Cykeln är mitt fordon.
Jag gillar att cykla, gör det gärna, och föredrar att cykla än att åka bil. Nå, till följd av det här, har jag inte kunnat undgå att märka vilken skillnad snön har på mitt cyklande.
Utöver förväntade resultat av snö — som att det är halt, lite farligare, mer bökigt och mycket tyngre än utan — har jag märkt en positiv effekt också. Snön är stötdämpande.
Alla trottoarkanter och kullerstenar är så mycket behagligare och lättare att ta sig över, när ett lager av snö täcker marken. Kanterna blir mjukare, stötarna mildare. Och att cykla på kompakt, snötäckt mark är ju nästan ljudlöst. Oerhört behagligt för öronen, för själen.
När mörkret ligger som tyngst över oss nordbor, virar vintern in oss i ett mjukt vintertäcke för att ta bort hårdheten som i övrigt råder.
Med risk för att låta som en naturromantiker vågar jag fråga:
är det inte precis just det, som vi borde göra med oss själva under vintern?
Vara nådiga och milda med oss själva, när det i övrigt är så mörkt och kargt.
Bild från vintern 2017/18 då isen var tjock tjock. Va int orolig mamm!