Det är öppet, ärligt och frustrerat. Rasande och ödmjukt. Högt och lågt om vartannat i en härlig, igenkännbar röra.
Om att vara småbarnsmor och att ha en karriär. Om lyckade arbetspresentationer och vällingkladd. Om äktenskap och bajsblöjor.
Jag läser långsamt. Jag skrattar högt för mig själv. Jag pausar, läser igen — långsammare den här gången — och suger i mig orden som en svamp. Jag klistrar in post it-lappar på alla ställen jag vill skriva ner. Snabbt är boken en enda explosion i färgglada post it-lappar. Jag läser högt åt min Samuel ibland. Det är bara så bra.
Mitt favoritord, som inte alls är så mycket ett vedertaget ord som ett ord jag bara har börja använda frekvent, är vardagsvackert.
Och det är precis där jag vill placera Sanhaies poesi. Mitt i det vardagsvackra.
Det hör till min årliga luciauppdatering att dela med mig av ett klipp från luciakröningen 2011. Jag hade fått den enormt stora äran att, tillsammans med två fantastiska och skönsjungande tärnor, sprida ljus, sång och värme i karlebynejden. Det är ett av mina käraste minnen.
Decembermånaden tycks vara extra mörk i år. Därför låter jag en dikt av Bo Setterlinds och ett youtubeklipp med sången "Till Betlehem mitt hjärta" från kröningen tala för sig själv. Sångens och diktens budskap är så starkt i sig.
Låt inte mörkret hindra dig att söka ljuset. Och när du funnit det, låt andra se, pröva, övertyga sig.
Vill du, att ljus ska leva, tänd då hos andra samma längtan.
Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker, tänd rättens ljus i korruptionens mörker, tänd Trons ljus i förnekelsens mörker, tänd Hoppets ljus i förtvivlans mörker, tänd Kärlekens ljus i dödens mörker.
Tänd ljus!
Bo Setterlind
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Om du bara tänker läsa ett enda diktverk i hela ditt liv har jag en varm rekommendation åt dig. Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga.
Förrän jag började studera litteratur var jag inte mycket av en lyrikläsare. Jag förstod mig inte riktigt på dikter som inte rimmade, och som inte hade ett ganska tydligt (helst romantiskt) tema. Jag tror också det här är fallet för många därute, och därför tänkte jag uppmuntra er att ta er an lite poesi. För det var när jag väl mer eller mindre tvingades läsa en massa lyrik, och fick ta del av olika redskap för att läsa lyrik, på universitetet som en helt ny värld öppnades upp för mig.
Märta Tikkanen, finlandssvensk författare, debattör, kolumnist och what not, skriver i Århundradets kärlekssaga om hur det är att leva med en man med alkoholproblem i ett konstnärsäktenskap. Trots att det i allmänhet ska undvikas att blanda ihop verklig författare med jaget i dikterna, säger författaren själv att det är deras äktenskap som porträtteras i diktform.
Diktverket handlar om beroende, både till flaskan och till varandra, tvivel, trötthet, mänsklighet och, förstås, kärlek. När jag läser det här verket, jag vet inte ens för hur mångte gången nu, märker jag att en del av mig skulle kunna sträckläsa hela verket på en gång. För det är ett enormt flyt och ett härligt sug i språket. Samtidigt är det maffigt, jag kan länge stanna upp vid en enda strof, eller en enda sida, för att suga i mig orden, betydelsen, det rasande vackra.
Så fastän du inte tycker att du är en utpräglad lyrikläsare vill jag uppmuntra dig att ta dig an Århundradets kärlekssaga. Temat är alltjämt aktuellt; att vara kvinna är alltid aktuellt. Diktverket är ju också alldeles extra lämpligt att läsa nu, i och med Finland 100 år. Överlag är det här också väldigt lättsmält lyrik. Lättsmält i betydelsen lätt att förstå och ta till sig. Inte lättsmält i betydelsen att det är ett verk du läser klart och aldrig tänker på eller återvänder till mer.
För det, kan jag garantera dig, kommer du att göra.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
