne-mode hundra procent. Mindre städning, färre projekt, mer anspråkslös bjudning under denna fjärde trimester tänker jag.

Trenden överlag går mycket i tonerna chilla mer för helt ärligt vet jag inte hur jag orkade vara så på gång och så aktiv med allt jag höll på med parallellt när jag var en nybliven förstagångsmamma (jag gick kurser i statistik och skickade in min första artikel när Molly var två veckor gammal).

Jag hoppas att jag den här gången hittar en balans mellan projekt och “njuta av babytiden” (ett uttryck som i och för sig inte är helt oproblematiskt med tanke på den enorma omställning en baby innebär med eventuellt sömnbrist, vaknätter, hormoner osv.)

Har du upplevt liknande? Är detta aktuellt för dig? Hur tänker du med att få första respektive andra/trejde/ente barnet?

Hittills har jag inte varit jättebra på att ta det chill. Här 60 minuters partyspelning dagen innan jag blev mammaledig. Men nu går det bättre, faktiskt. Foto: Ida Rebers

Hur jag tänker idag

Jag hade planerat att ta det lugnt i början av mammaledigheten.

Förra veckan var intensiv med tanke på att den slutade med konferens, spelning, tvåårskalas och mors dag. Min kropp reagerade på allt detta med näsblod och falsk vattenavgång under helgen.

Så jag tänkte att det är bra att inleda mammaledigheten med att ta det lugnt några dagar för att verkligen varva ner och vänja mig vid ett långsammare tempo. ”SEN hinner jag med rensning och loppisbord och fönstertvätt” tänkte jag.

Nå, jag förivrade mig rejält och har under måndagen och tisdagen denna vecka gjort ALLT.

Rensat i Mollys gamla kläder i jakt på användbara kläder till lillebror, fixat inför loppisbord, städat upp och sålt vår gamla barnvagn, fixat med alla projekt som jag är involverad i, varit på bolagsstämma, ordnat med våfflor åt bolagsstämman, sprungit på läkarbesök, haft tre möten samma dag och en mental breakdown framför Samuel på kvällen till följd av att “JAG INTE ORKAR MER” (när jag är trött blir jag väldigt dramatisk).

Så dagen idag, onsdag, har jag fått slå mig själv på fingrarna flera gånger när jag har börjat på med för många projekt. Dagen idag har jag verkligen prioriterat vilan.

Vi ska ha loppisbord från och med imorgon och jag vet inte hur ert hem brukar se ut när ni har loppisbord men hos oss är det KAOS. Det ligger plastkassar överallt, tvättmaskinen går på för fullt, vår MANGEL (som jag inte har sett skymten av på fem år och jag skojar inte) är framme och alla hörn vänds ut och in på.

Men idag har jag övat mig i att sätta skygglappar för ögonen. Det är sjukt svårt för jag är lite aven neat freak, men faktiskt har det gått rätt så bra.

Det lilla som jag har gjort har varit att skriva olika mejl och några texter på datorn. Jag har tvättat Mollys kläder och ikväll ska jag iväg på bokklubb.

Efter bokklubben ska jag – tillsammans med Samuel – sätta prislappar på våra loppisprodukter.

Men, ännu viktigare att framhålla: idag har jag tagit en tupplur på 90 minuter, sett på ett avsnitt Love is blind och ätit dn stor skål med glass!

Att det kan vara så svårt att prioritera vila. Ingen har någonsin sagt åt mig att jag måste göra allt det där som jag tror att jag måste göra – men jag gör det ändå.

Därför får jag verkligen slå knut på mig själv för att ta det lugnt framöver.

Som verkligen.

Nöjd mama efter 90 minuter tupplur och fuktigt, ofönat hår

Mammaledig

I fredags var min första officiella mammalediga dag.

Men eftersom förra veckan till stor del präglades av en konferens hade jag en del punkter kvar på att göra listan, och därför jobbade jag ännu under fredagen.

Det betyder att IDAG, måndag, är jag verkligen ledig för första gången.

Jag har precis fört Molly till dagis och deltagit i hennes utvecklingssamtal. Väl hemma kokade jag en till kopp kaffe och nu sitter jag och planerar veckan. Men för första gången på länge skriver jag inte in sådant som “läs detta kapitel” eller “skriv på artikeln” utan istället fylls min kalender med punkter som “ordna inför loppisbord” och “fotografera böcker”.

Och det känns overkligt. Men skönt också.

Jag är så enormt stolt över mig själv. Det känns väldigt ofinländskt att säga det – ja, det tar nästan emot att säga det – men jag ÄR det.

Jag är så stolt över att jag förmådde jobba ända tills min mammaledighet började. Stoltheten ligger inte så mycket i faktumet att jag “pressade mig fram” till mammaledigheten, utan stoltheten ligger framför allt i att jag redan när jag blev gravid i höstas faktiskt lyssnade på min kropp och agerade utifrån dess signaler.

Jag är lyckligt lottad över att ha ett så flexibelt jobb, och därför är jag glad över att jag tog till vara på den flexibiliteten när min kropp och mitt psyke har genomgått den stora förändring och påfrestning som en graviditet innebär.

Jag är så stolt över att jag redan från första början tänkte långsiktigt och hållbart, för det har verkligen fått mig att inse att mer inte är detsamma som bättre. Faktum är att jag har nått exakt de mål som jag hade för detta läsår TROTS att jag ibland har jobbat kortare dagar eller haft ett lugnare tempo.

Nu blir min utmaning att faktiskt varva ner och inte fylla dagarna med en massa städ- och rensningsprojekt.

Men den rapporteringen är att vänta ännu.

Månadens bokklubbsbok som biblioteket i misstag hade plastat in lite tokigt så att det ser ut som att jag läser boken upp och ner och bakifrån fram.

En gravidlista

Nu kommer ett inlägg som jag aldrig har gjort förut men som jag själv tycker är kul att läsa på andras bloggar – en gravidlista!

Denna lista har jag sett figurera en hel del i bloggvärlden och är från Elsas blogg.

Vilken vecka är du i nu?
Vecka 31 (30+5).

När är du beräknad?
Den 17 juni vilket även råkar vara min och Samuels årsdag för när vi blev ett par (man vill ju tajma in festligheterna liksom – SKOJA).

När fick du reda på att du var gravid, hur gick det till och hur tog du det?
Fredagen den 4 oktober tog jag ett gravtest tidigt på morgonen för jag hade haft på känn att “något kanske är på gång”. Eftersom denna fredag var en potentiell mensdag för mig ville jag också veta om jag skulle utrusta mig för dagen med mensskydd eller för framtiden med bebis, haha. Jag blev glad och förvånad fastän jag hade anat.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021 (typ exakt två år sedan). Foto: Rebecka Hägert-Backkull

När och hur berättade du för din partner att du var gravid och hur reagerade denne?
Testet visade genast positivt och jag sprang med det (fräscht, förresten) till Samuel som fortfarande sov. Han var yrvaken och kunde inte riktigt ta in vad jag sade. Men han blev glad och vi kramades och konstaterade förvånat: “vi ska få en baby!?!?”.

Vilken vecka var du i när du fick veta att du var gravid?
Det måste ju rimligtvis ha varit vecka 5 (4+0) eller något sådant? Jag minns att detta sätt att räkna gjorde mig chockad när jag var gravid med Molly – jag hade tänkt att första dagen för missad mens räknas som den första gravid-dagen, och att det därifrån är frågan om 40 veckor framåt. Fatta CHOCKEN när jag då redan “hade varit gravid” i fem veckor!!

Var graviditeten planerad?
Den var inte helt oplanerad om vi säger så, men vi försökte inte aktivt få barn när vi väl blev gravida.

Hur gamla är du och din partner och hur länge har ni varit tillsammans?
Jag är 29 och Samuel är 31. På beräknat datum (17.6) har vi varit tillsammans i 11, härliga år.

Vilka var dina första gravidsymtom?
Ni kommer inte tro det men faktiskt foglossning. Och ligamentsmärtor i sidorna. Helt galet.

Mådde du mycket illa i början?
Jo, det gjorde jag. Till skillnad från graviditeten med Molly (då jag endast mådde illa om morgnarna men sedan kastade upp så att det gick över) var jag under denna graviditets första trimester illamående dygnet runt.

Har du haft några krämpor/problem under graviditeten?
Foglossningen har jag dragits med mer eller mindre hela tiden. Utöver det har jag förstås varit trött, haft ligamentsmärtor, torr hy, varit mer gråtmild, haft halsbränna etc. etc. Men inga alldeles för oöverkomliga besvär ändå.

När kände du bebisens första sparkar?
Det var lite diffust i början, men supertydligt kände jag sparkar kring julen 2022 (kring vecka 16 någonting). Jag har moderkakan i framvägg så jag tycker att jag kände rörelser lite senare denna gång eftersom jag med Molly hade moderkakan i bakvägg.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Har du varit mycket orolig?
Nej faktiskt inte. Det är klart att tiden mellan insikt om graviditet fram till det första ultraljudet är spännande och nervöst, men särskilt orolig var jag ändå inte. Jag har inte heller nojjat alls lika mycket kring mat och krämpor som med den första graviditeten. Skönt så.

Hur många ultraljud har du gjort?
Tre stycken. Det första ultrat i vecka 13, sedan ett ultra under rutinläkarbesöket i vecka 20 och sedan strukturultraljudet i vecka 23.

Vad har du haft för cravings?
Leksands knäckebröd med gräddost, gurka och chilisalt MUMS! Jag har överlag varit mer sugen på saltigt än på sött.

Har du varit känslig?
Jo, både emotionellt (gråtmildhet, rördhet etc) men också känslig mot lukter och smaker.

Har du fått bristningar?
Nej, inte i alla fall ännu.

Har du varit äcklad/känslig för någonting under graviditeten?
Som sagt har jag haft problem med en massa lukter och smaker (typ om något livsmedel är lite halvgammalt i kylskåpet – URK).

Ditt bästa gravidminne?
När jag och Samuel väntade på att gå in till ultrasköterskan i vecka 13 för att få se om vi faktiskt har en baby där inne och om den har isåfall har det bra. Vi var förväntansfulla och spända och lite oroliga förstås. Då spelades låten “Mestaripiirros” av Anna Puu via radion i väntrummet och både han och jag fick tårar i ögonen, det kändes fint och tryggt på något sätt.

Ditt värsta gravidminne?
Illamåendet 24/7 särskilt under veckorna 6–11. Jag kunde i princip bara äta TUC-kex och klementiner och ligga på soffan och djupandas. Inte kul.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Vet ni vad det blir för kön och vad den ska heta?
Ja det blir en POJKE! Namnet är väl inte helt bestämt men vi pratar bara om babyn som “Måns”.

När berättade ni för nära och kära att ni väntade barn?
Dagen efter vårt vecka 13 ultra firade vi självständighetsdagen med våra vänner här i Vasa. Det blev en riktigt baby-yra då 3 par (inklusive vi) på samma kväll berättade att de till sommaren ska få baby! Åt våra familjer berättade vi lite vartefter att vi träffade dem där i december.

När köpte ni första bebisprylen?
Eftersom vi redan har en tvååring till vilken vi hade skaffat det mesta var det ganska sent. Jag började köpa en del pojkkläder på loppis ungefär i februari tror jag?

Hur har er bebis varit hittills i magen?
Lagom rörlig, lagom lugn. Jag skulle minnas att Molly var busig i magen medan denna baby har rört på sig regelbundet för att jag ska slippa vara orolig över det, men ändå inte så mycket att jag skulle vakna på nätter eller störas av det. Hittills har han inte heller sparkat mot blåsan eller revbenen särskilt ofta så det har varit skönt.

Hur vill du att förlossningen ska se ut?
Jag försöker att ha ett öppet förhållningssätt till förlossningen (jag märker att jag vill jämföra med min första (dröm)förlossning vilket kan vara riskabelt om det inte går lika bra/på samma sätt). Jag hoppas ändå att jag ska kunna vara lugn och rotad i mig själv, få ett bra stöd av Samuel och barnmorskan och lita på att min kropp vet vad den gör.

Sen när det gäller förlossningens hur, när och smärtlindring etc är jag väldigt öppensinnad precis som förra gången. OM jag ändå får välja har jag gärna en kortare latensfas (med Molly hade jag en latensfas som var drygt 10 dagar lång …)

Nivån på bildkvaliteten sjönk dramatiskt här till slutet, men så här ser jag ut precis idag.

Tempo

Jo tack, det känns av – att jag är gravid i vecka 25.

Framför allt med tanke på att jag har en ett-snart-tvååring att springa efter om eftermiddagarna, och sällan har ro att bara ligga på ta det lugnt på soffan.

Som bäst är jag sportlovsledig med Molly och vi är ute en hel del i det omväxlande, men hittills rätt härliga vintervädret.

Och det händer både en och två gånger att jag får sakta ner på tempot när jag drar Molly i pulkan för att jag blir för andfådd.

Det händer både en och två gånger att jag på grund av ligamentsmärtor får tvinga mig själv att gå upp för mördarbacken med yttepyttefjutte steg.

Det händer både fem och tio gånger att jag på grund av denna arma foglossning får tänka på att flytta tyngdpunkten neråt och gå med löjligt böjda knän när jag rör mig på vår gård som fläckvis skulle duga som hockeyplan.

Förändringen är kroppslig och påtaglig men min hjärna har inte hunnit med.

Min kropp är väldigt tydlig med när jag ska ta det lugnt och visst förstår jag att lyssna, men det är så svårt är att göra den här omställningen i hjärnan!

Bäst vore det ju förstås om jag på förhand skulle förebygga alla dessa smärtor och röra mig på ett vettigt sätt så att jag inte behöver ligga ner varje kväll medan fogarna knakar och magen spänner.

Men min hjärna har inte hängt med – föga förvånande kanske med tanke på att denna kroppsliga förändring bara inleddes för några månader sedan, och först för någon månad sen blev så här kännbar (okej, fast första trimestern var inget man skämtar med, men det var på ett annat sätt!)

Så detta är en vänlig påminnelse till mig själv, och eventuellt andra preggos out there: dra ner på tempot lite!

Den andra graviditeten

Jag är nu mer än halvvägs in i graviditeten.

Eftersom det är min andra graviditet tänkte jag plita ner några tankar om skillnaderna och likheterna mellan den första och den nuvarande graviditeten.

Annorlunda första-trimester-illamående. Med Molly hade jag ett morgonillamående som gick över när jag kastade upp. Med denna graviditet var illamåendet något jag led av under loppet av hela dagar: jag kunde inte få i mig annat än klementiner och TUC-kex och trots att jag kastade upp var det inte lika frekvent. Denna graviditet har jag även haft bättre hy och en mage som är lägre ner än med Molly (och vi ska ju få en pojke så det är kanske inte så konstigt?)

Icke-befintligt immunförsvar. Det här är kanske det symtom jag har lidit mest av under hela graviditeten. Vår ettåring drar förstås hem en hel del dagisbobbor och jag suger åt mig av dem som en värre igel. Jag är sjuk en gång i månaden och det är ingen fröjd.

Mindre googlande. Åh ni skulle bara veta hur mycket jag googlade under första graviditeten. “Valfri fras + gravid” hörde till den vanligaste sökkombinationen. Just nu har jag i stort sett endast googlat vilka mediciner och lindring mot förkylning som är OK som gravid och lite gällande magsmärtor.

Mer chill. Överlag förhåller jag mig mycket mer avslappnat till den här graviditeten än med den förra. Jag tänker att graviditeten ju sköter sig själv och jag koncentrerar mig mer på att försöka orka jobba, ta tid för att vila och vara med vår ettåring.

Mindre träning. Med Molly var jag väldigt aktiv och tränade på gym 2-3 gånger i veckan under hela graviditeten. Just nu ser mitt läge verkligen inte ut så. Det beror delvis på att jag är sjuk så ofta och har långa återhämtningsperioder mellan förkylningarna, men också på att det förstås ställer mer krav och planering på att hitta tid för träning när vi redan har ett barn hemma. Men jo jag medger – inte en jättebra utveckling!

Mindre koll på veckorna. Trots att jag har en del gravid-appar har jag inte stenkoll på mina veckor och dagar på samma sätt som under första graviditeten. Jag sade faktiskt helt fel vecka + dag åt läkaren på ett läkarbesök, och märkte det inte förrän flera dagar senare…

Mer stolt över min kropp. Gravid med Molly tyckte jag det var lite besvärande att få en mage och över huvud taget en förändrad kropp. Den här gången tycker jag snarare att det är fint och något jag med stolthet visar upp!

Det här är några centrala skillnader, men många likheter finns förstås! Här är det som är likt mellan den första och andra graviditeten:

Magbildstraditionen. När jag var gravid med Molly tog jag en magbild varje söndag och det gör jag även nu – jag har inte missat en enda vecka sen vecka 9!

Sömnproblem. Med båda graviditeterna hade jag jobbig sömnproblem särskilt under första trimestern. Vaknade på småtimmarna och kunde inte för mitt liv somna om. Urjobbigt men lyckligtvis övergående.

Tupplursbehovet. Lyckligtvis har jag ett jobb som går fint att sköta hemifrån för mitt tupplursbehov är enormt och helt oberoende av hur väl jag har sovit natten innan.

Glädjen och spänningen. Ja, visst är det annorlunda att vänta barn och veta vad det innebär och känna till de olika delmålen längs vägen men ÄNDÅ är det förstås otroligt roligt och spännande även denna gång!

Så spännande att vi ska få en lillebror i huset!

Att bli förälder

I två månader har jag fått vara mamma.

Att bli förälder är troligtvis en av mitt livs största förändringar.

När jag emellertid får frågan om hur jag tycker att det har gått att bli förälder svarar jag ändå att jag upplever att jag har fått mjuklanda i moderskapet.

Omställningen har varit så mycket mindre, så mycket mjukare än jag hade förväntat mig.

Det kan bero på fler orsaker.

Vår Molly är nöjd och sover bra både om dagar och nätter, och det har gjort att min vardag inte har ändrats alldeles för dramatiskt.

Jag har kunnat läsa, vila och jobba lite under hennes sovpass. Och när hon är vaken är hon väldigt nöjd att ha med på besök hos vänner, i stan eller på promenader.

Hade hon varit ett kolikbarn eller väldigt krävande till sin natur hade det säkert känts annorlunda, och därför tror jag att Mollys natur är en bidragande orsak till mjuklandningen.

Jag tror också att coronapandemin med ett och ett halvår av social distansering, mycket hemmaliv och färre evenemang har gjort att en rätt stillsam vardag och minskat socialt umgänge varken har känts märkligt eller nytt.

Men jag tror att den allra största anledningen till att övergången till att bli mamma har känts smidig är att jag – långt innan jag ens blev gravid – genomgick en mångårig process där jag velade moderskapets för- och nackdelar fram och tillbaka.

Jag har alltid älskat barn men aldrig sett det som självklart att jag själv vill bli mamma.

Med mitt enorma tystnads- och ensamhetsbehov och med min typ av personlighet kunde tanken på ett litet människoliv som dygnet runt är helt avhängig min och Samuels omvårdnad kännas övermäktig, omöjlig.

I tanken har jag många gånger experimenterat. Jag har funderat på hur ett barn skulle påverka min relation till Samuel, mitt sömnbehov, mitt jobb, min personlighet, mina hobbyer ja, egentligen hela mitt liv.

Att dela det här föräldraskapet med dig är också en mjuklandning.

I tanken har jag gått igenom alla möjliga scenarion. Jag har försökt föreställa mig allt från katastrof- till drömscenarion och funderat hur jag skulle förhålla mig till dem. Hur jag skulle orka. Om jag skulle vilja, våga.

Jag tror att all denna tid som jag har lagt ner på att föreställa mig föräldrablivandet har varit en enda lång förberedelsekurs.

Och eftersom jag har föreställt mig så mycket mer dramatiska scenarion än de jag hittills har fått uppleva i mitt föräldraskap, kan jag inte annat än känna tacksamhet över att verkligheten inte alls har mött mina mest pessimistiska förväntningar.

Tacksamhet över att det har varit långt mycket lättare, roligare, finare än jag hade kunnat föreställa mig.

Erfarenheter från ett två månader långa föräldraskap är knappast hela sanningen, det har ju bara börjat. Så kanske jag inte ska uttala mig om föräldraskapet ännu.

Men landningen vågar jag uttala mig om, och landningen har varit mjuk.

Tänk att det får vara så, tänk att det får gå den vägen.

Det gör mig djupt tacksam.