För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vilka aningar jag hade inför moderskapet.
Nu efter lite mer än en vecka in i moderskapet vill jag reflektera över vad som har varit helt annorlunda än jag hade föreställt mig.
Here goes.
Babybubblan is for real.
Jag hade aldrig riktigt förstått vad som menades med babybubbla. Nu gör jag det. Och jag trivs. Don’t spräck my babybubbla.
Förlossningen var en fantastisk upplevelse
Jag försökte ha ett väldigt öppet sinne när det gällde mina förväntningar kring förlossningen. Jag hade väl närmast tänkt att det är något plågsamt jag måste genomlida, men att det kommer vara så värt det i slutändan. Inte kunde jag ha föreställa mig att förlossningen skulle bli bland det roligaste (ja roligaste!) jag någonsin har gjort!
Hur många blöjor går det åt egentligen!?
Det här är kanske min största chock. HUR många blöjor förbrukar en baby per dag!? Helt sjukt många. Var inte förberedd på detta. Måste bearbeta det.
Jag har inte alls velat isolera mig som jag trodde
Jag trodde länge att jag efter BB-tiden bara vill vara hemma ifred med Samuel och vår dotter, och att jag vänligt men bestämt tackar nej till alla besök. Det här har däremot varit HELT det motsatta och jag har velat visa upp vår dotter åt hela världen! Sjukt stolt!
Moderskärleken var inte som jag hade tänkt mig
Jag har sett och läst en hel del förlossningsberättelser och jag bölar alltid big time när barnet föds. Jag hade väl tänkt att jag skulle storgråta när jag skulle se vår dotter för första gången och att jag skulle överväldigas av kärlek.
Visst grät jag när jag såg henne men jag överröstes inte av kärlekskänslor på det sätt som jag hade trott. Mest kände jag bara en enorm och intuitiv beskyddarinstinkt. Att ta hand om det lilla livet som plötsligt låg på mitt bröst kändes naturligt och fullkomligt självklart. Det var alltså snarare en instinkt som kickade igång och kärleken har vuxit fram under tiden. Vackert så.
Babybluesen har nästan helt uteblivit
Eftersom jag är en känslomänniska var jag förberedd på en ordentlig släng av babyblues. Det här har ändå (åtminstone hittills) nästan helt uteblivit. Det gör mig inget alls, faktiskt, det räcker med känslor i varje fall.
Vad gör jag egentligen om dagarna?
Våra dagar är rätt monotona och känns samtidigt långa och som om de rusar förbi. När jag vid dagens slut funderar på varför jag inte hann med X, Y och Z och vad jag gjorde istället har jag svårt att sätta fingret på det. Att ta hand om en baby (och göra det som nybliven, lite oerfaren förälder) tar sin tid helt enkelt. Och det måste det väl få göra, antar jag.
Kroppens återhämtning har varit snabbare än jag hade trott
Jag var beredd på att vara mer eller mindre sängliggande den första tiden efter att ha fött barn. Jag blev därför förvånad över hur bra jag har fått må och hur fint min kropp har återhämtat sig. Det är stor nåd och jag är väldigt tacksam över att kunna ta korta promenader och att inte ha ont.
Det här är några tankar om vad som har varit annorlunda än jag hade tänkt mig.
Vår skatt 💕