Platser, minnen

Jag befinner mig i staden som aldrig blev min.

Jag går längs den väldokumenterade ån och minns alla andra gånger jag har gått här.

Alla löpturer i friskt höstregn (inte så många, men ändå), alla vårpromenader ackompanjerat av vitsippor och glass till överpris, alla kvällspromenader i mysbelysning när jag var nyförlovad och störtkär.

Åbo var för mig en sorglös tid. En ljusglimt i det liv som är mitt.

Men ändå blev staden aldrig min.

Jag tror att det långt beror på att Åbo aldrig blev något mer än en studiestad för mig.

Om jag hade dröjt kvar, börjat jobba och kanske rotat mig mer tror jag att jag hade haft ett mycket mer kärt förhållande till staden.

För visst är den förtjusande i sin kombination av nytt och gammalt, visst har den en storstadsvibe utan att jag för den skull har behövt använda mig av kollektivtrafiken en enda gång.

Jag går längs gatorna i staden som aldrig blev min, längs gatorna som jag har gått längs många gånger förut.

Jag känner romantisk nostalgi, vemod, sorg och tacksamhet på precis samma gång och jag undrar:

blev den ändå inte lite min i alla fall?

Allt jag kunde säga

Idag har gulnäbbarna intagit universitetet.

De är vuxna, myndiga människor; världsvana på säkert långt fler sätt än jag var i 18-årsåldern men visst kan man ändå ana den där känslan av nyhet som omgärdar dem.

Första skoldagen-känslan, pirr i magen, måste-komma-i-tid, hur hittar jag till rätt rum?-känslan som (lyckligtvis) brukar mattas av efter någon månad.

När jag började studera på universitet var jag förväntansfull men inte helt bekymmerslös.

Utöver de rent praktiska spörsmålen som: hur jag skulle klara av att sköta ekonomi, försäkringar och räkningar helt på egen hand efter aderton år under föräldrarnas tak och omsorg? eller: hur ska jag hitta i studiestaden Åbo utan en telefon med GPS (jag hade knapptelefon när jag började studera — tänk på det du!)? funderade jag en hel del på hur det är att studera på universitet.

Min första studiestad. En fin sådan, trots att den aldrig blev min

Allt kändes så mycket mer seriöst och allvarligt på universitetsnivå.

I gymnasiet gick man kurser för att man var illa tvungen, och många klasskamrater tävlade i den anrika sporten “hur lågt kan man hoppa och ändå komma över ribban?” när det kom till kursprestationer.

På universitet var det för det mesta något helt annat.

Plötsligt var mina klasskamrater oerhört intresserade i kursinnehållet och kläckte ur sig klipska, eftertänksamma kommentarer under seminarier.

Jag var samtidigt överlycklig och skiträdd.

Jag var rädd för att inte räcka till, nej än värre, att inte klara av studierna alls. Att det skulle vara för svårt, för krävande, att jag skulle vara tvungen att revidera mina mångåriga planer och mina framtidsdrömmar.

Den första uppgiften jag lämnade in kom tillbaka med vitsordet 2 av 5. Det är väl helt okej men jag grät av besvikelse. “Universitet är inget för mig! Jag fattar inte hur man ska skriva vetenskaplig text! Jag mäktar inte med unistudier!”.

Att jag sex år senare frivilligt och ivrigt jobbar inom forskning och är doktorand inom samma universitet kanske inte säger mycket för er. Men hade jag fått veta det för sex år sedan hade det betytt allt.

Jag kunde i det här skedet kanske ge kloka råd om hur man skriver en fin vetenskaplig uppsats, hur man på bästa sätt klarar av en deadline i god tid, vilket det bästa sättet att avverka en läskurs är, men jag märker att jag vill avsluta varje råd med: jag vet inte om det här är bäst? Jag har ingen aning om det här är den rätta vägen?

Så jag avslutar så här istället: du kanske inte kan allt i början. De som har hållit på i tjugo år kan inte allt än. Det är okej. Det är som det ska. Du kommer att lära dig. Ge det tid. Det blir bra.

Och: lycka till!

Ett år med bullet journal

I ett år har ju nu ägnat mig åt bullet journal-metoden.

Jag har tidigare skrivit om bullet journal, eller bujo, här på bloggen. Bland annat i ett introduktionsinlägg där jag gjorde en recension efter en månad (läs här) eller ett inlägg då jag återupptäckte nyttan med bujo i våras (läs här).

Min första bujo anteckning gjorde jag i oktober 2017, alltså ett år sedan. Därför tänkte jag nu dela med mig av en ettårsrecension. Det här inlägget är perfekt för dig, om du är nyfiken på bujo och kanske överväger att börja!

FÖRDELARNA MED BULLET JOURNAL

Den största fördelen med bullet journal är att allt är samlat på ett ställe. Jag har minskat användningen av post it-lappar rejält sedan jag började använda bullet journal. En gärning för miljön!

Jag har mer koll på mina dagar. Just nu planerar jag så, att jag å ena sidan har en spalt med saker som jag bör göra under dagen. Därutöver har jag också en spalt på hur jag kan strukturera upp min dag så att jag hinner med allt.

Bullet journal är också ett ställe för att få utlopp för kreativitet. Jag är inte så jättebra på att rita och teckna, men i min bullet journal får jag på ett hämningslöst sätt ge utlopp för det finmotoriska plottrandet (rita, skriva, doodla) som jag annars inte får utlopp för. Och ingen kommenterar eller kritiserar.

Jag kan modifiera min bujo efter hand. Det här är en av mina favoritfunktioner med en bujo! En vanlig kalender styr med sina klockslag och sin strikta, regelbundna layout . Med en bujo får jag bygga upp veckoöversikten precis hur jag vill. Det här fungerar speciellt väl för mig eftersom jag sällan är bunden av tiden, utan snarare har deadlines att jobba mot.

NACKDELAR MED BULLET JOURNAL

Att använda en bujo kräver mer tid än om du har en färdig kalender. Det förutsätter att du själv skriver in månad för månad, vecka för vecka, dag för dag. Om du inte har den här tiden, eller tycker det är onödigt att uppfinna hjulet själv, är bujo kanske inget för dig.

Ibland fungerar inte en viss mall som du har skapat. Jag har någon gång använt ett veckouppslag som bara framkallade gråa hår och frustration. Veckouppslaget fungerade inte för att den a) inte inrymde alla punkter jag ville skriva per dag och den b) gjorde att jag skrev in rätt saker på fel dag. Den var så oöverskådlig och råddig [stökig] och veckodagarna hoppade hipp som happ. Nej, det var ett dåligt veckouppslag.

Det blir inte alltid så snyggt. När jag ser hur fina grejer människor åstadkommer i sina bujon blir jag ibland lite modfälld. Också fastän jag ibland försöker kopiera exakt vad någon på pinterest har gjort blir min version inte alla gånger lika snygg. Och det får jag leva med.

Ett av mina tidigaste veckouppslag. Inte det finaste men jag har lärt mig vad som funkar och vad som inte gör det för mig!

LÄRDOMAR EFTER ETT ÅR MED BULLET JOURNAL

Learning by doing. Ingen är expert från start och jag hade faktiskt ingen aning om hur jag skulle börja min bujo-karriär. Det finns emellertid massvis med idéer och praktiska tips på internet, och kul är det att se att jag hela tiden förfinar och anpassar bujo-tekniken så att den passar för mig.

Alltid går det inte som på Strömsö och ibland blir något som jag visionerat fram inte alls så bra i slutändan. Men det är okej!

Det är viktigare att det är funktionellt, inte fantastiskt fint.

Blev du nyfiken på att börja använda bullet journal? Eller använder du dig kanske redan av en? Dela med dig av frågor, tips och kommentarer!

Skrivtips!

Jag nämnde i mitt inlägg igår att det finns mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade börjat med skrivandet nu. Därför kommer här mina bästa, välbeprövade tips i avhandlingsskrivandet! Går också att tillämpa på vilket längre skrivarbete som helst! Jag har delat in mina tips i före skrivandet, saker att tänka på under hela skrivprocessen samt under den konkreta skrivsituationen.

FÖRE SKRIVANDET

SAMLA MATERIAL
Så fort jag inledde mina studier skapade jag ett dokument som hette något i stil med "Kandi- och graduidéer" och i det dokumentet skrev jag in allt i vetenskapsväg som intresserade mig. Redan från början hade jag ett intresse för språk och makt, och varenda gång jag hörde eller läste något om ämnet skrev jag in det i dokumentet. 

SKRIV OM NÅGOT SOM FAKTISKT INTRESSERAR DIG
För att orka igenom en så pass lång process som ett avhandlingsskrivande faktiskt är, är det viktigt att det finns en inre motivation och drivkraft. Den här inre motivationen tror jag att stärks då vi undersöker och skriver om något som verkligen är intressant. Det finns väldigt mycket att forska i och studera, men sträva efter att hitta vad just du fascineras av. Det mesta går att skriva om, det gäller bara att hitta rätt fråga och perspektiv!

SÖK LITTERATUR UR ETT BRETT PERSPEKTIV
I min kandidatavhandling blev jag frustrerad då jag inte alls fann källor som berörde mitt ämne. Det visar kanske å ena sidan att mitt ämne är nytt och behöver forskas i, men å andra sidan var det frusterande att få någon tidigare forskning och ett större sammanhang för min avhandling. När jag sedan förstod att jag måste söka ur ett bredare perspektiv, kanske inte "biståndsorganistaioner" men istället "icke-vinstdrivande organisationer" fann jag direkt mycket mer källor! Tänk på vilka överordnade begrepp som gäller för just din avhandling!

TA FASTA PÅ CITAT
Så fort jag (i stora drag) hade beslutat vad jag ville skriva om började jag sondera terrängen i jakt på lämplig litteratur. När jag väl läste tidigare forskning och teori skrev jag samtidigt ner precis allt som kan vara av relevans (och var noggrann med att skriva ner källan och på vilken sida du hittat ditt citat!). Jag sorterade också mina citat enligt olika kategorier, t.ex. citat om bildanalys, citat om flyktingsituationen osv. Det är en enorm hjälp i det skedet då man vill jämföra sin egen studie med tidigare studier.
 

UNDER HELA SKRIVPROCESSEN

FOKUSERA ENDAST PÅ SKRIVANDET
Jag fick ett jobberbjudande som jag verkligen inte kunde tacka nej till under min skrivprocess. Jag ångrar absolut inte att jag tog jobbet, och jag skulle göra samma sak igen, utan tvekan. Ändå ser jag en enorm fördel i att endast ägna sig åt skrivprocessen då man är inne i den. Jag var väldigt splittrad under min skrivprocess och hade två jobb "vid sidan av" skrivandet. Det gjorde att processen blev dryg och tog längre. Så om ni bara har möjlighet; satsa på att ägna en hel termin åt att skriva - inget annat!

BRYT NER AVHANDLINGEN
Att ha skrivet "skriv gradu" i kalendern känns väldigt överväldigande. En grej som gjorde det lättare för mig att skriva var att bryta ner mitt skrivande i mindre delmål. Istället för en ruta på to do-listan med "Skriv gradu" skrev jag istället: "Läs kapitel 5 boken X" eller " Skriv avsnitt 2.2.1". Den psykologiska effekten är enorm.

HA KONKRETA DELMÅL OCH HUVUDMÅL
Mitt huvudmål var ju ganska självklart: att skicka in min avhandling. Men jag hade också mindre delmål, t.ex. skriva kapitel 4, korrekturläsa kapitel 2, läs artikeln X osv. Och jag var också noggrann med att fira också de mindre delmålen!

GÖR ANNAT OCKSÅ!
Det är lätt att sjunka in i skrivprocessen helt och hållet, både mentalt och i rent praktiska termer. Det är ändå enormt viktigt att varva skrivandet med motion, sällskap, skönlitterär läsning eller vad helst som är viktigt för dig och ditt välmående.

FÖRBERED ALLTID INFÖR NÄSTA SKRIVSITUATION
Jag var noggrann med att alltid skriva ner var jag skulle börja nästa gång, vilket gjorde det lättare för mig att snabbare komma in i skrivsituationen då. Vid dagens slut kunde jag skriva ner: "Fortsätt med avsnitt 3.2.1 och fyll på med Lassus tidigare forskning" osv.

UNDER DEN KONKRETA SKRIVSITUATIONEN

PAUSA REGELBUNDET
Min Samuel har skrivit sin avhandling på mastersnivå om just pausers inverkan på effektiviteten, så det här är något jag både får höra en del om hemmaplan men också förstås ser den konkreta nyttan av i praktiken. Rör på dig, hämta vatten eller kaffe, ta en snabb promenad runt biblioteket eller vad som helst.

POMODOROTEKNIKEN
Alltså att jobba 25 minuter och paus 5 minuter. Det här använde jag då jag höll på med min teoridel och det var väldigt nyttigt för kropp och hjärna.

SKRIV NER ALLA TANKAR OCH TO-DOS
Pomodorotekniken innebär också att alla eventuella distraktioner eller tankar och to-dos som dyker upp under arbetsminuterna ska man skriva ner på ett papper för att få ut ur systemet. När jag skriver ploppar en massa andra tankar upp, och då är det lätthänt att jag hamnar på internet och bokar tid till frisören, förnyar bibbaböcker eller kollar busstidtabeller. Skriv ner allt det här då du jobbar och koncentrera dig endast på det du skriver! Sen kan man vid dagens slut ägna effektiva 25 minuter att sköta just de här ärenden på to-do papperet!

HOPPA ÖVER DET SOM HAKAR UPP SIG
Skrivandet är inte linjärt utan snarare en process där man hela tiden går tillbaka, värderar, reflekterar och reviderar enligt behov. Det är onödigt att haka upp sig alldeles för länge på det som är svårt. Fortsätt med det som du är mer säker i.

SÖK HJÄLP OM DET KRÅNGLAR
Och det behöver inte alltid vara handledaren, utan samtala med klasskompisar, pojkvännen, föräldern eller vem som helst. Att samtala om sin text och verbalisera den är ett skrivande i sig! Dra dig inte för att söka hjälp då det behövs!

PS. I natt har jag drömt att jag läste min gradu och första meningen var full av stavfel, dubbla verb (ni vet då man skriver på ett sätt, ändrar men glömmer ta bort verbet så det blir "Företaget erbjuder ger många möjligheter") och en massa gula överstrykningar (mitt sätt att markera att jag ska kika mer på meningen). HU vilken otäck dröm! Lättnaden var enorm när jag faktiskt insåg att det var en dröm!

Du fortsätter som om ingenting har hänt

Idag är jag på besök i Åbo, mitt ex (staden, alltså). Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det ligger något vemodigt i den här pulserande, anrika staden. Jag antar att det är så med städer som lämnas bakom, som flyttas ifrån, som för evigt blir en stad förknippad med en viss era. 

Så är det med Åbo för min del. Den kommer för alltid vara min studiestad. En fin sådan. För jag är alltid glad att återvända. Jag är glad att Åbo för mig förknippas med något positivt och fint. Och jag är tacksam för att jag lämnade staden i vemod och en känsla av saknad. Jag är glad att jag var tvungen att svälja klumpen i halsgropen när jag lämnade, för jag kunde lika gärna ha flytt, driven av känslor av olust, obehag eller till och med rädsla. Jag är glad att jag tog tid på mig att ta farväl av staden, för jag kunde lika gärna ha lämnat den abrupt och utan ett propert avsked. 

Åbo för mig lämnade en god eftersmak. Det var en fin tid. Men precis just den tempusformen. För jag tror på tidsbundna kontrakt. Jag tror på att vissa saker, inte alls alla men många, får spela en viktig roll i ens liv under en specifik tidpunkt. Men jag tror inte på att dra ut på något, vars bäst före datum för länge sedan har gått ut.

Alltid när jag kommer tillbaka har staden förändrats. Staden, exakt så som jag minns den ändrar form och färg och innehåll, och jag ändras också. Och det är något skönt och tacksamt i det; (med risk för att låta som en person med storhetsvansinne) att staden fortsätter att rulla också utan min närvaro.

Två vackra platser i mitt Åbo.

Grönt är skönt - sopprecept

Fredagen till ära delar jag med mig av ett favoritrecept i soppväg!

Soppa på blomkål och broccoli
6-8 portioner

1 stort / 2 små blomkålshuvuden
2 normala / 3 små broccolistånd
1 stor gul lök
2 vitlöksklyftor
1 kycklingbuljongtärning
3 dl vispgrädde
Kryddor

1) Hacka blomkål och broccoli till mindre bitar. Skala och hacka löken och vitlöken.
2) Sätt en ordentlig klick smör i en kastrull och fräs löken, vitlöken, broccoli och blomkål i någon minut tills de mjuknar. Rör  om hela tiden. OBS! De ska inte få färg, alltså inte brynas, bara bli lite saftiga och mjuka. 
3) Tillsätt vatten, salt, peppar, kycklingbuljong och eventuellt andra kryddor i kastrullen. Koka i ca 15 minuter. Vattnet ska nätt och jämnt täcka grönsakerna, börja med lite och tillsätt mer efter hand om du tycker att det behövs. Första gången hade jag alldeles för mycket vatten och då blev den (rimligtvis) vattnig - inte krämig.
4) Ta kastrullen av plattan när grönsakerna mjuknat. Mixa med stavmixer till en slät puré. Tillsätt vispgrädden och rör om. 
5) Smaka av och servera med ett gott nybakt bröd (förslagsvis moster Lenas no-hands bröd. Receptet hittas här).