Varje år minns jag. Varje år skriver jag. Också i år.
Jag visste så lite om vad jag gav mig in på när jag blev vald. Jag tänkte att det blir väl kul att sjunga dagarna i ända, äta kopiösa mängder julstjärnor och resa runt i mellersta Österbotten med de fina människorna Ester och Jennie.
Lite visste jag om vilka minnen det skulle lämna mig med.
Ester, jag och Jennie. Luciakröningen 2011.
Att stiga in i ett hus med sorg eller att möta människor som har fått svåra besked lämnar en inte oberörd. I alla fall inte mig.
Jag visste egentligen ingenting om de människor vi besökte. Jag visste ingenting om vilken smärta de bar på, vilka sjukdomar de kämpade mot eller vilken sorg de umgicks med.
Jag visste inte men kände av det.
För det märks när ett hem är i sorg, det märks redan när man stiger över tröskeln. Det är som att densiteten i luften är tätare, ljuden mycket högre, orden långt färre. När allt det onödiga skalas bort är det som blir kvar väldigt, väldigt påtagligt.
Att få möta de här människorna frambringade ett enda ord i mig: vördnad.
Det är ett ålderdomligt ord som inte används ofta idag. Ändå hittar jag inget annat ord som på samma sätt beskriver den enda förhållning med vilken jag förmådde möta dessa människor.
Med vördnad steg jag in i deras hem vars väggar, golv och tack vittnade om sorg — tänk att de öppnade upp dörren för oss till sitt allra mest nattsvarta.
Med stor vördnad upptog jag en stund av deras tid, önskade dem en fridfull jul trots allt.
Med stor vördnad minns jag de här människomöten idag.
