Idag är jag på besök i Åbo, mitt ex (staden, alltså). Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det ligger något vemodigt i den här pulserande, anrika staden. Jag antar att det är så med städer som lämnas bakom, som flyttas ifrån, som för evigt blir en stad förknippad med en viss era.
Så är det med Åbo för min del. Den kommer för alltid vara min studiestad. En fin sådan. För jag är alltid glad att återvända. Jag är glad att Åbo för mig förknippas med något positivt och fint. Och jag är tacksam för att jag lämnade staden i vemod och en känsla av saknad. Jag är glad att jag var tvungen att svälja klumpen i halsgropen när jag lämnade, för jag kunde lika gärna ha flytt, driven av känslor av olust, obehag eller till och med rädsla. Jag är glad att jag tog tid på mig att ta farväl av staden, för jag kunde lika gärna ha lämnat den abrupt och utan ett propert avsked.
Åbo för mig lämnade en god eftersmak. Det var en fin tid. Men precis just den tempusformen. För jag tror på tidsbundna kontrakt. Jag tror på att vissa saker, inte alls alla men många, får spela en viktig roll i ens liv under en specifik tidpunkt. Men jag tror inte på att dra ut på något, vars bäst före datum för länge sedan har gått ut.
Alltid när jag kommer tillbaka har staden förändrats. Staden, exakt så som jag minns den ändrar form och färg och innehåll, och jag ändras också. Och det är något skönt och tacksamt i det; (med risk för att låta som en person med storhetsvansinne) att staden fortsätter att rulla också utan min närvaro.
Två vackra platser i mitt Åbo.