Jag vill, jag vill inte

Efter tjugosex år på denna jord har jag kommit underfund med att min personlighet framom alla andra ord främst präglas av detta enda: paradoxer.

Jag lever en stor del av mitt liv i det mellanland som kallas paradoxernas.

I limbo mellan två motpoler dras jag och försöker ständigt hitta någon slags jämvikt. Sällan är jag helt nöjd men aldrig är jag ändå riktigt missnöjd.

De motpoler jag oftast slits mellan är följande:

Program och vila
Jag älskar att vara engagerad i föreningsverksamhet, hålla spelningar, ordna evenemang och ha många eld i järnen (som jag säger). Jag älskar också att ta det lugnt, läsa ostört i flera timmar och göra vadhelst faller mig in. Att hitta en jämvikt mellan vad jag behöver är inte alltid helt lätt. Men jag försöker.

Njutning och prestation
Jag älskar det jag gör. Det jag älskar gör jag en stor del av min tid och följaktligen har jag blivit rätt bra på det. Jag försöker ständigt hitta en sund balans mellan att fortsättningsvis sjunga, skriva, bookstagramma, dansa, träna och vara igång för att jag älskar det. Inte för att jag är bra på det och för att prestera. Här är gränsen ändå inte alltid helt entydig för mig.

Det jag kan och det jag vill
Jag kan vara oerhört extrovert. Jag kan anpassa mig likt en kameleont och vara festfixare, show:are, stand up:are och artist om det behövs. Men jag vill inte alltid det. Jag orkar inte alltid det. Ibland tycker också folk att jag ska vara en levande jukebox “och sjunga en sång” helt oövat bara för att jag kan. Det är kanske det säkraste sättet att få mig totalvägra

Så jag ligger i limbo ungefär 95 % av tiden. Känner att jag antingen är några steg efter eller alldeles för uttråkad.

Men lyckligtvis börjar jag landa i att min tillvaro är vad den är, ibland hektisk, ibland lugn.

Och att det i slutändan blir ett liv som jag är helt villig och väldigt glad över att leva.

Det blir i slutändan en bra helhet, när jag ständigt balanserar mellan två motpoler.

Det jag vill: dansa och träna. Det jag ibland vill: ta det lugnt och ligga på soffan med bok och katt. Som tur går det att göra båda. Inte samtidigt men i alla fall.

På scen

Efter en paus på flera månader var det fantastiskt att stå på scen med mitt partyband igen.

Vi har alltid otroligt roligt tillsammans både på och utanför scen.

Det är faktiskt mest utanför scen som vi umgås, för sådant är det, detta amatörmusikerjobbet: mycket övning, mycket väntan, mycket torrsim och någon enstaka timme då vi faktiskt uppträder. Därför är det så bra att det är så kul att umgås med dem - det blir helt enkelt mycket av den varan.

De är superbegåvade musiker som ständigt imponerar med sina solon, drum fills, basgångar och sin röstkontroll.

Jag är så glad över att få kicka igång partysäsongen igen! Som vi har väntat!

Jag och min bror Max som alltid har en quirky camera face!

Det behövdes

Jag har varit lätt svävande på osynliga moln sen spelningen i onsdags.

Det gick så bra. Det var så kul.

Vädret var fantastiskt, människorna glada och vi njöt av att få spela och sjunga ut hopp och glädje över den samlade folkskaran.

Det behövdes en sådan här kväll efter den här våren.

Det var fantastiskt roligt.

Jag älskar att uppträda.

Fotod: min vän Anna Hult

En hemlighet om mig

Jag minns när jag såg Matt LeBlanc (som spelar Joey Tribbiani i FRIENDS) i en amerikansk talk show för många år sedan. “Han kommer vara så rolig” tänkte jag och förberedde mina magmuskler för en rejäl omgång skrattsalvor.

Men faktum var att han var … vanlig.

Väldigt trevlig och artig och lite påhittig ibland, men mest var han ordinär och som vem som helst. Mannen på gatan. Och jag minns att jag förebrådde honom. Jag minns att jag till och med kände mig lurad — du brukar få mig att gapskratta, vad är det med dig!?

Men det är självklart att han inte är sin karaktär; att hans privata jag i verkligheten kan vara någon helt annan än den person han spelar i den kända serien. Jag förstod inte det här då, men nu många år senare förstår jag däremot precis.

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

För många känner mig som Mindy som sjunger. Mindy som dansar eller uppträder. Mindy som skämtar, pajasar och underhåller.

Jag är inte rädd för rampljuset. Faktum är att jag älskar att stå på scen. Nästa vecka är säsongens sista spelning och det är enormt vemodigt, samtidigt som det är skönt att ha en ordentlig paus innan sommarens bröllop och festligheter börjar.

Men hemligheten med mig är att jag inte alls är samma Mindy off-stage som on-stage. Inte alls faktiskt. Jag behöver inte vara det heller.

Och den insikten har varit en av de mest befriande insikterna av mitt livs alla insikter.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

Det här vill jag vara

Det är en sanslös känsla.

Att få stå på en upplyst och stekhet scen och höra sin egen röst strömma ut genom enorma högtalare. Att se hur människorna tjuter glatt och förbereder sin dansprestation genom att kavla upp ärmar, sparka bort klackarna från fötterna eller bara ladda upp med energi när de hör introt till en låt de känner igen.

Här vill jag vara. Tänker jag då jag står på scen. Både här vill jag vara och det här vill jag vara.

Det finns många saker jag vill vara här i livet. Skribent, forskare, dansare. Och sångare. Och jag är så sjukt tacksam att jag har fantastiska musiker som den här sommaren vid ett flertal tillfällen har bidragit till att uppfylla min dröm om och om igen.

Ikväll är det dags igen. Ett lite mindre evenemang ikväll men absolut inte mindre energi, puls och go än normalt.

Hey! Jag har ett band! Vi har en setlist som passar båda ung och gammal och lika väl på bröllop som till femtioårsfesten. Vi är mästare på stämmor, att få folk att våga sig ut på dansgolvet och hålla energinivån på en hög nivå i timmar!

Kolla in vår anspråkslösa, nya instagramprofil mamaastromband och ta kontakt med mig om du är intresserad av att boka oss!

Foto: Ebba Åström

Alldeles för länge sedan

Den här veckan präglats av fotboll och musik.

På torsdag hade jag äran att få sjunga på Kokkola Cup-invigningen (går att lyssna och delvis se på youtube) — vilken fotbollsfest! På lördagen hade bröllopsbandet som jag är med i en bröllopskeikka och det var alldeles underbart! Fläktarna på scen var till föga hjälp i hettan men det hade vi ingen tid alls att grubbla över. Inte alls, faktiskt.

Vi körde ett rejält power set på tre och en halvtimma och jag var alldeles hög på livet, musiken och kärleken efteråt.

Jag hade glömt hur mycket jag njuter av att stå på sen. Hur mycket jag lever upp av att gå in i min stage-roll och ta ut alla svängar som jag vanligtvis inte nänns ge utlopp för. Att jag är helt slut i dagarna tre efteråt är en biprodukt som jag kan leva med, ja det kan jag.

Så saldot efter veckans två keikkor är följande: det var alldeles för länge sedan jag stod på scen.

Två suddiga bilder från lördagens bröllopskeikka.

Inte alls en dans på rosor

Det är inte en dans på rosor.

Det där med att dansa, och att fungera som koreograf och danslärare. Det sätter prov på kreativiteten varje vecka, och det tvingar mig dagligen att gå utanför min bekvämlighetszon. Det kan vara oerhört slitsamt för kroppen och det är minst lika psykiskt påfrestande när den där ena delen i koreografin inte sitter som den ska, eller när knoppen vill men kroppen inte lyder. 

Det är på många sätt inte alls en dans på rosor.

Men idag såg jag när mina dansare fullkomligt gav sig hän till musiken. Och jag såg en sak i deras ögon. Skär glädje. När den är som renast. De sken i kapp med kvällssolens strålar när de förde sin kropp ömsom mjukt, ömsom accentuerat precis enligt låten. Och låten då, ja det är ett mästerverk till låt. Perfekt att dansa till. Lyssna.

När jag såg mina dansare ge järnet glömde jag bort all tid jag hade lagt ned på att koreografera, planera platser, redigera musiken, tänka på dynamiken och allt annat. Just där och då var det bara musiken och dansen som gällde.

Och den stunden är värd allt.

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

Tänd ljus, tänd ljus

Det hör till min årliga luciauppdatering att dela med mig av ett klipp från luciakröningen 2011. Jag hade fått den enormt stora äran att, tillsammans med två fantastiska och skönsjungande tärnor, sprida ljus, sång och värme i karlebynejden. Det är ett av mina käraste minnen.

Decembermånaden tycks vara extra mörk i år. Därför låter jag en dikt av Bo Setterlinds och ett youtubeklipp med sången "Till Betlehem mitt hjärta" från kröningen tala för sig själv. Sångens och diktens budskap är så starkt i sig.

Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!

Bo Setterlind

Mitt hjärta, på scen

Idag hade jag en liten keikka. Keikka är ett så bra ord för att beskriva just vad det är. Till mina svenska läsare, eller till er som mot förmodan använder google translate  (Gud hjälpe er), kan jag säga att det alltså är en spelning. Det kan förvisso vara annat också, men i det här fallet är det just det - en musikspelning.

Och det var inte covers. Eller ja, delvis är det det, men inte enbart. Och inte heller var det bara mina egna låtar. Det var det ja, men inte heller enbart det.

Det var en del, en i synnerhet stor del, av mitt hjärta på scen. Där och då. Kom och ta. Först till kvarn.

Det kommer alltid ett tillfälle - någonstans efter att jag har sagt "Ja, jag kommer" och före själva spelningen - då jag intensivt ifrågasätter mitt beslut. Och inte bara det. Jag ifrågasätter mina sånger, min kompetens och men mest hela min självbevarelsedrift.

För det känns verkligen så. Mitt hjärta på scen. Inte för att mina låtar är som om de vore mina barn. Nej inte därför. Men mina låtar är jag. Det är länge sedan jag slutade skriva tonårens klyschiga "You're my life, You're my dream, You're my everything I need" (ja det finns en sådan sång).

Mina sånger är jag. Jag är mina sånger. Songs for you, truths for me som ett av de mest genialiska albumnamnet lyder.

Men det är befriande. Det är berikande och så enormt givande. 

Så. Mitt hjärta och jag, var på scen idag. 

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.