Vi klarar det

Snöns nedkomst var ett välkommet inslag under den här snölöst mörka januarimånaden.

Jag är snabb att stämma in i tacksägelsekören och gläds enormt över det vita fluffiga och solens nåderika strålar.

Först när jag ser hur ljust det kan vara inser jag hur mörkt det faktiskt har varit.

Istället för att vända insikten till bitterhet över alla potentiellt ljusa dagar som har blivit utbytta mot en helt annan vinterverklighet, blir jag istället märkligt stolt över att vi står ut. Att vi stretar och knogar och mårar å påå fastän vi inte har sett varken sol, människor eller hoppfullt ljus under vad som känns som hela året.

Vi uthärdar.

Det kompakta januarimörkret är snart bortglömt; mycket blir förlåtet en vacker dag som denna.

Håll ut, vi klarar det, är det som att vinterlandskapet vill säga mig. Vi kommer att klara ännu en vinter, se ännu en vår.

Håll ut. Vi klarar det.

Årets mörkaste

Det är årets mörkaste dag.

Trots att namnet på dagen klingar negativt och svart så är det här en glädjens, hoppets dag. Nu vänder det kära ni!

Den här hösten har varit bortom mörk. Hörde ni också att november hade ungefär hela åtta soltimmar?

Men än en gång klarade vi det. Än en gång orkade vi igenom det där segsvarta oändliga. Än en gång går vi mot ljusare tider.

Jag intar mitt bästa jullovsläge (det vill säga vågrätt) och fortsätter läsa den här klassikern av Agatha Christie. På årets mörkaste dag.

Jag vet inte varför färgerna i den här är alldeles off, men förhoppningsvis är motivet tydligt. Soffa, gran, bok är de viktigaste aspekterna att fästa uppmärksamhet vid.

Trött och frusen

Novermberkylan och mörkret har bitit sig fast i mig mer än jag vill erkänna.

Varje år blir jag lika överraskad över hur mörkt mörkret är, hur kallt kylan är.

När natten faller på tidigare än förut kurerar jag mig på sätt jag vet bäst. Tar en kopp kaffe eller te för mycket. Samtalar med vänner, spenderar alldeles för mycket tid på biblioteket, går på teater.

Motar mörkret med ljus, lyktor och lampor.

Trött och frusen blir lätt pigg och varm med rätt omsorg.

Själens stötdämpare

Cykeln är mitt fordon.

Jag gillar att cykla, gör det gärna, och föredrar att cykla än att åka bil. Nå, till följd av det här, har jag inte kunnat undgå att märka vilken skillnad snön har på mitt cyklande.

Utöver förväntade resultat av snö — som att det är halt, lite farligare, mer bökigt och mycket tyngre än utan — har jag märkt en positiv effekt också. Snön är stötdämpande.

Alla trottoarkanter och kullerstenar är så mycket behagligare och lättare att ta sig över, när ett lager av snö täcker marken. Kanterna blir mjukare, stötarna mildare. Och att cykla på kompakt, snötäckt mark är ju nästan ljudlöst. Oerhört behagligt för öronen, för själen.

När mörkret ligger som tyngst över oss nordbor, virar vintern in oss i ett mjukt vintertäcke för att ta bort hårdheten som i övrigt råder.

Med risk för att låta som en naturromantiker vågar jag fråga:
är det inte precis just det, som vi borde göra med oss själva under vintern?

Vara nådiga och milda med oss själva, när det i övrigt är så mörkt och kargt.

Bild från vintern 2017/18 då isen var tjock tjock. Va int orolig mamm!

Må vi sprida det

Jag kom hem. Gick fram till vårt stora vardagsrumsfönster och pluggade i kontakten till vår vinterstjärna som omedelbart brast ut i ett varmt, mjukt sken.

Samtidigt som jag gjorde det här tittade jag ut genom fönstret. På gågatan rakt utanför gick ett barn hand i hand med en vuxen. När stjärnan började lysa stannade barnet upp, pekade på stjärnan och var uppenbart förtjust över det oväntade skenet.

Den här händelsen; så fragmentarisk, så till synes betydelselös, hade ett stort intryck på mig.

Det fick mig att tänka på det där med ljuskällor. I allmänhet har vi dem i taket, på bordet, på golvet eller i något avlägset hörn. Men de här stjärnorna, som nu pryder fönster överallt, hänger i fönstren. I fönstren?

Tidigare har jag uppfattat julstjärnor som en mysfaktor för de som är inomhus. Men jag tror att de har flera funktioner än så. De behövs minst lika mycket för de som är utomhus, om inte mer.

Ljuset lyser för det lilla barnet på gatan som stannar upp, pekar och gläds.
För den ensamma äldre som ser skenet och värms.
För den mörkertyngda på gatan som bara behöver en gnutta ljus i detta kaamos.

Vi alla behöver ljus.
Och när vi har det må vi sprida det.

Bild från mina föräldrars lilla torp. Julen 2017.

“Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!”

— Bo Setterlind

Mörket biter ej, förutom att den gör det

Den här novembermånaden har varit den tuffaste på länge. Och jag tror att det till stor del beror på det förbajskade mörkret. 

Jag är av den bestämda åsikten att det är bestämt onödigt att gnälla på vädret för det är som det är, och så är det med det.

Så jag ska inte gnälla. Men får jag bara säga att mörkret har bitit på mig i år. Mer än förut. 

Därför, precis just därför är jag så tacksam för de många soldagarna vi har fått ha på sistone. Och lite frost (snö?) på vägarna också! Lycka! Sol! Hopp! Tänk vad svältfödd vi nordbor är på solsken under den här mörka årstiden. 

Hur gör ni för att mota vintermörket och kaamos? 

Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Mota mitt mörker

Nu när verkligheten har klubbat de flesta av oss, inklusive mig, med hammaren vid namn vardag kan jag inte undgå att känna mig lite post holiday vemodig. Om det inte är en grej så är det det nu. De här tre vintermånaderna framöver är ju vackra i sin vinterdräkt, om den har på sig den vill säga, och det är ett dagligt glädjeämne att solens strålar sträcker sig längre och längre. 

Men ändå. Ändå behöver jag aktivt och proaktivt motarbeta vintermörkret. Därför tänker jag nu dela med mig av vad jag gör, i varierande utsträckning, för att motarbeta mörkret utomhus och mörkret inomhus (i fråga om trötthet, seghet och orkeslöshet).

Använder ljusterapilampan. Jag har använt ljusterapilampan i några år nu och jag kan för egen del säga att den fungerar. I år har jag slarvat och inte suttit lika mycket vid lampan som jag brukar, och det märker jag nu. Jag borde sitta vid lampan under de tidiga morgontimmarna, men sällan orkar jag stiga upp så pass tidigt att jag hinner sitta vid lampan en god stund innan jag ska iväg till arbetet. Nästa år blir det ändring med det här!

Levande ljus. De har kanske inte samma effekt som ljusterapilampan, men levande ljus har en ordentlig stämmningshöjande funktion. Jag blir avslappnad samtidigt som jag njuter. Win win.

Foto av syster Ebba

 Badar bastu och tar varma bad. Jag läste någonstans att personer som duschar länge i varmt vatten tänker att det är som en ersättning för en varm kram. Det må nu vara hur det vill med det påståendet, men jag njuter verkligen av att stiga in som en isbit och stiga ut som en skållad räka.

Tar lunchpromenader. Jag har en alldeles oförskämt vacker vy över Vasa från min arbetsplats, och så fort jag skymtar att det blir en vacker förmiddag bokar jag in en lunchpromenad. Det innebär att jag slukar min lunch för att hinna ut på en effektiv promenad så länge solen är framme. Det ger så mycket energi för eftermiddagen

Foto från gårdagens lunchpromenad

Läser bra böcker. Okej det här är kanske svaret på de flesta av mina problem. Det är emellertid ännu viktigare att jag kommer ihåg att slappna av och göra saker för nöjes skull nu då energinivån är låg.

Men nu kära läsare är jag genuint nyfiken på dina bästa tips att mota mörkret. Jag är helt uppriktigt i jakt på fler sätt att mota mörkret på och därför är jag väldigt glad om du hör av dig! Skriv en kommentar i kommentarsfältet om vad just du gör för att få mer energi under vinterhalvåret! Tack för ditt svar!

Så mörk är natten

Nu är det förbi, kära vänner. Nu närmar vi oss ljusare dagar. Vad hoppfullt det är! Jag tycker att vi nordbor borde ha en ljusfest för att uppmärksamma att de mörkaste månaderna är förbi och att varje dag blir längre och längre, för usch vad mörkret har varit mörkt i år. Men NU svänger det! 

En av Vasas vackraste byggnader i dagens solsken.

Här städar vi upp för julen och har inhandlat de sista klapparna (jag har aldrig varit så sent ute som i år!). Så småningom ska vi styra kosan norrut och fira jul med familj och släkt. Det blev bara ett kort hej idag, men redan imorgon dyker jag upp med lite tips på julläsning!

Bara en stund till

Jag vet inte om jag har drabbats av någon form av anti-kaamos-trötthet, kaamos pigghet, om du så vill. Eller om jag sympativakar med alla småbarnsföräldrar som jag vet att är vakna om småtimmarna, precis som jag. Hur som helst har min kropp på sistone tyckt att det är alldeles rimligt att vakna och vara hur pigg som helst redan en 3-tiden på natten. Att fånga John Blund efter det är absolut omöjligt. 

Så vad gör jag istället? Ja, du vet jag gör koreografier, planerar vilka böcker jag ska läsa till näst, funderar på julklappsbestyr, tänker om vi borde möblera om i lägenheten, ägnar en tanke eller fem åt jobbrelaterade ärenden eller bara ligger och rullar tummarna. 

Men nu när klockan ändå visar en rimlig tid. Då skenet från fler än ett par billyktor per timme mönstras på våra sovrumsväggar, då tycker jag det är rimligt att stiga upp, koka det färskmalda kaffet från min favoritshop i Vasa, tända lite ljus och börja dagen sådär alldeles sakteliga. Och när jag väl är så här långt önskar jag att tiden kunde gå lika långsamt som den gör om vargtimmen.

När jag väl är så här långt önskar jag att jag kunde få dröja, bara en liten stund till.

Jag önskar er en skön tisdag, kära läsare.