Att bli förälder

I två månader har jag fått vara mamma.

Att bli förälder är troligtvis en av mitt livs största förändringar.

När jag emellertid får frågan om hur jag tycker att det har gått att bli förälder svarar jag ändå att jag upplever att jag har fått mjuklanda i moderskapet.

Omställningen har varit så mycket mindre, så mycket mjukare än jag hade förväntat mig.

Det kan bero på fler orsaker.

Vår Molly är nöjd och sover bra både om dagar och nätter, och det har gjort att min vardag inte har ändrats alldeles för dramatiskt.

Jag har kunnat läsa, vila och jobba lite under hennes sovpass. Och när hon är vaken är hon väldigt nöjd att ha med på besök hos vänner, i stan eller på promenader.

Hade hon varit ett kolikbarn eller väldigt krävande till sin natur hade det säkert känts annorlunda, och därför tror jag att Mollys natur är en bidragande orsak till mjuklandningen.

Jag tror också att coronapandemin med ett och ett halvår av social distansering, mycket hemmaliv och färre evenemang har gjort att en rätt stillsam vardag och minskat socialt umgänge varken har känts märkligt eller nytt.

Men jag tror att den allra största anledningen till att övergången till att bli mamma har känts smidig är att jag – långt innan jag ens blev gravid – genomgick en mångårig process där jag velade moderskapets för- och nackdelar fram och tillbaka.

Jag har alltid älskat barn men aldrig sett det som självklart att jag själv vill bli mamma.

Med mitt enorma tystnads- och ensamhetsbehov och med min typ av personlighet kunde tanken på ett litet människoliv som dygnet runt är helt avhängig min och Samuels omvårdnad kännas övermäktig, omöjlig.

I tanken har jag många gånger experimenterat. Jag har funderat på hur ett barn skulle påverka min relation till Samuel, mitt sömnbehov, mitt jobb, min personlighet, mina hobbyer ja, egentligen hela mitt liv.

Att dela det här föräldraskapet med dig är också en mjuklandning.

I tanken har jag gått igenom alla möjliga scenarion. Jag har försökt föreställa mig allt från katastrof- till drömscenarion och funderat hur jag skulle förhålla mig till dem. Hur jag skulle orka. Om jag skulle vilja, våga.

Jag tror att all denna tid som jag har lagt ner på att föreställa mig föräldrablivandet har varit en enda lång förberedelsekurs.

Och eftersom jag har föreställt mig så mycket mer dramatiska scenarion än de jag hittills har fått uppleva i mitt föräldraskap, kan jag inte annat än känna tacksamhet över att verkligheten inte alls har mött mina mest pessimistiska förväntningar.

Tacksamhet över att det har varit långt mycket lättare, roligare, finare än jag hade kunnat föreställa mig.

Erfarenheter från ett två månader långa föräldraskap är knappast hela sanningen, det har ju bara börjat. Så kanske jag inte ska uttala mig om föräldraskapet ännu.

Men landningen vågar jag uttala mig om, och landningen har varit mjuk.

Tänk att det får vara så, tänk att det får gå den vägen.

Det gör mig djupt tacksam.

Det som blev annorlunda

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vilka aningar jag hade inför moderskapet.

Nu efter lite mer än en vecka in i moderskapet vill jag reflektera över vad som har varit helt annorlunda än jag hade föreställt mig.

Here goes.

Babybubblan is for real.
Jag hade aldrig riktigt förstått vad som menades med babybubbla. Nu gör jag det. Och jag trivs. Don’t spräck my babybubbla.

Förlossningen var en fantastisk upplevelse
Jag försökte ha ett väldigt öppet sinne när det gällde mina förväntningar kring förlossningen. Jag hade väl närmast tänkt att det är något plågsamt jag måste genomlida, men att det kommer vara så värt det i slutändan. Inte kunde jag ha föreställa mig att förlossningen skulle bli bland det roligaste (ja roligaste!) jag någonsin har gjort!

Hur många blöjor går det åt egentligen!?
Det här är kanske min största chock. HUR många blöjor förbrukar en baby per dag!? Helt sjukt många. Var inte förberedd på detta. Måste bearbeta det.

Jag har inte alls velat isolera mig som jag trodde
Jag trodde länge att jag efter BB-tiden bara vill vara hemma ifred med Samuel och vår dotter, och att jag vänligt men bestämt tackar nej till alla besök. Det här har däremot varit HELT det motsatta och jag har velat visa upp vår dotter åt hela världen! Sjukt stolt!

Moderskärleken var inte som jag hade tänkt mig
Jag har sett och läst en hel del förlossningsberättelser och jag bölar alltid big time när barnet föds. Jag hade väl tänkt att jag skulle storgråta när jag skulle se vår dotter för första gången och att jag skulle överväldigas av kärlek.

Visst grät jag när jag såg henne men jag överröstes inte av kärlekskänslor på det sätt som jag hade trott. Mest kände jag bara en enorm och intuitiv beskyddarinstinkt. Att ta hand om det lilla livet som plötsligt låg på mitt bröst kändes naturligt och fullkomligt självklart. Det var alltså snarare en instinkt som kickade igång och kärleken har vuxit fram under tiden. Vackert så.

Babybluesen har nästan helt uteblivit
Eftersom jag är en känslomänniska var jag förberedd på en ordentlig släng av babyblues. Det här har ändå (åtminstone hittills) nästan helt uteblivit. Det gör mig inget alls, faktiskt, det räcker med känslor i varje fall.

Vad gör jag egentligen om dagarna?
Våra dagar är rätt monotona och känns samtidigt långa och som om de rusar förbi. När jag vid dagens slut funderar på varför jag inte hann med X, Y och Z och vad jag gjorde istället har jag svårt att sätta fingret på det. Att ta hand om en baby (och göra det som nybliven, lite oerfaren förälder) tar sin tid helt enkelt. Och det måste det väl få göra, antar jag.

Kroppens återhämtning har varit snabbare än jag hade trott
Jag var beredd på att vara mer eller mindre sängliggande den första tiden efter att ha fött barn. Jag blev därför förvånad över hur bra jag har fått må och hur fint min kropp har återhämtat sig. Det är stor nåd och jag är väldigt tacksam över att kunna ta korta promenader och att inte ha ont.

Det här är några tankar om vad som har varit annorlunda än jag hade tänkt mig.

Vår skatt 💕

Fyra aningar inför föräldraskapet

Idag har jag varit gravid i 37 hela veckor vilket betyder att graviditeten är fullgången.

Snart är alltså den här graviditeten över och ett helt nytt kapitel – föräldraskapet – tar vid. Därför tänkte jag i det här inlägget dela med mig av fyra aningar eller förväntningar jag har inför föräldraskapet.

För jag misstänker att jag kanske glömmer bort hur jag hade trott eller tänkt att det skulle se ut när jag är mitt i det.

Det kanske är lite dumt att dela med mig av potentiell okunskap och naivitet, men å andra sidan är det ju rätt realistiskt att inte helt kunna förstå vad föräldraskapet innebär på förhand.

Så, här kommer mina fyra aningar inför föräldraskapet.

Jag tror att jag kommer att trivas att vara hemma

Jag är som bekant introvert och har en väldigt hög tröskel för att uppleva tristess. Jag njuter av ett lugnt vardagstempo, tidiga kvällar och tidiga morgnar, rutiner och vardagslunk. Jag har rätt nära till hands att se meningsfullheten i rätt enkla sysslor och aktiviteter. Det här tycker jag indikerar att jag kommer att trivas med att vara hemma med den primära uppgiften att ta hand om ett barn.

Jag tror att jag kommer att lida av sömnlösheten

Jag är extremt sömnkänslig. Som sömnig blir jag osympatisk, självisk och knarrig. Att endast få sova korta nätter eller korta knyckar här och där är en skrämmande tanke för mig. Men som tur är vi två föräldrar i det här föräldraskapet och som tur finns tupplurer, hormoner och andra människor som hjälper till.

Dagafärsk magbild. Tycker den växer för varje dag som går nu så jag får passa på att dokumentera. Touko ser lite undrande ut..

Jag tror att jag kommer få nytt perspektiv

Ett barn ser på världen med nya, på ett sätt oförstörda, ögon. Jag tror att föräldraskapet också kommer att öppna upp mina ögon för helt nya perspektiv. Jag kommer kanske att börja notera små detaljer som fågelsång eller sniglar på marken som jag länge har gått förbi och inte registrerat i min vuxenbrådska. Det här hoppas jag åtminstone att föräldraskapet kommer att ge mig – nytt perspektiv på naturen, livet, människor, relationer, tiden.

Jag tror att jag kommer att utmanas i mitt behov av egentid

Hittills har mitt liv kretsat mycket kring mig själv och mina behov. En skrämmande stor del av min tid går åt att reglera min hunger, mitt sömnbehov, vila, jobb, egentid, läsning, träning med mera. En baby som är helt beroende av sina föräldrar gör förstås att min tidsanvändning kommer att förändras. Det här misstänker jag att kommer att utmana mig rätt radikalt. Men än en gång får jag här minnas att vi är två stycken vuxna som delar på ansvaret.

Det här är några av mina aningar inför föräldraskapet.

Tror du att det ligger något i det eller är jag helt off?

En del av processen

Det är inte så att jag saknar saker att skriva om.

Tvärtom snurrar min hjärna av tankar och pågående processer som jag inte bara kunde utan ännu hellre borde skriva om för att kunna processa själv.

Men det är bara att de flesta av dessa tankar på sätt eller annat rör moderskap, föräldraskap, familjeliv.

Och jag märker att jag drar mig för att skriva om dessa ämnen av två primära anledningar.

Den första anledningen är för att jag vill att min blogg ska vara allmängiltig och kunna läsas av den breda massan. Jag vill inte vara en utpräglad “mammablogg” som handlar om ett tema utan jag vill att mina texter ska kunna resonera med de allra flesta.

Den andra anledningen är för att jag av respekt för de eventuellt partnerlösa, frivilligt eller ofrivilligt barnlösa, sörjande, kämpande eller frustrerade inte vill göra ont värre. Jag vill inte spe på besvikelsen eller ilskan eller vilka som helst negativa känslor som en annan människas blivande föräldraskap kan förorsaka.

Så jag har dragit mig för att skriva om detta stora som är på gång i mitt liv.

Och jag inser nu att det inte är helt rätt.

För jag skriver ju för mig själv – varför skulle jag då inte skriva om det stora, något av det största, som jag är med om?

Och trots att jag vill ta hänsyn till andra människor så varken behöver eller kan jag begränsa mig själv i det avseende att jag går vida lovar kring det viktiga som händer i mitt liv.

Så nu gör jag en deal med mig själv – från och med nu kommer jag inte att begränsa vad jag skriver om här.

Jag skriver för att jag behöver det och för att jag vill det.

Och du som läser får läsa om du vill.

Det är en viktig del av mina processer att få skriva om dem, och därför lovar jag mig själv att göra det från och med nu.

Min goda vän Anna och jag med beräknat datum tre dagar ifrån varandra - galet kul att dela den här resan med henne 💕

Vägen dit

Det har aldrig varit en självklarhet för mig att bli mamma.

Att få barn har inte varit något givet för mig. Delvis på grund av min medvetenhet om att barn verkligen inte är något man bara bestämmer sig för och “skaffar” när man känner för det.

Men kanske ännu mer på grund av att jag har sett mig själv som många saker, men inte primärt som en mor eller förälder.

Rent ut sagt har jag länge tvivlat på om det är något jag alls är kapabel till, ens vill.

Att vara en introvert och rätt högkänslig mångsysslare som tycker att vardagen med ett hushåll, ett heltidsjobb, många fritidsintressen, en (förvisso självgående) make och katt är nog – ibland övernog – för mig, har gjort att tanken på barn rätt ofta skrämt mig.

Hur ska jag orka och kunna ta hand om ett litet liv som är helt beroende av mig när jag knappt känner att jag räcker till för mig och de mina i nuläget?

Likväl går jag nu i väntans tider och är genuint lycklig över detta nya kapitel, detta lilla liv som växer och som vi snart ska få lära känna. Så vad har hänt under tiden som har fått mig att tänka om?

Jag tror att det har varit en mogdnasprocess.

Tanken på föräldraskap har behövt få gro i fred utan att jag ständigt går och rotar i det, forcerar fram det.

Och så har jag landat i en förståelse för att det är orättvist att räkna upp allt som jag har i mitt liv just nu och sedan tänka att ett barn är något som läggs till. Ytterligare en aspekt att bocka av på att göra-listan.

Snarare har jag tänkt att det handlar om att strukturera om och integrera ett barn i det redan befintliga, inte endast addera och lägga till ännu en faktor i ekvationen. (Kanske den mest osentimentala beskrivningen av ett föräldraskap någonsin, men ni fattar vad jag menar).

Och faktumet att inte behöva göra det ensam, utan att få dela allt det här med min allra bästa vän, gör tanken så mindre skrämmande och så mera fin.

Den första bilden på oss efter att vi hade fått veta att vi ska bli tre.

Vägen till att ens kunna föreställa mig att bli förälder har varit rätt lång. Vägen till att faktiskt landa i min mammaroll kanske också kommer att ta sin tid.

Men, som Boye så klokt säger, är det kanske inte alltid målet utan själva vägen dit som är mödan värd.