Först blir det bättre, sen blir det bra

November inleddes med den första snön och det gav en härlig ljusnad till dess föregångare som hette gråmulna oktober.

Nu smältar snö och ljusnad bort igen men det var kul så länge det varade…..

Jag har levt i förnekelse över att denna tid på året nu är här igen. Denna snölösa, mörka tid då regn inte alltför sällan blandas med snöslask och mörkret gör att all utomhusaktivitet efter klockan 16.30 känns brottsligt (vem är ens ute “för skojs skull” den tiden, liksom!?)

Men trots det är jag tacksam och förvånad över att hösten hittills har gått rätt smärtfritt. Oktober månad var en riktigt flow-månad på mitt jobb. Samtidigt var jag och familjen sjuk under stora sjok av månaden, och parallellt med det flöt mycket upp i mig som jag har varit tvungen att ta itu med.

Nu i november ser jag fram emot att delta i en svenska dagen-gala i Helsingfors, göra ett Åbobesök till min storebror och familj (bara vi och de är friska vilket aldrig är en självklarhet med dagisbarn), fira fars dag (också i Åbo), skriva kappa till avhandlingen, börja må bättre, släppa en singel med The Haralds och besöka kära syster Ebba i Luleå ♥

Sen närmar vi ju oss stadigt julen och det är alltid mysigt. Och efter det blir det Umeå på heltid för oss – hisnande, galna tanke!

Det må vara mörkt där ute men snart når vi redan vändpunkten och det börjar ljusna. Eller som jag och Molly brukar säga/sjunga här hemma “Först blir det bättre, sen blir det bra!”.

Här kommer lite pepp-ljus-musik till dig som behöver det ♥

Vi klarar det

Snöns nedkomst var ett välkommet inslag under den här snölöst mörka januarimånaden.

Jag är snabb att stämma in i tacksägelsekören och gläds enormt över det vita fluffiga och solens nåderika strålar.

Först när jag ser hur ljust det kan vara inser jag hur mörkt det faktiskt har varit.

Istället för att vända insikten till bitterhet över alla potentiellt ljusa dagar som har blivit utbytta mot en helt annan vinterverklighet, blir jag istället märkligt stolt över att vi står ut. Att vi stretar och knogar och mårar å påå fastän vi inte har sett varken sol, människor eller hoppfullt ljus under vad som känns som hela året.

Vi uthärdar.

Det kompakta januarimörkret är snart bortglömt; mycket blir förlåtet en vacker dag som denna.

Håll ut, vi klarar det, är det som att vinterlandskapet vill säga mig. Vi kommer att klara ännu en vinter, se ännu en vår.

Håll ut. Vi klarar det.

Årets mörkaste

Det är årets mörkaste dag.

Trots att namnet på dagen klingar negativt och svart så är det här en glädjens, hoppets dag. Nu vänder det kära ni!

Den här hösten har varit bortom mörk. Hörde ni också att november hade ungefär hela åtta soltimmar?

Men än en gång klarade vi det. Än en gång orkade vi igenom det där segsvarta oändliga. Än en gång går vi mot ljusare tider.

Jag intar mitt bästa jullovsläge (det vill säga vågrätt) och fortsätter läsa den här klassikern av Agatha Christie. På årets mörkaste dag.

Jag vet inte varför färgerna i den här är alldeles off, men förhoppningsvis är motivet tydligt. Soffa, gran, bok är de viktigaste aspekterna att fästa uppmärksamhet vid.

Alla människor

Det här mörkret skyfflar in människorna till sina hus och hem där de sitter bakom lyckta dörrar i väntan på ljusare tider.

Jag är i alla fall skyldig till detta beteende.

Det är nästan obehagligt att röra sig utomhus såvida man inte befinner sig i kärncentrum — man ser ju inga människor! Vasa har blivit en spökstad med dåligt belysning, halkvarning på gatorna och inget ljus den här tiden på året.

Till och med på jobbet tycker jag att de flesta bara sitter på sitt rum eller inte ens är på plats. Jag blev alldeles häpen igår när vi hade korridorkaffe med kanelbullar och plötsligt var kafferummet proppfullt av människor. Vi skrattade, sjöng julsånger och hade allmänt mysigt. Men varifrån kom alla människorna ifrån alldeles plötsligt?

Och mina grannar! Jag har inte sett en endaste granne på flera dagar! Då bor jag ändå i ett radhus omgiven av massvis med folk inom en radie på bara hundra meter!

Varför denna klagovisa? Åtminstone inte för att klaga, nej inte alls därför.

Bara för att konstatera att världen utan människor vore en oerhört fattig, obehaglig och ödslig plats. Ibland vill jag inte se en enda själ, ibland står jag inte ut med människor men nu när frånvaron av människor i mitt liv inte är självvalt får jag konstatera:

Jag tycker om er, alla människor.

En härligt knasig bild på en härlig drös människor i mitt liv. På vår dag för några år sedan. Ack vad glad jag blir av den här bilden!

Där ångest nu råder

Olika människors livsöden upptar mina tankar idag.

Jag har hört om människor vars liv har gjort en gir så tvär, att ingen vill eller kan uttala sig tvärsäkert om utgången. De här är människorna rör sig i utkanten av min periferi, men de har ändå kommit nära mitt hjärta. Det är märkligt det där, hur någon man knappt känner kan få en plats i ens hjärta (hur stort är ett hjärta..?)

Vad kan man ge för tröst åt dem vars enda uppenbara färg är den allra mest nattsvarta?

Jag kommer inte på någon. Men orden, som vanligtvis hörs i i juletider, kommer till mig.

Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder.

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang till alla teologers stora förfäran, men jag griper halmstrån och citatet sätter ord på en tillvaro som jag inte känner, men starkt känner med.

Det ger ett hopp om en ljusning, men ger inga konkreta löften. Den säger att, men svarar inte på den trängande frågan när.

Det är inte mycket, men kanske är det ändå något.

En känsla av andakt

Luciadagen och jag tänker tillbaka.

Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.

Att möta människor i sorg
var bland det tuffaste,
vackraste
jag någonsin har varit med om.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?

Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.

Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.

Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.

Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.

Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.

Den mörkaste tiden

Det här mörkret har verkligen bitit på mig i år.

Jag har varit sen med att erkänna det för mig själv men nu gör jag det.

I ärlighetens namn tänker jag faktiskt inte så mycket på mörkret, så där på ett medvetet plan, men något inom mig tänker alltid “jahapp det var den dagen” då solen går ner klockan femton. Femton!!!

Men jag tror inte att tanken är att man ska orka gå på som en ångvält under den här tiden.

Naturen och djuren förstår ju att varva ner; träden har fällt sina löv för länge sedan, djuren äter upp sig, klär sig varmt eller går och lägger sig. Varför, varför, varför tror jag att jag ska orka lika mycket som under vårens mest hoppfulla soldagar?

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Det här har blev jag alldeles särskilt medveten om i höst när jag reste till Boston. Alla häpnade när jag berättade om mörkret i Finland. De kunde inte för sitt liv förstå hur vi överlever den här tiden.

Vi blir lätt hemmablinda, och hemmablindhet kan vara av ondo när den innebär att vi skapar föreställningar om oss själva och världen som inte nödvändigtvis är verklighetsförankrade.

Jag tror att vi under den här månaden med gott samvete får göra som ekorren: klä oss varmt, hamstra mat och ta det lite chill (?).

Må vi sprida det

Jag kom hem. Gick fram till vårt stora vardagsrumsfönster och pluggade i kontakten till vår vinterstjärna som omedelbart brast ut i ett varmt, mjukt sken.

Samtidigt som jag gjorde det här tittade jag ut genom fönstret. På gågatan rakt utanför gick ett barn hand i hand med en vuxen. När stjärnan började lysa stannade barnet upp, pekade på stjärnan och var uppenbart förtjust över det oväntade skenet.

Den här händelsen; så fragmentarisk, så till synes betydelselös, hade ett stort intryck på mig.

Det fick mig att tänka på det där med ljuskällor. I allmänhet har vi dem i taket, på bordet, på golvet eller i något avlägset hörn. Men de här stjärnorna, som nu pryder fönster överallt, hänger i fönstren. I fönstren?

Tidigare har jag uppfattat julstjärnor som en mysfaktor för de som är inomhus. Men jag tror att de har flera funktioner än så. De behövs minst lika mycket för de som är utomhus, om inte mer.

Ljuset lyser för det lilla barnet på gatan som stannar upp, pekar och gläds.
För den ensamma äldre som ser skenet och värms.
För den mörkertyngda på gatan som bara behöver en gnutta ljus i detta kaamos.

Vi alla behöver ljus.
Och när vi har det må vi sprida det.

Bild från mina föräldrars lilla torp. Julen 2017.

“Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!”

— Bo Setterlind

Mörket biter ej, förutom att den gör det

Den här novembermånaden har varit den tuffaste på länge. Och jag tror att det till stor del beror på det förbajskade mörkret. 

Jag är av den bestämda åsikten att det är bestämt onödigt att gnälla på vädret för det är som det är, och så är det med det.

Så jag ska inte gnälla. Men får jag bara säga att mörkret har bitit på mig i år. Mer än förut. 

Därför, precis just därför är jag så tacksam för de många soldagarna vi har fått ha på sistone. Och lite frost (snö?) på vägarna också! Lycka! Sol! Hopp! Tänk vad svältfödd vi nordbor är på solsken under den här mörka årstiden. 

Hur gör ni för att mota vintermörket och kaamos? 

Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

Och så en garderob-blomma på det.