Att växa i

I söndags gjorde Molly sin kyrkdebut.

Vår lokalförsamling meddelade under en gudstjänst att Molly genom dopet har upptagits i församlingen och det ville vi ju givetvis åhöra.

Det råkade sig så att det inte var en vanlig söndagsgudstjänst, utan den här söndagen var det konfirmationsmässa.

Gudstjänsten inleddes med att en massa ungdomar i vit alba tågade in i procession. Deras föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och faddrar satt i bänkraderna. Många fotograferade stolt, några torkade tårar. Allt var väldigt högtidligt.

Molly satt i bänkraden och sov sig igenom i princip allting, men för mig var det nästan en oförglömlig gudstjänst.

För Molly har precis blivit döpt.

För bara någon vecka sedan hade Molly på sig den dopklänning som hennes far blev döpt i. Den dopklänning som avsiktligt är alldeles för lång för en liten bebis. Den dopklänning som hon är tänkt att växa i.

Den klänning som om femton åt byts ut mot en vit alba.

När jag satt där i kyrkbänken undrade jag vad föräldrarna tänkte och kände.

Hur känns det för dem att det barn som de en gång har burit i sin livmoder, vaggat till sömns och lärt att gå plötsligt har blivit så vuxen? Kommer de ihåg när barnet blev döpt? Kommer de ihåg hur litet det var då, hur långt ner klänningen hängde mot golvet?

Hur känns det att se att det barnet har vuxit in i den klänningen nu?

Det var omöjligt för mig att inte bli sentimental där jag satt i kyrkbänken och såg dessa fina ungdomar stå där framme. Viss om att jag en dag, mycket snarare än jag kan tro, kommer att se Molly där framme.

Alla säger ju att det går så snabbt, att de bara är till låns. Den tanken är svindlande.

Sorglig, vemodig samtidigt som det är precis som det ska.

Älskade barn, må du växa i den klänningen.

Och må vi hjälpa dig att växa i den.

Några aningar inför förlossningen

Att föda för första gången var otroligt häftigt.

Jag hade förberett mig genom att läsa böcker, läsa andras förlossningsberättelser och gå profylaxkurs men ändå är ju att föda barn något som måste upplevas för att verkligen ha en förståelse för vad det innebär.

Precis som jag har gjort tidigare vill jag här lista några av de föreställningar eller aningar som jag hade och hur väl de stämde överens med verkligheten. Den här gången med fokus på förlossningen.

Den sista magbilden på mig. Tagen under förmiddagen torsdagen den 29.4

Jag trodde jag skulle reagera annorlunda på smärtan
Och det här baserade jag på min låga smärttröskel så där till vardags. Jag är inte alls smärttålig och tycker att det är ofantligt synd om mig om jag slår i tån eller huvudet i någon envis vinkel. Förlossningssmärtan är ju ändå en positiv smärta som för en närmare babyn och den insikten gjorde verkligen all skillnad.

Jag trodde jag skulle ha en lång förlossning
För det brukar det ju ofta vara för förstföderskor. Min förlossning var emellertid inte så värst långt, den aktiva fasen klockades till nio timmar.

Jag trodde jag skulle vilja fly eller drabbas av panik
Det här förvånade mig kanske mest, för det var inte en gång som jag skulle ha drabbats av panik, tänkt NEJ eller velat fly från förlossningsarbetet. Jag är själv förvånad över den målmedvetenhet med vilken jag tog mig an värkarna, och här tror jag bestämt jag får tacka Föda utan rädsla-metoden och profylaxkursen jag deltog i. Mental förberedelse är uppenbarligen väldigt viktigt!

Jag trodde jag skulle ogilla vatten som smärtstillande
Vatten är INTE mitt element men jag uppskattade varma duschar och var faktiskt på väg i badet också under förlossningen (men hann aldrig, mer om det i min förlossningsberättelse).

Jag trodde att min förlossning skulle starta med vattenavgång
Ingen aning om vad jag grundade det här på, men jag trodde faktiskt att det skulle börja med vattenavgång trots att jag vet att det är mer sällsynt. Jag råkade ändå ha en så kallad falsk vattenavgång, så delvis hade jag kanske rätt.

Jag trodde jag skulle vilja ta all medicinsk smärtstillande tillgänglig
Och detta än en gång på grund av min låga smärttröskel i normaltillstånd. Jag trodde stenhårt att jag skulle ta en epidural men nu nöjde jag mig med lustgas, pilatesboll, TENS-apparaten, massage, andning och läten och varma duschar. Troligtvis hade jag velat ha mer medicinskt smärtstillande om förlossningen hade varit väldigt utdragen men det aktiva arbetet pågick under en så kort men intensiv tid.

TENS-apparaten som jag hade fått låna av en vän. Vilken räddare det var!

Jag trodde jag skulle vilja röra på mig mer under förlossningen
Jag hade en spellista med bra låtar, vi hade övat några dansmoves med Samuel och jag var taggad att aktivera mina höfter i svängiga latino-danser men så blev det inte. Jag var väldigt sammandragningskänslig så varenda rörelse orsakade en smärtvåg, och därför nöjde jag mig med att vara så stilla som möjligt.

Jag trodde att vår baby skulle födas på natten
Och det här stämde ju! Men det stämmer ju för de allra flesta födslar så det var kanske inte så konstigt ändå.

Jag trodde jag skulle vara rädd för att vara till besvär
I normaltillstånd är jag ofta väldigt mån om att vara andra till lags. Jag trodde således att jag under förlossningen bara skulle göra som andra sade utan att lyssna på min egen kropp och vilja. Det här skrev jag till och med ner i mitt förlossningsbrev som en heads up åt barnmorskan. Lyckligtvis brydde jag mig inte alls om ifall jag var besvärlig eller hade för mycket ljud eller orsakade för mycket uppståndelse under förlossningen. Jag vågade ta plats och säga hur jag ville ha det, och för det är jag glad och stolt.

Jag trodde jag skulle ha minnesluckor och otydliga minnesbilder från förlossningen
Men snarare är det som att alla mina sinnen förstärktes under förlossningen. Jag har väldigt tydliga minnen från hela händelseförloppet och har även stämt av med Samuel för att kolla att min förståelse av vad som hände är överens med hans.

Jag trodde jag skulle vilja hålla mitt förlossningsarbete “hemligt” så länge som möjligt
Och varken meddela vänner eller familj om att det är på gång. Det här stämde däremot inte ALLS för jag uppdaterade några vänner och min mamma regelbundet om hur det förhöll sig med processen. Det var alldeles för stort för att hålla för mig själv!

En första maj glass för att fira vår baby.

Det här är några spontana aningar som jag hade innan förlossningen.

Rätt lite av det som jag hade tänkt stämde överens med verkligheten, men lyckligtvis hade jag inte ristat in något i sten.

Snarare var en av mina största mål inför förlossningen att försöka hålla mig väldigt öppensinnad när det gällde alla praktiska och faktiska detaljer för att istället fokusera på det som jag faktiskt kunde påverka (mitt humör och min attityd).

Nedslag i några doftminnen

Jag har alltid haft ett väldigt känsligt luktsinne.

Om någon hade glömt ett klädesplagg hos oss när jag var barn kunde jag genast ta reda på vems det var bara genom att lukta på det.

Och när jag arbetade på livsmedelsavdelningen i en affär kunde jag likt en blodhund lukta mig till en enda rutten apelsin under ett helt berg av färska dito. Jag tog bort hela berget apelsiner för att få bort den där enda dåliga apelsinen längst ner. Jag skojar inte.

Luktsinnet sägs överlag ha ett långt minne, och jag har väldigt många minnen som är förknippade med en viss doft (eller lukt, beroende på).

Därför tänkte jag göra några nedslag i doftminnen här.

Min bästa doft ♥️

Body Shops Shea Butter läppomada

När coronaepidemin startade och vi blev uppmuntrade att stöda våra lokala affärer besökte jag The Body Shop och köpte en läppomada med sheasmördoft. Den här doften och produkten kommer jag således alltid att förknippa med den första corona-isoleringens absurda känsla, timmar av pusselbyggande, vackert vårväder och mycket hemmaliv. Inte alls ett dåligt minne, men bara väldigt starkt förknippat med coronapandemins startgropar.

Nordqvists Keisarin morsian te

Den här tesorten är faktiskt riktigt god men jag kan inte dricka den idag. Detta te drack jag nämligen väldigt mycket under en av mitt livs jobbigaste tider Jag hade hoppat av gymnasiet på grund av utmattning, var i en oerhört osund relation, hade isolerat mig från vänner och hobbyer och mitt jag höll på att förtvina till ingenting. Och så drack jag detta te. God smak, dåliga minnen.

Doften av snö som smälter, vått gräs och lera som tinar

Alltså en riktigt “vårdoft” med andra ord. Den här doften (som är högaktuell och återkommer varje år) får mig alltid att tänka på hur jag cyklade till Rödsö skola tidigt om morgnarna. Glad över att slippa vinterjacka och tunga kläder. Lycklig över att kunna cykla på torr asfalt.

Och när jag cyklade hem: sur över den leriga vägen som utgjorde de sista 600 metrarna hem från skolan. Usch så svettigt och tungt det var! Men överlag är den här doften bara blåsippor, fågelkvitter och lyckorus för mig!

Versace Bright Crystal parfym

När jag gifte mig med min Samuel hade jag köpt en ny parfym. Det var ett smart drag för än idag när jag använder den här parfymen tänker jag alltid på vår bröllopsdag som helt ärligt är en av de finaste dagarna i mitt liv. Jag minns pirret i magen, spänningen, glädjen, lyckan, kärleken.

Dove deodorant Go Fresh med grape och citrongräsdoft

Hej sommaren 2007! En sorglös tid och en av mitt livs lyckligaste somrar som jag spenderade med mina bästa vänner. Den här doften får mig att komma ihåg de många cykelkilometrarna vi avverkade, de ändlösa sommarnätterna vi vakade, tonårslägret jag deltog i, pojken jag var kär i och musiken jag lyssnade på (bland annat Fergies Big Girls Don’t Cry). En härlig tid!

Perlana vit-tvättmedel

Vi har alltid egentligen bara använt ett universal tvättmedel för all vår tvätt men sensommaren 2020 ville jag prova på att ha ett särskilt tvättmedel för vittvätt. Vi köpte ett medel av märket Perlana och i samma veva blev jag gravid med gravidillamående och osköna uppkastningar om morgnarna (sorry for TMI).

Av någon anledning är också detta tvättmedel starkt förknippat med mitt tidiga graviditetsillamående och således inte så angenämt. Så om någon vill ha en halvfull tvättmedelsflaska – hojta till!

Sensommaren 2020. Vårt liv är på väg att förändras på grund av det lilla livet som växer i magen. Men det visste vi inte riktigt ännu. (Eller snarare: vi hade inte riktigt förstått hur vi skulle tolka gravidtetstestet …)

Till ovanstående kategori hör att vi också i samma veva som vi köpte ett nytt tvättmedel och blev gravida också köpte en bil med lädersäten. Doften av solvarmt läder när jag stiger in i bilen får mig ibland att vilja ge bort vår bil också, men där tror jag ni får göra lite mer än hojta till förrän det blir av. ;)

Har du några doftminnen? Dela gärna med dig av dem!

Drömma lite

Det går oftast helt okej.

På ett sätt har ju detta coronastillstånd blivit normaltillstånd och jag minns knappt hur det var att inte sätta på mig ansiktsskydd och överanvända handdesinfektion.

Ibland får jag ändå coronalejdon och vill ha människosamlingar, vill kramas, vill träffa nya människor, vill resa, vill röra mig fritt på stan, mellan städer och i affärer utan det där ständigt gnolande samvetet, den konstanta försiktigheten.

Så den här snömulna dagen drömmer jag mig bort till förra sommarens största glädjeklick.

Jag är uppvuxen på landet och ett stenkast från mitt barndomshem finns en härlig festplats vid namn Poropirtti som jag och Samuel hyrde för en helg.

Vi bjöd in våra vänner, handlade, bakade, bad några av våra vänner bidra med något till serveringen, ordnade med lekar, tävling, musik och program och ställde till fest.

Egentligen hade vi väl ingen konkret orsak att fira.

Det var bara så mycket som våra gäster och vi inte hade kunnat eller fått fira under coronavåren – födelsedagar, examen, årsdagar och what not. Vi kallade festen, lite naivt så här i efterhand “Vi överlevde coronavåren-fest”.

Och vilken dag det var.

Min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist fångade många fina ögonblick (hon är så skicklig på att fånga dom där ögonblicken!).

Idag drömmer ser jag tillbaka på bilderna med ett brett leende. Och njuter.

HAR jag inte dom snyggaste vännerna!? Dom här och många andra (som inte är på bild) gör mitt liv så rikt! <3

Hittills

Sommaren hittills har varit så, så bra.

Flera gånger under detta märkliga tillstånd som har varit vårt liv under våren har jag tänkt tack gode Gud för detta väder.

Solen har nådefullt sträckt sina strålar över oss i vad som känns som månader och jag har kanske lite naivt tänkt att det är konkreta glimtar av hopp i allt mörker.

Jag har firat två examinander, haft en spelning på en fullsatt terass, läst en myriad böcker, myst med katter och hundar, tränat mer än på länge, rätat ut frågetecken med min avhandling, tagit semester, fixat i vårt hem, tagit del av två bokklubbsträffar, agerat barnvakt, hälsat på familj, badat i öppet vatten, invigt baseballsäsongen, återsett älskade vänner och snart börjar jag ha landat i min ledighet.

Sommaren, du har varit helt fantastisk hittills. Och mycket återstår av dig.

Ögonblick

Ett av det svenska språkets vackraste ord, förutom orden lagom och varsam, är ordet ögonblick.

Den här påsken har erbjudit många fina ögonblick som jag vill värna om.

Jag har i vanlig ordning förätit mig på allt chokadigt, jag har sovit lite för korta nätter och inte varit lyhörd för mina mer introverta behov.

Men jag har också läst ut en bok, badat i solsken, umgåtts med mina bästa djurvänner, haft tid med familj, spelat spel och tagit det lugnt.

Och därutöver har jag spelat in en cover med mina syskon i vårt band The Haralds.

Lyssna på vår cover här.

Hur bra passar väl inte denhär pärmbilden under den här högtiden? Jag älskade den här boken and now I feel I need to read it in English in order to really see all the word games and linguistic and symbolic creativity in it.

Mina föräldrars hund Lord Nelson.

Oliver, min systers katt.

Jag älskar långsamma morgnar med min familj. Tiden går och vi dröjer och dröjer. Ingen brådska, ingen stress.

En maffig och god chokladmoussekaka.

Inspelning med mina syskon.

Det blir aldrig som då

“Aldrig i sitt liv har man sådana vänner igen som man har när man är tonåring. Inte ens om man behåller dem livet ut. Det blir aldrig detsamma som då”

— Ur boken "Björnstad" av Fredrik Backman

Jag drömde om mina tonårsvänner inatt.

Jag minns inte längre vad drömmen handlade och egentligen är det ovidkommande. För det som dröjde kvar efter drömmens slut var den uppfyllande känslan av samhörighet, sammanflätning och systraskap som vår vänskap präglades av.

I drömmen, i verkligheten.

Vi var kära i samma pojkar. Vi hade samma kläder, samma skor, samma örhängen och billiga parfym.

Vi ägnade oss att skråla alla Melodifestivalens bidrag från snökullen vid ishockeyplanen, skriva egna låtar (till hitlåtarna hörde Tills solen går upp och You Break my Heart) och sträcktitta på filmer som She’s The Man på repeat.

I något skede hade vi ett motto som löd: “Vi delar allt och har inga hemligheter för varandra för vi har samma själ”. Vi visste förstås att vi sade det på skoj.

Men vi visste också att vi inte kunde vara mer seriösa.

Vi höll i varandra hårt, hårt och visste att vår vänskap skulle vara evig.

Man har aldrig sådana vänner som man har när man är tonåring.

Och kanske var det just därför vi höll så hårt i varandra. För innerst inne visste vi att också detta var förgängligt.

Jag har inte lika mycket kontakt med mina barndomsvänner idag som jag hade när jag var tretton år, av helt naturliga skäl.

Vi flyttade till olika städer och länder, började studera, jobba. Fick nya människor, nya omvärldar. Vi gled ifrån varandra.

Jag är tacksam över att min barndom och mina tonår blev så galen, sprallig, tokig och trygg tillsammans med mina vänner.

Den vänskap jag fick uppleva då tror jag inte jag kommer att få uppleva igen, för den är verkligen speciell, vänskapen man har i sina tonår.

Det blir aldrig som det var då. Det vet jag.

Men det var underbart. Visst var det fullkomligt underbart.

Min lärare

Jag lyssnade på Yle Vega idag.

Vega har en mängd underbara program som jag regelbundet rattar in på. Mina favoritprogram (om än lite i smyg) är programmen där högst vanliga människor får ringa in och uttala sig om något. Folket har rösten, liksom, jag älskar det.

Dagens tema var oerhört intressant.

Temat var nämligen “Min första lärare”.

Jag måste medge att jag endast lyssnade på den första halvtimman av sändningen. Ändå är det anmärkningsvärt.

De som ringde in hade enbart goda berättelser att berätta. Deras möten med sin första lärare var enbart gott, varmt. Jag vet att det också måste finnas berättelser där ute som gör en mörkrädd, men också det talar för samma faktum:

lärare är oerhört viktiga.

Ens första möte med en lärare sätter också tonen för resten av skoltiden. Hur viktigt är det väl inte att detta möte då alltid och helst enbart får vara gott?

Så till alla lärare: ni är så viktiga. Ni gör ett så viktigt jobb. Ni är så värdefulla.

När jag firade att jag hade blivit, just det, lärare. Foto: Ebba Åström

Tio år senare

Hade rådande omständigheter utspelat sig när jag var i sextonårsåldern hade jag inte mäktat med det. Jag hade inte.

Jag led av väldigt mycket Weltschmerz, en slags djuptgående ångest över hur världen ser ut, i mina tonår. Jag gick nästan omkring och väntade på domedagsstöten när som helst.

Jag bar på världens klimatsituation, flyktingsituation, svältsituation, mina närmastes respektive livssituationer, kriser och mina egna utmaningar samtidigt.

Det är en väldigt tung börda, att bära hela världen på sina axlar som sextonåring.

Och när jag som sextonåring funderade på hur jag ska lösa kriget i Mellanöstern kändes det väldigt surrealistiskt att leva i en vardagsverklighet som innebar att välja vilka ämnen jag skulle skriva i studentexamen och vilken studieinriktning jag skulle söka mig till efter gymnasiet.

Eller vad jag vill bli när jag blir stor.

Länge trodde jag att det enda rimliga yrket för mig var akutsjukvårdare — för då skulle jag göra någon verklig nytta. Jag ville ju egentligen bli modersmålslärare men jag kände inte att det var meningsfullt när en värld står i brand.

Att jag nu, tio år senare, kan hantera en av min världs stora kriser med den här ron och tryggheten är för mig ett under. På riktigt.

Och det säger väldigt mycket för mig.

Det säger att mognad kräver tid och är inte något som kan forceras fram. Det är en stark påminnelse för mig om att jag aldrig får förminska ungdomars ångest och Weltschmerz. Aldrig. För jag har personligen upplevt vidden och bredden av den.

Det berättar om vikten av trygga relationer i vilka den här smärtan får yppas och bearbetas för att så småningom förtvinas.

Och det berättar om seg förtröstan och stor nåd.

Något som jag också bär med dig igenom den här rådande situationen.

Foto: Ebba Åström

Platser, minnen

Jag befinner mig i staden som aldrig blev min.

Jag går längs den väldokumenterade ån och minns alla andra gånger jag har gått här.

Alla löpturer i friskt höstregn (inte så många, men ändå), alla vårpromenader ackompanjerat av vitsippor och glass till överpris, alla kvällspromenader i mysbelysning när jag var nyförlovad och störtkär.

Åbo var för mig en sorglös tid. En ljusglimt i det liv som är mitt.

Men ändå blev staden aldrig min.

Jag tror att det långt beror på att Åbo aldrig blev något mer än en studiestad för mig.

Om jag hade dröjt kvar, börjat jobba och kanske rotat mig mer tror jag att jag hade haft ett mycket mer kärt förhållande till staden.

För visst är den förtjusande i sin kombination av nytt och gammalt, visst har den en storstadsvibe utan att jag för den skull har behövt använda mig av kollektivtrafiken en enda gång.

Jag går längs gatorna i staden som aldrig blev min, längs gatorna som jag har gått längs många gånger förut.

Jag känner romantisk nostalgi, vemod, sorg och tacksamhet på precis samma gång och jag undrar:

blev den ändå inte lite min i alla fall?