Vi klarar det

Snöns nedkomst var ett välkommet inslag under den här snölöst mörka januarimånaden.

Jag är snabb att stämma in i tacksägelsekören och gläds enormt över det vita fluffiga och solens nåderika strålar.

Först när jag ser hur ljust det kan vara inser jag hur mörkt det faktiskt har varit.

Istället för att vända insikten till bitterhet över alla potentiellt ljusa dagar som har blivit utbytta mot en helt annan vinterverklighet, blir jag istället märkligt stolt över att vi står ut. Att vi stretar och knogar och mårar å påå fastän vi inte har sett varken sol, människor eller hoppfullt ljus under vad som känns som hela året.

Vi uthärdar.

Det kompakta januarimörkret är snart bortglömt; mycket blir förlåtet en vacker dag som denna.

Håll ut, vi klarar det, är det som att vinterlandskapet vill säga mig. Vi kommer att klara ännu en vinter, se ännu en vår.

Håll ut. Vi klarar det.

Med stor vördnad

Varje år minns jag. Varje år skriver jag. Också i år.

Jag visste så lite om vad jag gav mig in på när jag blev vald. Jag tänkte att det blir väl kul att sjunga dagarna i ända, äta kopiösa mängder julstjärnor och resa runt i mellersta Österbotten med de fina människorna Ester och Jennie.

Lite visste jag om vilka minnen det skulle lämna mig med.

Ester, jag och Jennie. Luciakröningen 2011.

Att stiga in i ett hus med sorg eller att möta människor som har fått svåra besked lämnar en inte oberörd. I alla fall inte mig.

Jag visste egentligen ingenting om de människor vi besökte. Jag visste ingenting om vilken smärta de bar på, vilka sjukdomar de kämpade mot eller vilken sorg de umgicks med.

Jag visste inte men kände av det.

För det märks när ett hem är i sorg, det märks redan när man stiger över tröskeln. Det är som att densiteten i luften är tätare, ljuden mycket högre, orden långt färre. När allt det onödiga skalas bort är det som blir kvar väldigt, väldigt påtagligt.

Att få möta de här människorna frambringade ett enda ord i mig: vördnad.

Det är ett ålderdomligt ord som inte används ofta idag. Ändå hittar jag inget annat ord som på samma sätt beskriver den enda förhållning med vilken jag förmådde möta dessa människor.

Med vördnad steg jag in i deras hem vars väggar, golv och tack vittnade om sorg — tänk att de öppnade upp dörren för oss till sitt allra mest nattsvarta.

Med stor vördnad upptog jag en stund av deras tid, önskade dem en fridfull jul trots allt.

Med stor vördnad minns jag de här människomöten idag.

Den mörkaste tiden

Det här mörkret har verkligen bitit på mig i år.

Jag har varit sen med att erkänna det för mig själv men nu gör jag det.

I ärlighetens namn tänker jag faktiskt inte så mycket på mörkret, så där på ett medvetet plan, men något inom mig tänker alltid “jahapp det var den dagen” då solen går ner klockan femton. Femton!!!

Men jag tror inte att tanken är att man ska orka gå på som en ångvält under den här tiden.

Naturen och djuren förstår ju att varva ner; träden har fällt sina löv för länge sedan, djuren äter upp sig, klär sig varmt eller går och lägger sig. Varför, varför, varför tror jag att jag ska orka lika mycket som under vårens mest hoppfulla soldagar?

Foto: Ebba Åström. Såklart.

Det här har blev jag alldeles särskilt medveten om i höst när jag reste till Boston. Alla häpnade när jag berättade om mörkret i Finland. De kunde inte för sitt liv förstå hur vi överlever den här tiden.

Vi blir lätt hemmablinda, och hemmablindhet kan vara av ondo när den innebär att vi skapar föreställningar om oss själva och världen som inte nödvändigtvis är verklighetsförankrade.

Jag tror att vi under den här månaden med gott samvete får göra som ekorren: klä oss varmt, hamstra mat och ta det lite chill (?).

Må vi sprida det

Jag kom hem. Gick fram till vårt stora vardagsrumsfönster och pluggade i kontakten till vår vinterstjärna som omedelbart brast ut i ett varmt, mjukt sken.

Samtidigt som jag gjorde det här tittade jag ut genom fönstret. På gågatan rakt utanför gick ett barn hand i hand med en vuxen. När stjärnan började lysa stannade barnet upp, pekade på stjärnan och var uppenbart förtjust över det oväntade skenet.

Den här händelsen; så fragmentarisk, så till synes betydelselös, hade ett stort intryck på mig.

Det fick mig att tänka på det där med ljuskällor. I allmänhet har vi dem i taket, på bordet, på golvet eller i något avlägset hörn. Men de här stjärnorna, som nu pryder fönster överallt, hänger i fönstren. I fönstren?

Tidigare har jag uppfattat julstjärnor som en mysfaktor för de som är inomhus. Men jag tror att de har flera funktioner än så. De behövs minst lika mycket för de som är utomhus, om inte mer.

Ljuset lyser för det lilla barnet på gatan som stannar upp, pekar och gläds.
För den ensamma äldre som ser skenet och värms.
För den mörkertyngda på gatan som bara behöver en gnutta ljus i detta kaamos.

Vi alla behöver ljus.
Och när vi har det må vi sprida det.

Bild från mina föräldrars lilla torp. Julen 2017.

“Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!”

— Bo Setterlind

Mörket biter ej, förutom att den gör det

Den här novembermånaden har varit den tuffaste på länge. Och jag tror att det till stor del beror på det förbajskade mörkret. 

Jag är av den bestämda åsikten att det är bestämt onödigt att gnälla på vädret för det är som det är, och så är det med det.

Så jag ska inte gnälla. Men får jag bara säga att mörkret har bitit på mig i år. Mer än förut. 

Därför, precis just därför är jag så tacksam för de många soldagarna vi har fått ha på sistone. Och lite frost (snö?) på vägarna också! Lycka! Sol! Hopp! Tänk vad svältfödd vi nordbor är på solsken under den här mörka årstiden. 

Hur gör ni för att mota vintermörket och kaamos? 

Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Tänd ljus, tänd ljus

Det hör till min årliga luciauppdatering att dela med mig av ett klipp från luciakröningen 2011. Jag hade fått den enormt stora äran att, tillsammans med två fantastiska och skönsjungande tärnor, sprida ljus, sång och värme i karlebynejden. Det är ett av mina käraste minnen.

Decembermånaden tycks vara extra mörk i år. Därför låter jag en dikt av Bo Setterlinds och ett youtubeklipp med sången "Till Betlehem mitt hjärta" från kröningen tala för sig själv. Sångens och diktens budskap är så starkt i sig.

Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!

Bo Setterlind