Jag har aldrig varit bra på handarbete eller på att måla.
Eller att åka skidor, för den delen.
Och hela mitt liv har mitt uppenbara ointresse för de här aktiviteterna lett till att jag knappt har försökt. Det har varit lätt att dra det där ”nä men det där kan jag inte”-kortet närhelst ovanstående aktiviteter har kommit på tal (eller dykt upp på schemat).
För helt ärligt tror jag inte att man ska kunna allt. Än mindre vara bra, ens hyfsad på allt.
Jag tror inte ens att man behöver prova på allting!
Men alldeles för länge har jag haft skygglappar på för nya upplevelser och varit låst i gamla vanor.
För med lite (okej rätt mycket) puff och pepp i rätt riktning, har min vän S fått mig att a) delta i en akrylmålningsworkshop OCH b) bli nyfiken och pröva på makramé.
* Ljudet av hakor som dunsar ner till marken *
Jag är kanske mer förvånad än du, för du vet inte hur djupt det där ”nä men det där kan jag inte”-tänket sitter hos mig. Typ som kalk på en toalettstol som inte har rengjorts på en, säg, tjugofemår.
Fortfarande är jag långt ifrån bra på att måla eller knyta makraméknutar och helt ärligt kommer jag kanske aldrig bli ens hyfsad på någondera. Men sjutton vad jag har gått miste om det kreativa lugn som sådana rogivande aktiviteter ger!
I min ständiga quest att fördjupa min förståelse över min egen personlighet och andras personligheter lär jag mig mycket.
Också att sådant som vi tror är fastklistrat i vårt jag kanske egentligen bara är ett val vi har gjort en gång, och sedan bara fortsatt göra samma val av gammal vana.
I dag valde jag att skita i vad jag tidigare har trott om mig. Jag fick riva upp mina makraméknutar fem gånger och fick sedan en liten mental breakdown (och nu måste jag göra annat för att lugna ner mig)
men jag gjorde det! älskade det!
Skidåkningen får bli en uppföljare …