Hybris

Att jobba med musik och forskning lär mig mycket om hur mycket jag inte kan, hur mycket jag inte vet.

Men att jobba med att skriva bidragsansöknignar och olika “proposals” till olika sammanhang har lärt mig mycket om hur en ska nischa sig i text och hålla fram det goda i ens egna jobb.

Musik och forskning ger mig också skinn på näsan och väldigt mycket mod att våga ta reda på och röra mig utanför min bekvämlighetszon.

För att konkretisera:

Jag har i några veckor sträcklyssnat på Finlands enda radiokanal helt tillägna modern countrymusik. En helt LJUVLIG kanal vid namn Kantriradio.

Jag har lyssnat på den och tänkt “The Haralds musik skulle ju passa bra in här”.

Inte med så lite hybris och kaxighet kontaktade jag musikchefen på kanalen och tipsade om mitt band och vår musik.

Och idag svarade han att han lägger till vår musik på kanalen. FATTA!

Denna nyhet gjorde mig så lycklig och stolt!

Foto: Emilia Kavilo | Aria Portraits

Haralds

Vi har släppt en ny singel med mitt syskonband The Haralds.

Låten heter faktiskt också Haralds, och det är inte för att vi har brist på fantasi och låtnamn, utan för att låten i sig är en hyllning till stället där vi växte upp (Haralds i Rödsö).

Jag har tillägnat låten mina syskon, och låten i sig handlar om hur det var att växa upp med dem in the yellow house way down the road.

Det är helt uppenbart att låten är sentimental och väldigt personlig; aldrig förr har vi släppt en låt som betyder så här mycket för oss och säger så mycket om oss.

Men ni, härliga ni, har tagit emot låten så fint. Jag har varit smått överväldigad av responsen från er.

Det är inte alls en sång som jag skulle kalla för sorglig och det finns inte alls någon bitterhet över den. Låten är i och för sig bitterljuv men jag hoppas den förmedlar tacksamhet och glädje, om än paketerat i ett vemodigt omslag.

Tack för alla kommentarer, hjärtan, tummar och pepp. Det betyder jättemycket.

Om du ännu inte har lyssnat på låten kan du göra det via Spotify eller Youtube.

Och på måndag kommer en throwback-musikvideo till låten. Yikes.

Skördefest

Det är maj, hörni!

För de allra flesta är maj vilken vårmånad som helst – eventuellt kryddad med lite mer förväntan och pirriga vårkänslor än vanligt.

För alla som regelbundet söker stipendier för kultur, projekt och forskning är maj en extra spännande tid då det är den stora utdelningsmånaden!

The Haralds har suttit på nålar hela månaden men nu har vi fått besked.

Men först lite bakgrund.

I oktober, i samband med en konsert som The Harald deltog i fick jag idén att i smyg söka bidrag för att spela in 3 låtar i en studio och ge det i 30-årsgåva till min bror Max. Utöver att vi fick ett stipendiebidrag deltog vänner och familj i gåvan och resultatet har ni i vår senaste låt Dreaming (och två, ännu opublicerade låtar).

Med The Haralds har vi mängder av låtar men inte så mycket tid för inspelning.

Våra tre första låtar Autumn Mood, Fear och Break It är helt och hållet producerade i min brors hemmastudio men med barn och jobb och annat på gång är tiden knapp. Därför var det härligt att få spela in tre låtar under EN helg och ha proffs att sköta rubbet.

Men eftersom vi har fler låtar än tre så ville vi sätta ribban lite högre.

Så under vintern sökte vi medel för ett helt album.

Hela hösten och vintern har jag alltså knåpat med budgeter, filat på argument, skrivit projektplaner och varit i kontakt med olika samarbetsparter. Oj oj vad många bilagor jag har bifogat och vilka system jag har behövt upprätta för att ha koll på inloggningsuppgifter, ansökta belopp, ansökningskrav och deadlines.

Men nu hörni: nu är det skördefest.

Vi i The Haralds har fått många beviljade bidrag och det ser inte sämre ut än att vi kommer att få spela in ett helt album under året!

Jag menar: vi har till och med fått bidrag för att hålla en releasekonsert för vårt nya album, så album bara måste det bli!

Åh jag minns alla timmar då jag panikskrev ansökningar när Molly sov sina (på den tiden) korta, 45-minuters tupplurer. NU får jag och vi lön, rätt bokstavligen, för mödan och det är helt fantastiskt.

Så jag kan bara säga så här: håll ögonen och öronen öppna för mer musik av The Haralds inom kort.. ;)

Det bästa

I helgen fick jag stå på scen.

Inte bara för en inspelning som streamas utan en live scen med publik på plats, många, flera hundra!

Det var helt underbart och jag har saknat det så mycket under denna ökända pandemi.

Hösten 2019 fick vi, The Haralds, ett stipendium från en fond som Singsby Sångkör hade startat. Vi blev de första stipendiemottagarna och det var en stor ära.

En ännu större ära var det att få stå på scen under deras jubileumskonsert (nittiosex år firade de!) tillsammans med en drös andra enormt skickliga artister.

Åh vad jag älskar musiken, artisteriet, stå på scenandet! Det bästa jag vet!

Alltid lika spännande

Det är med skräckblandad förtjusning jag har sett mitt bands ansikte i tidningen/på webben och fått höra min röst i etern den här veckan.

I tisdags publicerade VBL och ÖT ett inlägg om oss och ikväll blev det officiellt att vi utmanar på Vegatoppen.

Att låtar som kan komma till mig när jag gör något så banalt som att stå i duschen (true story för Break It), och som senare produceras i min brors hemmastudio, kan lyssnas på och gillas av andra slutar aldrig fascinera mig.

Kreativitet och skapande gör ju så mycket – gör allt – för mig på individnivå. Men att ens någon annan uppskattar och gillar det som jag och vi tillsammans som band skapar, gör mig bra ödmjuk.

Det är alltid lika spännande att ge ut ny musik, för oavsett hur mycket jag än försöker distansera mig från det så är det alltid en liten, liten bit av mig själv på spel och är helt blottlagt för kritik.

Därför är jag så tacksam att ni har mött vår låt med värme och uppskattning.

Om ni vill får ni gärna rösta på vår låt i Vegatoppen. Det gör ni genom att vara inloggade på ett YLE-konto (gäller således bara personer bosatta i Finland) och genom att klicka dig fram på den här länken.

TACK <3

The Haralds efter en spelning på Faros förra sommaren. Foto: Anna Hult

På scen

Att stå på scen.

Bland det bästa jag vet.

I helgen hade jag en bröllopsspelning med mitt partyband och det var sjukt roligt. Jag gav mig hän åt inte bara musiken utan även scenen och uppträdandet.

Och bandet och musiken hamnade i synk med oss och det blev en positiv spiral av att vi blev bättre för att de trodde på oss. Det är publiken som gör oss bra.

Innan klockan var kvart över ett på natten visade min klocka att jag hade uppnått den dagens rörelsemål och jag svettades litervis, men det här keikkalivet skulle jag inte byta bort mot något.

Det är underbart att stå på scen.

Ännu bättre att göra det med fantastiska musiker och härliga människor!

Bild från ett gig med vårt ”lilla band” The Haralds

Det behövdes

Jag har varit lätt svävande på osynliga moln sen spelningen i onsdags.

Det gick så bra. Det var så kul.

Vädret var fantastiskt, människorna glada och vi njöt av att få spela och sjunga ut hopp och glädje över den samlade folkskaran.

Det behövdes en sådan här kväll efter den här våren.

Det var fantastiskt roligt.

Jag älskar att uppträda.

Fotod: min vän Anna Hult

Autumn Mood - orden bakom låten

Orden kom till min en höstdag 2016.

Den hänförande höstpanoramavyn från vår åbolägenhet tog andan ur mig men gjorde mig samtidigt märkbart melankolisk. Det var så vackert, så vackert men samtidigt så oerhört vemodigt.

Utsikten som nästan påminde om en dramatisk akvarellmålning fick mig att tänka på hur det skulle vara att se på allt det här och ändå inte kunna ta till sig det. Att leva livet men aldrig kunna ta in livet.

Det var då jag tänkte att det kanske så det är att leva med depression, eller kanske hellre en slags saknad.

Saknaden som gör oss immun mot omvärlden. Saknaden som är förblindande och förstummande. Saknaden som kan uppta allt annat och göra vackra vyer, möten med främlingar och allt vi ser oviktigt; man kan se det, notera det, men inte ta till sig det.

Ungefär så här tänkte jag och orden fullkomligen rann ur mig. På tjugo minuter var låten klar i sin helhet.

Jag har fått frågan “vem skriver du riktigt om? vem är det du saknar?”.

Frågan är förståelig men samtidigt baserat på den felaktiga uppfattningen att en låtskrivare är densamme som jaget i låtarna, eller att en poet är lika med jaget i dikterna. Så är det inte. I alla fall inte alltid.

Så svaret på den frågan är helt enkelt att jag skriver om ingen, men jag skriver till alla som någonsin har saknat.

Låten heter Autumn Mood och hittas på
Spotify: https://open.spotify.com/album/5iMxxxL5Tdza6B1lNi4QhQ?si=hi4CEpYhQOC1yn0Ey1BMmA
Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=t_g0hjpX558

Inte alls den vy som hänförde mig (jag började ju skriva låt - inte hade jag tid att fotografera min inspirationskälla!), men ändå en vacker vy.