Som heter duga

Februarivädret (!)

Jag försöker så långt det går undvika att haka upp mig på väder och vind.

Visst kan jag kommentera det i andan av småprat med halvbekanta, men sällan att vädret verkligen bekommer mig. För av alla saker jag kan förändra så är vädret verkligen inte en. Och jag har accepterat min oförmåga gentemot vädret för länge sedan.

Men vintersol och snökrisp, lågstadierast och sportlovsdoft gör att vädret bekommer mig. Oerhört.

På det allra bästa av sätt.

Ett väder som heter duga. Och jag njuter - gör du?

Vi klarar det

Snöns nedkomst var ett välkommet inslag under den här snölöst mörka januarimånaden.

Jag är snabb att stämma in i tacksägelsekören och gläds enormt över det vita fluffiga och solens nåderika strålar.

Först när jag ser hur ljust det kan vara inser jag hur mörkt det faktiskt har varit.

Istället för att vända insikten till bitterhet över alla potentiellt ljusa dagar som har blivit utbytta mot en helt annan vinterverklighet, blir jag istället märkligt stolt över att vi står ut. Att vi stretar och knogar och mårar å påå fastän vi inte har sett varken sol, människor eller hoppfullt ljus under vad som känns som hela året.

Vi uthärdar.

Det kompakta januarimörkret är snart bortglömt; mycket blir förlåtet en vacker dag som denna.

Håll ut, vi klarar det, är det som att vinterlandskapet vill säga mig. Vi kommer att klara ännu en vinter, se ännu en vår.

Håll ut. Vi klarar det.

Själens stötdämpare

Cykeln är mitt fordon.

Jag gillar att cykla, gör det gärna, och föredrar att cykla än att åka bil. Nå, till följd av det här, har jag inte kunnat undgå att märka vilken skillnad snön har på mitt cyklande.

Utöver förväntade resultat av snö — som att det är halt, lite farligare, mer bökigt och mycket tyngre än utan — har jag märkt en positiv effekt också. Snön är stötdämpande.

Alla trottoarkanter och kullerstenar är så mycket behagligare och lättare att ta sig över, när ett lager av snö täcker marken. Kanterna blir mjukare, stötarna mildare. Och att cykla på kompakt, snötäckt mark är ju nästan ljudlöst. Oerhört behagligt för öronen, för själen.

När mörkret ligger som tyngst över oss nordbor, virar vintern in oss i ett mjukt vintertäcke för att ta bort hårdheten som i övrigt råder.

Med risk för att låta som en naturromantiker vågar jag fråga:
är det inte precis just det, som vi borde göra med oss själva under vintern?

Vara nådiga och milda med oss själva, när det i övrigt är så mörkt och kargt.

Bild från vintern 2017/18 då isen var tjock tjock. Va int orolig mamm!

Den mörkaste tiden

Det här mörkret har verkligen bitit på mig i år.

Jag har varit sen med att erkänna det för mig själv men nu gör jag det.

I ärlighetens namn tänker jag faktiskt inte så mycket på mörkret, så där på ett medvetet plan, men något inom mig tänker alltid “jahapp det var den dagen” då solen går ner klockan femton. Femton!!!

Men jag tror inte att tanken är att man ska orka gå på som en ångvält under den här tiden.

Naturen och djuren förstår ju att varva ner; träden har fällt sina löv för länge sedan, djuren äter upp sig, klär sig varmt eller går och lägger sig. Varför, varför, varför tror jag att jag ska orka lika mycket som under vårens mest hoppfulla soldagar?

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Det här har blev jag alldeles särskilt medveten om i höst när jag reste till Boston. Alla häpnade när jag berättade om mörkret i Finland. De kunde inte för sitt liv förstå hur vi överlever den här tiden.

Vi blir lätt hemmablinda, och hemmablindhet kan vara av ondo när den innebär att vi skapar föreställningar om oss själva och världen som inte nödvändigtvis är verklighetsförankrade.

Jag tror att vi under den här månaden med gott samvete får göra som ekorren: klä oss varmt, hamstra mat och ta det lite chill (?).

Här har du mig igen

Var jag har hållit hus?

undrar ni kanske inte, men likväl tänkte jag tänkte jag besvara er icke-fråga. 

Jo vet ni; alldeles oförhappandes fick jag sportlov och lika oförhappandes åkte jag på skidsemester till Vuokatti. Det stället har kommit att bli en favorit för mig då det är lagom långt borta och lagom stort för den här småstadstjejen att ta in.

Jag har firat min storebrors examen, lärt mig att åka på railen med snowboarden och planerat koreografier till barndansgrupperna. Jag har också skickat in min avhandling till inbindning så nästa vecka hämtar jag ut en pinfärsk nytryckt avhandling med mitt namn på. Den kan ni läsa om ni har vägarna förbi Åbo Akademis bibliotek i Åbo. Och om ni beställer den på förhand. Och om ni är intresserade av kritisk diskursanalys och flyktingsituationen och biståndsorganisationer och språkvetenskap. Och det är ni ju, hoppas jag!

Så det har varit en del på gång men jag hoppas att ni inte missunnar mig en lite ofrivillig bloggpaus. Det är när jag inte hörs här som en stor del av den tankeverksamhet, som i förlängningen leder till mina blogginlägg, äger rum. Det är när jag är ute i "världen" och samverkar med människor och tar in nya intryck som jag slås av de, för mig, viktigaste insikterna. Och det är ju alltid bäst att träffa en vän när man inte har setts eller hörts på ett tag, och när man tycks ha oändligt mycket att prata om, eller hur?

Så, kära vän, nu hörs vi ju! Jag hoppas att du har det bra! 

Vintermindy fångad av bästa fotografsyster Ebba.