mental hälsa

Hemmablind

Ni är få men trogna läsare som regelbundet kikar in här. TACK för att ni finns! Ni skapar motivation och orsakar dåligt samvete hos mig när det är tyst här – men båda funkar för att få mig att skriva! ;)


Under den senaste tiden har saker kommit upp till ytan i mig som jag har varit mer eller mindre helt ovetande om under åtminstone halva mitt liv.

Ur mitt djupaste inre har känslor som jag länge har hållit tätt förslutna segat upp till ytan. Inte för att jag medvetet har valt att fly dem, utan helt enkelt för att jag har trott att alla andra har det likadant. Jag har på fullt allvar trott att precis alla känner så här och att det nu bara handlar om att bita ihop och dra upp snoret.

Men nu så kom det sig att dessa känslor helt enkelt inte längre lät sig tätt förslutas och gömmas undan i själens mörkaste vrår. Långsamt och målmedvetet har de segat upp till mitt medvetande och sväller nu fram likt ett trögflytande, ohejdbart slem (classic move av länge förträngda känslor… )

Jag har i samtal med andra insett att det faktiskt inte alls är “alla” som känner likadant, och att det som jag upplever till och med går att få hjälp för.

Lyckligtvis har jag snabbt fått mycket stöd av nära och kära och även professionell hjälp, och trots att det är en lång process framför mig är det en process jag litar på och är säker på att kommer hjälpa.

Så läget är lugnt, i det stora hela.

Därför har min största reaktion till faktumet att dessa känslor nu sväller upp varit en enorm förvåning.

Jag är ändå trettio år och tycker att mina många vändor av samtalsstöd, reflektion, utveckling, ifrågasättande, fördjupning i psykologiska verk och i mitt eget inre har gjort att jag upplever att jag känner mig själv.

Jag har länge upplevt att jag har en god självkänsla är självmedveten på ett sunt sätt och har landat i vem jag är. Det har varit lite av “my biggest flex” att känna att den tid i mitt liv när jag var sökande i vem jag är, hurudan jag är och vem jag vill vara är förbi och att jag nu står stabilt och stadigt i vem jag är.

Och det gör jag ju nog ju till stor del även nu, men jag har uppriktigt sagt varit förvånad över att jag ändå kunde missa alla dessa känslor som jag har lidit av och kämpat med under halva mitt liv! Hur kunde det liksom undgå mig?

Men det är kanske så, att vi blir hemmablinda för oss själva.

Vi blir alltför välbekanta med våra mönster av känslor-tankar-beteenden att vi tänker att de är helt normala, helt naturliga, även om de är uppenbart osunda. Vi kanske inte inser att det är mönster som har uppstått för årtionden sedan och inte alls har varit hjälpsamma eller goda, men vi är så vana med dem att vi inte ens förstår att ifrågasätta dem.

Det är oerhört skrämmande att upptäcka nya dimensioner av en själv. Särskilt när det är dimensioner som måste bearbetas och processas.

Men faktumet att vi aldrig blir färdiga, vi människor, är ändå något av det vackraste jag vet. Även fastän vår ofullkomlighet är smärtsam och jobbig ibland.

Jag har varit lite hemmablind men nu har mina ögon öppnats vilket har varit orsak till mycket förvåning, en del smärta men framför allt en enorm lättnad. Nu är tid för läkning.

Sköt om er hörni! Lufta era innersta tankar med andra människor och var transparenta med er själva (och era närmaste) om hur ni mår.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mota mitt mörker

Nu när verkligheten har klubbat de flesta av oss, inklusive mig, med hammaren vid namn vardag kan jag inte undgå att känna mig lite post holiday vemodig. Om det inte är en grej så är det det nu. De här tre vintermånaderna framöver är ju vackra i sin vinterdräkt, om den har på sig den vill säga, och det är ett dagligt glädjeämne att solens strålar sträcker sig längre och längre. 

Men ändå. Ändå behöver jag aktivt och proaktivt motarbeta vintermörkret. Därför tänker jag nu dela med mig av vad jag gör, i varierande utsträckning, för att motarbeta mörkret utomhus och mörkret inomhus (i fråga om trötthet, seghet och orkeslöshet).

Använder ljusterapilampan. Jag har använt ljusterapilampan i några år nu och jag kan för egen del säga att den fungerar. I år har jag slarvat och inte suttit lika mycket vid lampan som jag brukar, och det märker jag nu. Jag borde sitta vid lampan under de tidiga morgontimmarna, men sällan orkar jag stiga upp så pass tidigt att jag hinner sitta vid lampan en god stund innan jag ska iväg till arbetet. Nästa år blir det ändring med det här!

Levande ljus. De har kanske inte samma effekt som ljusterapilampan, men levande ljus har en ordentlig stämmningshöjande funktion. Jag blir avslappnad samtidigt som jag njuter. Win win.

Foto av syster Ebba

Foto av syster Ebba

 Badar bastu och tar varma bad. Jag läste någonstans att personer som duschar länge i varmt vatten tänker att det är som en ersättning för en varm kram. Det må nu vara hur det vill med det påståendet, men jag njuter verkligen av att stiga in som en isbit och stiga ut som en skållad räka.

Tar lunchpromenader. Jag har en alldeles oförskämt vacker vy över Vasa från min arbetsplats, och så fort jag skymtar att det blir en vacker förmiddag bokar jag in en lunchpromenad. Det innebär att jag slukar min lunch för att hinna ut på en effektiv promenad så länge solen är framme. Det ger så mycket energi för eftermiddagen

Foto från gårdagens lunchpromenad

Foto från gårdagens lunchpromenad

Läser bra böcker. Okej det här är kanske svaret på de flesta av mina problem. Det är emellertid ännu viktigare att jag kommer ihåg att slappna av och göra saker för nöjes skull nu då energinivån är låg.

brabok.JPG

Men nu kära läsare är jag genuint nyfiken på dina bästa tips att mota mörkret. Jag är helt uppriktigt i jakt på fler sätt att mota mörkret på och därför är jag väldigt glad om du hör av dig! Skriv en kommentar i kommentarsfältet om vad just du gör för att få mer energi under vinterhalvåret! Tack för ditt svar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

För att vi aldrig vet

Dina handlederna vittnade om smärta. De små strecken, knappt synliga vid första anblick men likväl närvarande, var det yttre tecknet på en inre plåga. Din inre plåga. En psykisk vånda som inte lätt definieras, som inte lätt talas om, som inte bara så där botas. Jag såg dig bara några minuter, sen kanske aldrig mer. Och ändå brast mitt hjärta för just dig. För dina handleder vittnade om smärta.

Det finns ett citat som jag har sett cirkulera på pinterest och som slagit igenom i och med SKAM. Citatet lyder "Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always".

Det är ganska klyschigt. Men klyschor är klyschor av en orsak. För de innehar en välbeprövad sanning, oftast.

För vad vet jag om vad studentlunchrestaurangens kassabiträde har varit med om. Vad vet jag om vad den där tonårskillen, som tog min plats på bussen, kämpar med precis just nu. Eller taxichauffören i kebabkön. Alla de här människorna är ögonblick i mitt liv. Små, flyktiga ögonblick. Och hur jag bemöter dem kan påverka dem i olika riktningar.

I den korta stunden våra ögon möts; just i den stunden som din och min livsväg korsas, om än för ett aldrig så kort ögonblick, kan just jag påverka i vilken riktning det kan vända för dig.

I alla fall lite.

Och lite är mycket för henne, 
vars handleder vittnade om smärta.

Foto av Fotografebba. 

Foto av Fotografebba. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.