Det är inte så att jag saknar saker att skriva om.
Tvärtom snurrar min hjärna av tankar och pågående processer som jag inte bara kunde utan ännu hellre borde skriva om för att kunna processa själv.
Men det är bara att de flesta av dessa tankar på sätt eller annat rör moderskap, föräldraskap, familjeliv.
Och jag märker att jag drar mig för att skriva om dessa ämnen av två primära anledningar.
Den första anledningen är för att jag vill att min blogg ska vara allmängiltig och kunna läsas av den breda massan. Jag vill inte vara en utpräglad “mammablogg” som handlar om ett tema utan jag vill att mina texter ska kunna resonera med de allra flesta.
Den andra anledningen är för att jag av respekt för de eventuellt partnerlösa, frivilligt eller ofrivilligt barnlösa, sörjande, kämpande eller frustrerade inte vill göra ont värre. Jag vill inte spe på besvikelsen eller ilskan eller vilka som helst negativa känslor som en annan människas blivande föräldraskap kan förorsaka.
Så jag har dragit mig för att skriva om detta stora som är på gång i mitt liv.
Och jag inser nu att det inte är helt rätt.
För jag skriver ju för mig själv – varför skulle jag då inte skriva om det stora, något av det största, som jag är med om?
Och trots att jag vill ta hänsyn till andra människor så varken behöver eller kan jag begränsa mig själv i det avseende att jag går vida lovar kring det viktiga som händer i mitt liv.
Så nu gör jag en deal med mig själv – från och med nu kommer jag inte att begränsa vad jag skriver om här.
Jag skriver för att jag behöver det och för att jag vill det.
Och du som läser får läsa om du vill.
Det är en viktig del av mina processer att få skriva om dem, och därför lovar jag mig själv att göra det från och med nu.
Min goda vän Anna och jag med beräknat datum tre dagar ifrån varandra - galet kul att dela den här resan med henne 💕