Att föda för första gången var otroligt häftigt.
Jag hade förberett mig genom att läsa böcker, läsa andras förlossningsberättelser och gå profylaxkurs men ändå är ju att föda barn något som måste upplevas för att verkligen ha en förståelse för vad det innebär.
Precis som jag har gjort tidigare vill jag här lista några av de föreställningar eller aningar som jag hade och hur väl de stämde överens med verkligheten. Den här gången med fokus på förlossningen.
Den sista magbilden på mig. Tagen under förmiddagen torsdagen den 29.4
Jag trodde jag skulle reagera annorlunda på smärtan
Och det här baserade jag på min låga smärttröskel så där till vardags. Jag är inte alls smärttålig och tycker att det är ofantligt synd om mig om jag slår i tån eller huvudet i någon envis vinkel. Förlossningssmärtan är ju ändå en positiv smärta som för en närmare babyn och den insikten gjorde verkligen all skillnad.
Jag trodde jag skulle ha en lång förlossning
För det brukar det ju ofta vara för förstföderskor. Min förlossning var emellertid inte så värst långt, den aktiva fasen klockades till nio timmar.
Jag trodde jag skulle vilja fly eller drabbas av panik
Det här förvånade mig kanske mest, för det var inte en gång som jag skulle ha drabbats av panik, tänkt NEJ eller velat fly från förlossningsarbetet. Jag är själv förvånad över den målmedvetenhet med vilken jag tog mig an värkarna, och här tror jag bestämt jag får tacka Föda utan rädsla-metoden och profylaxkursen jag deltog i. Mental förberedelse är uppenbarligen väldigt viktigt!
Jag trodde jag skulle ogilla vatten som smärtstillande
Vatten är INTE mitt element men jag uppskattade varma duschar och var faktiskt på väg i badet också under förlossningen (men hann aldrig, mer om det i min förlossningsberättelse).
Jag trodde att min förlossning skulle starta med vattenavgång
Ingen aning om vad jag grundade det här på, men jag trodde faktiskt att det skulle börja med vattenavgång trots att jag vet att det är mer sällsynt. Jag råkade ändå ha en så kallad falsk vattenavgång, så delvis hade jag kanske rätt.
Jag trodde jag skulle vilja ta all medicinsk smärtstillande tillgänglig
Och detta än en gång på grund av min låga smärttröskel i normaltillstånd. Jag trodde stenhårt att jag skulle ta en epidural men nu nöjde jag mig med lustgas, pilatesboll, TENS-apparaten, massage, andning och läten och varma duschar. Troligtvis hade jag velat ha mer medicinskt smärtstillande om förlossningen hade varit väldigt utdragen men det aktiva arbetet pågick under en så kort men intensiv tid.
TENS-apparaten som jag hade fått låna av en vän. Vilken räddare det var!
Jag trodde jag skulle vilja röra på mig mer under förlossningen
Jag hade en spellista med bra låtar, vi hade övat några dansmoves med Samuel och jag var taggad att aktivera mina höfter i svängiga latino-danser men så blev det inte. Jag var väldigt sammandragningskänslig så varenda rörelse orsakade en smärtvåg, och därför nöjde jag mig med att vara så stilla som möjligt.
Jag trodde att vår baby skulle födas på natten
Och det här stämde ju! Men det stämmer ju för de allra flesta födslar så det var kanske inte så konstigt ändå.
Jag trodde jag skulle vara rädd för att vara till besvär
I normaltillstånd är jag ofta väldigt mån om att vara andra till lags. Jag trodde således att jag under förlossningen bara skulle göra som andra sade utan att lyssna på min egen kropp och vilja. Det här skrev jag till och med ner i mitt förlossningsbrev som en heads up åt barnmorskan. Lyckligtvis brydde jag mig inte alls om ifall jag var besvärlig eller hade för mycket ljud eller orsakade för mycket uppståndelse under förlossningen. Jag vågade ta plats och säga hur jag ville ha det, och för det är jag glad och stolt.
Jag trodde jag skulle ha minnesluckor och otydliga minnesbilder från förlossningen
Men snarare är det som att alla mina sinnen förstärktes under förlossningen. Jag har väldigt tydliga minnen från hela händelseförloppet och har även stämt av med Samuel för att kolla att min förståelse av vad som hände är överens med hans.
Jag trodde jag skulle vilja hålla mitt förlossningsarbete “hemligt” så länge som möjligt
Och varken meddela vänner eller familj om att det är på gång. Det här stämde däremot inte ALLS för jag uppdaterade några vänner och min mamma regelbundet om hur det förhöll sig med processen. Det var alldeles för stort för att hålla för mig själv!
En första maj glass för att fira vår baby.
Det här är några spontana aningar som jag hade innan förlossningen.
Rätt lite av det som jag hade tänkt stämde överens med verkligheten, men lyckligtvis hade jag inte ristat in något i sten.
Snarare var en av mina största mål inför förlossningen att försöka hålla mig väldigt öppensinnad när det gällde alla praktiska och faktiska detaljer för att istället fokusera på det som jag faktiskt kunde påverka (mitt humör och min attityd).