Hybris

Att jobba med musik och forskning lär mig mycket om hur mycket jag inte kan, hur mycket jag inte vet.

Men att jobba med att skriva bidragsansöknignar och olika “proposals” till olika sammanhang har lärt mig mycket om hur en ska nischa sig i text och hålla fram det goda i ens egna jobb.

Musik och forskning ger mig också skinn på näsan och väldigt mycket mod att våga ta reda på och röra mig utanför min bekvämlighetszon.

För att konkretisera:

Jag har i några veckor sträcklyssnat på Finlands enda radiokanal helt tillägna modern countrymusik. En helt LJUVLIG kanal vid namn Kantriradio.

Jag har lyssnat på den och tänkt “The Haralds musik skulle ju passa bra in här”.

Inte med så lite hybris och kaxighet kontaktade jag musikchefen på kanalen och tipsade om mitt band och vår musik.

Och idag svarade han att han lägger till vår musik på kanalen. FATTA!

Denna nyhet gjorde mig så lycklig och stolt!

Foto: Emilia Kavilo | Aria Portraits

Alltid lika spännande

Det är med skräckblandad förtjusning jag har sett mitt bands ansikte i tidningen/på webben och fått höra min röst i etern den här veckan.

I tisdags publicerade VBL och ÖT ett inlägg om oss och ikväll blev det officiellt att vi utmanar på Vegatoppen.

Att låtar som kan komma till mig när jag gör något så banalt som att stå i duschen (true story för Break It), och som senare produceras i min brors hemmastudio, kan lyssnas på och gillas av andra slutar aldrig fascinera mig.

Kreativitet och skapande gör ju så mycket – gör allt – för mig på individnivå. Men att ens någon annan uppskattar och gillar det som jag och vi tillsammans som band skapar, gör mig bra ödmjuk.

Det är alltid lika spännande att ge ut ny musik, för oavsett hur mycket jag än försöker distansera mig från det så är det alltid en liten, liten bit av mig själv på spel och är helt blottlagt för kritik.

Därför är jag så tacksam att ni har mött vår låt med värme och uppskattning.

Om ni vill får ni gärna rösta på vår låt i Vegatoppen. Det gör ni genom att vara inloggade på ett YLE-konto (gäller således bara personer bosatta i Finland) och genom att klicka dig fram på den här länken.

TACK <3

The Haralds efter en spelning på Faros förra sommaren. Foto: Anna Hult

Stretchar

Den här veckan stretchar jag.

Inte i bemärkelsen töjer mina kroppsdelar utan snarare min bekvämlighetszon.

Jag är med i ett projekt den här veckan i vilket vi planerar följande dags tidtabell först en dag innan. Och jag är som är ett kontrollfreak av rang kämpar enormt mycket med oregelbundenheten, bristen på kontinuitet och omöjligheten att planera in något annat över huvud taget.

Och visst, projektet är min huvudsak den här veckan men ändå är min personlighet sådan att jag helst skulle vilja veta tidtabellen för alla dagar så fort som möjligt.

Som tur är projektet begränsat och jag vet att det bara gäller den här veckan.

Ändå är jag nästan chockad över hur jobbigt det är för mig att inte ha kontroll över veckans tidtabell.

Men det är också sunt att utmanas ibland.

Och utmanas det gör jag. Verkligen.

Men som tur har jag dessa två att landa hos.

Det som förlorades i natten

Mina bästa idéer kommer till mig om natten.

Det är något med tystnaden och atmosfären av “jag borde inte vara vaken nu” som pockar på mina allra mest kreativa sidor.

Kanske min ständigt uppkopplade, överstimulerade hjärna får respit och den enda tiden kreativiteten kan skapas är när jag sover. Kreativiteten får andrum om natten. Kanske är det så.

Men lika sant som att alla mina bästa idéer tillkommer under natten är även följande: mina allra bästa idéer förloras om natten.

Jag vet jag vet jag vet

att jag genast borde anteckna mina idéer på någon post it-lapp. Men om natten när min hjärnkapacitet är försatt i dunkel tänker jag att jag visst kommer ihåg den här idén så länge jag har en minnesregel.

Nå. Det går väl så där med mina tappra försök till minnesregler (av vilka två vanliga är “righty tighty, lefy loosey” och “vad skulle jag automatiskt tänka att är rätt – tänk precis tvärtom”).

I natt vaknade jag av ett ryck och slogs av en tanke som jag genast insåg att skulle bli ett fint blogginlägg. Det handlade (precis som väldigt många av mina blogginlägg) om perspektiv på livet, människan, relationer. Någonting sådant.

Tanken var också väldigt långt influerad av min goda vän Ds blogginlägg och ett citat av Toni Morrison.

Men tyvärr, mina bästa läsare, kan jag inte för mitt liv dra mig till minnes om vad tanken handlade om.

Den tanken, precis som många andra av mina tankar, förlorades om natten.

Men kanske jag ändå får dela med er av de här orden som jag läste på min väns blogg och som ursprungligen är Toni Morrisons ord.

Kanske det är precis det, och inget annat, som du behöver få höra just nu.

“you are your best thing”

— Toni Morrison

Alltid med mig

Det fanns en tid i mitt liv då jag hellre uttryckte mig i dans än i ord.

Och det säger väldigt mycket om en som lever och andas litteratur, skrivande och språk.

Idag firas dansens dag runtom i världen. Säkert i mycket mer nedtonade och diskreta former än många hade planerat och önskat. Men i alla fall.

Jag firar dansens dag genom att dansa lite samtidigt som jag kockar i köket och småstädar. Vardagsdans, ni vet.

Vardagsdans blir det mycket av i det här hushållet. Jag gillar det, det ger en härlig krydda i en rätt långtråkig tillvaro.

Men visst saknar jag scendansen, tävlingsdansandet, performancedansen. Danslektionerna och dansgemenskapen.

Allt har sin tid, också dansen i mitt liv.

Men det vet jag: oavsett formen (både min och dansens) kommer dans alltid att följa med mig på något sätt.

För dansen är oundvikligt i mitt liv. Dansen är alltid med mig.

Bild från när jag dansade i världens bästa KDC.

Alltid något

”Allt” är stängt och vi stannar inne.

Många kanske tror att den här nedstängningen inte nämnvärt påverkar introverta personer, men ack vad den gör. I alla fall påverkar den mig.

Jag saknar mitt bibliotek. Jag saknar mina gruppträningstimmar. Jag saknar att kunna strosa förstrött på stan utan att uppfattas som en illvillig smittspridare och ett hot mot folkhälsan.

Jag saknar att gå på gym utan att skämmas. Jag saknar mitt kontor på jobbet. Jag saknar mina kollegor och vårt kafferum.

Men allt är inte stängt. Allt är inte otillåtet.

Att syssla med musik är inte otillåtet.

Jag och mitt syskonband The Haralds skriver och spelar in nytt material under den här distansperioden. Till exempel.

Det är alltid något.

Om jag inte skapade

I nästan samtliga sammanhang där jag ingår är jag med som en aktiv deltagare, medskapare, konstruerare.

I stor utsträckning är jag med och påverkar och skapar min värld. Jag producerar forskning, skapar koreografier, skriver texter.

Jag älskar varje sekund av det men ibland suger det musten ur mig.

Ibland (senast idag) ifrågasätter jag hela grunden för mitt varande: varför ska jag alltid vara med och skapa?? Varför kan jag inte bara vara en anonym deltagare, aldrig ställa mig på skottlinjen, aldrig hållas ansvarig för något.

Frestelsen att ta en anställning som frimärksslickare på heltid är ibland stor. Där skulle jag bokstavligen bara behöva öppna min mun och bidra med mitt saliv.

”Gapa. Tack så mycket.”

Samtidigt samtidigt samtidigt

vet jag:

att det som är kärnan i mitt jag skulle förmultna eller kanske förtvina men ofrånkomligen gå en långsam död till mötes om jag inte skapade.

Jag måste få skapa. Inte för andra, inte för någon annan men för mig.

Om jag inte skapar förtvinar jag.

Hellre lider jag av lite sårbarhetssmärta ibland än ser min själ krympa till intet.

Den (stundvis) ofrivilliga skaparen.

Lekande lätt

”Tack för att du lekte med mitt barn.”

Orden har jag fått av några av mina vuxna vänner vid olika tillfällen när jag har suttit en kvart, en halvtimme eller tre timmar och lekt med en minimänniska.

Orden gläder mig förstås, det är alltid fint med uppskattning, men orden gör mig också alltid förvånad.

Jag vet inte om det är så, men ibland tror jag att de tänker att det är en tjänst jag gör för föräldrarna eller barnet ifråga, när jag ser till att deras barn inte har ihjäl sig själv eller någon annan samtidigt som vi leker någon mer eller mindre organiserad lek.

Det är förstås logiskt om de tänker så, men jag tror inte de vet att mina medvetna avsikter inte alltid ens har sträckt sig så långt; att jag inte ens tänker på att jag kanske underlättar för trötta småbarnsföräldrar, för mina orsaker till lek är faktiskt rätt själviska.

För det finns ännu mycket lek i mig och jag älskar det gränslösa landskapet, den fantastiska värld som kan skapas med bara några tankesprång, bara några ord.

Den ena sekunden kan vi vara på skattjakt i Egypten för att i nästa ha brutit ett benet och behöver sjukhushjälp av läkaren i Transbananien. Vi kan flyga på mattor, rida på krokodiler och avslöja skurkar på en och samma gång.

För mig har fantasin aldrig varit något annat än en mängd möjligheter. Lek har aldrig varit något annat än ett fantastiskt äventyr. I leken kan allt hända, det finns inga gränser.

Vuxna glömmer lätt bort det här men barnen minns.

Därför älskar jag att leka med barn, om vi så bygger sandslott eller luftslott. För de minns, det är alldeles lekande lätt.

Det där kan jag inte

Jag har aldrig varit bra på handarbete eller på att måla.

Eller att åka skidor, för den delen.

Och hela mitt liv har mitt uppenbara ointresse för de här aktiviteterna lett till att jag knappt har försökt. Det har varit lätt att dra det där ”nä men det där kan jag inte”-kortet närhelst ovanstående aktiviteter har kommit på tal (eller dykt upp på schemat).

För helt ärligt tror jag inte att man ska kunna allt. Än mindre vara bra, ens hyfsad på allt.

Jag tror inte ens att man behöver prova på allting!

Men alldeles för länge har jag haft skygglappar på för nya upplevelser och varit låst i gamla vanor.

För med lite (okej rätt mycket) puff och pepp i rätt riktning, har min vän S fått mig att a) delta i en akrylmålningsworkshop OCH b) bli nyfiken och pröva på makramé.

* Ljudet av hakor som dunsar ner till marken *

Jag är kanske mer förvånad än du, för du vet inte hur djupt det där ”nä men det där kan jag inte”-tänket sitter hos mig. Typ som kalk på en toalettstol som inte har rengjorts på en, säg, tjugofemår.

Fortfarande är jag långt ifrån bra på att måla eller knyta makraméknutar och helt ärligt kommer jag kanske aldrig bli ens hyfsad på någondera. Men sjutton vad jag har gått miste om det kreativa lugn som sådana rogivande aktiviteter ger!

I min ständiga quest att fördjupa min förståelse över min egen personlighet och andras personligheter lär jag mig mycket.

Också att sådant som vi tror är fastklistrat i vårt jag kanske egentligen bara är ett val vi har gjort en gång, och sedan bara fortsatt göra samma val av gammal vana.

I dag valde jag att skita i vad jag tidigare har trott om mig. Jag fick riva upp mina makraméknutar fem gånger och fick sedan en liten mental breakdown (och nu måste jag göra annat för att lugna ner mig)

men jag gjorde det! älskade det!

Skidåkningen får bli en uppföljare …

Varför inte?

Igår fick jag fira två kvinnor och deras nya businesslokal där magic will happen.

Deras oräddhet och mod inspirerar mig, deras handlingskraft och förmåga att tänka utveckling och expansion gör dem till sanna förebilder för mig. Jag vet med säkerhet att de är det för många andra.

Idag har jag också haft förmånen att spendera min förmiddag med en annan kvinna som jag ser upp till. En kvinna som sprudlar av kreativa idéer och som alltid har något spännande projekt på gång. En sann entreprenör.

Jag tänker, om vi nu en gång har en förmåga som samtidigt resonerar med våra personliga intressen. Om vi nu en gång tror på vår kompetens och vet att andra människor har både nytta och glädje av våra tjänster —

varför skulle vi inte göra business av det?

Från dagens brunch med en av dessa kvinnor

Och från gårdagens härliga evenemang, här med min bror Max. Och en jordgubbe.