På scen

Att stå på scen.

Bland det bästa jag vet.

I helgen hade jag en bröllopsspelning med mitt partyband och det var sjukt roligt. Jag gav mig hän åt inte bara musiken utan även scenen och uppträdandet.

Och bandet och musiken hamnade i synk med oss och det blev en positiv spiral av att vi blev bättre för att de trodde på oss. Det är publiken som gör oss bra.

Innan klockan var kvart över ett på natten visade min klocka att jag hade uppnått den dagens rörelsemål och jag svettades litervis, men det här keikkalivet skulle jag inte byta bort mot något.

Det är underbart att stå på scen.

Ännu bättre att göra det med fantastiska musiker och härliga människor!

Bild från ett gig med vårt ”lilla band” The Haralds

Jag har en röst

Jag har alltid sjungit.

Jag har uppträtt sedan jag kunde gå, sjungit i körer i flera år och varit solist på vigslar och fester så länge jag kan minnas.

Men under en lång tid begränsade jag mig till att endast välja låtar i en låg tonart, eller så tvingade jag ner de höga låtarna ner några (många) tonarter.

Ifall en låt ändå hade en hög ton tog jag den med en tunn falsett. Försökte jag sjunga dem i neutralt läge sprack min röst. Jag blev rädd och började undvika de höga tonerna över huvud taget.

Jag sjöng altstämman och trodde det var det enda jag kunde.

Tills jag plötsligt upptäckte att jag visst hade en röst som når de höga tonerna. Jag kunde visst nå de där Kelly Clarkson-tonerna som jag bara hade drömt om att träffa tidigare.

Jag kunde nå dem, men bara om jag verkligen vågade sjunga ut.

När jag tidigare hade försökt ta noterna hade jag gjort dem med en tunn röst som inte vågade ta plats, som ursäktade sig redan innan den resonerade. Det är klart att jag inte nådde dem då.

Jag kvävde min egen röst.

Jag tänker på det ännu idag, hur jag i andra sammanhang totalt glömmer bort att jag har en röst som får höras.

I mitt fredsskapande-alla-ska-ha-det-bra-tänk glömmer jag bort att jag också har en röst som får ta plats när det behövs.

Min bror Max och jag. Foto: Michaela Fagerudd

Det är farligt att uppmuntra till att “ta plats och göra sin röst hörd” för jag tror att många av oss tvärtom borde tänka på att låta andra höras, ge rum, hålla tand för tunga.

Men om du är som jag behöver också du få höra att du har en röst.

Och då behöver du också få höra att det enda sättet att nå de där höga tonerna är att våga sjunga ut.

Du har en röst. Använd den.

Sträv i livet

Jag brukar ibland säga att jag känner mig sträv i livet.

Att jag stryker mothårs bland ett människor som smeker medhårs, att jag har lite skröpligare yta bland en drös mjukhudade.

Jag gillar uttrycket för det är inte detsamma som att säga att jag känner mig fel eller malplacerad. Nej, det är mycket mer odramatiskare än så.

I slutändan handlar det om hur väl mina inre, personliga egenskaper och omvärldens yttre faktorer samverkar. Eller snarare: hur väl jag själv uppfattar och upplever att de samverkar.

Ibland samverkar de på ett sätt som får mig att känna mig sträv, helt enkelt.

Men.

Det är långt ifrån alla gånger.

Igår fick jag stå på scen. Att stå på scen innebär att vara totalt närvarande varje ögonblick; att hänge musiken och publiken sin fulla koncentration.

På scen ifrågasätter jag inte min närvaro, min kompetens, mitt jag. Jag funderar inte på inre och yttre faktorers samverkan Det finns inte tid, inte rum för det. Eller kanske de bara samverkar så väl att de sammansmälter.

På scen lever jag upp.

Och hur känner jag mig då?

Inte det minsta sträv, åtminstone.

Jag på scen. Jag lever upp, märker ni?

Mindys musiklista

Få saker är lika intima som musik.

En människans spellista på Spotify kan lika gärna vara ett utdrag ur hennes dagbok. Eller: "Säg mig vad du lyssnar på så ska jag säga dig vem du är".

Därför har jag skapat en blogglista om musik, varsågoda!

En gång på ett bröllop. Foto: Michaela Fagerudd

Mindys Musiklista

Vilken låt gör det omöjligt för dig att sitta still?
För många! Men för tillfället dansar jag till Benjamin Ingrossos cover på "All Night Long" och Molly Sandéns "Den som e den".

Vilken låt beskriver din livshistoria bäst?
En smått okänd låt som "Still That Girl" av Britt Nicole. Väldigt klyschig men på något sätt har den låten alltid känts som min.

Vilken låt påminner dig om din barndom?
Sången "Belle" från filmen Beauty and the Beast. Mest för att jag redan från barnsben identifierade mig med den ständigt läsande, alltid godhjärtade och härligt äventyrslystna karaktären Belle.

Vilken låt berör dig som mest?
Varför så svåra frågor, Mindy?

Det här är en fråga som jag kommer att hitta på en massa bättre svar i efterhand. Men så här på rak arm vill jag säga: Eva Cassidys tårdrypande version av "Fields of Gold", "Angel" av Sarah McLachlan och "Zion" av Autonomy.

Vilken låt tål du inte?
"Blue" (daba dii daba daa). HEMSK LÅT BORDE BANNLYSAS!

Vilken låt ger dig alltid kalla kårar?
Instrumentallåten "Freedom" av Michael W. Smith

Vilken låt kan du inte undgå att sjunga med i?
Vilken låt som helst som jag har hört förut. Men stämmor till Llten "Diane" av Cam. Och Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt har du fortfarande inte lärt dig texten till?
Bomfunk MC’s "Freestyler"

Vilken låt får dig garanterat på gott humör?
Coldplays "Viva La Vida" och öronmasken "Let It Go" (Frozen, alltså)

Vilken låt får dig att tänka på en specifik person (bonusfrågor: vilken person och varför)?
Bumbibjörnarna-låten får mig att tänka på min kusin Eva, för vi följde ivrigt med programmet som barn.

"Every Teardrop is a Waterfall" får mig att tänka på min syster Ebba och på när vi cruisade runt i min Ford KA med takfönster medan den här låten dunsade i högtalarna. Det var sommar och det var underbart.

Vilken låt beskriver dig som person bäst?
Har alltid haft en nära relation till hela Sara Bareilles artisteri och känt att hon sätter ord på mitt ordlösa. Med risk för att ni ska tolka in en massa och börja psykoanalysera mig vill jag svara hennes låt "Used to Be Mine".

En gång på ett annat bröllop. Foto: Hannah Salo

Du får gärna använda den här listan på din blogg om du vill.

Kom ihåg att referera till min blogg om du gör det!

Skapa nytt

Då jag var liten var en av mina många drömmar att en gång spela in egen musik. 

Jag fick smak för det redan i tidig ålder. 

Med hjälp av vår radio spelade jag in låtar som jag hade gjort, bestående av texter jag hade skrivit till de färdiga melodierna på vår keyboard. Alla de här godbitarna samlades på en C-kassett och hade, den inte alls klyschiga, titeln ”Tillsammans”. 

C-kassetten, har jag lyckligtvis i säkert förvar än idag (vilken guldgruva!). Och jag kan berätta att den innehåller hitlåtarna ”Vad har du för gemensamt här” samt ”Lysande strå”.

Idag är de tekniska förutsättningarna helt annorlunda än för tjugo år sedan, och dagen idag har jag spelat in sång och skapat nytt tillsammans med min bror i hans hemmastudio.

Det må låta ålderdomligt för alla millenialkids därute (inklusive mig själv) men woah vad mycket bra grejer man kan göra med teknik bara i sitt eget hem!

Det har alltså varit en kreativt skapande dag idag, en utmärkt sådan.

Så håll utkik efter ny musik nära dig inom obestämd framtid!

En hemlighet om mig

Jag minns när jag såg Matt LeBlanc (som spelar Joey Tribbiani i FRIENDS) i en amerikansk talk show för många år sedan. “Han kommer vara så rolig” tänkte jag och förberedde mina magmuskler för en rejäl omgång skrattsalvor.

Men faktum var att han var … vanlig.

Väldigt trevlig och artig och lite påhittig ibland, men mest var han ordinär och som vem som helst. Mannen på gatan. Och jag minns att jag förebrådde honom. Jag minns att jag till och med kände mig lurad — du brukar få mig att gapskratta, vad är det med dig!?

Men det är självklart att han inte är sin karaktär; att hans privata jag i verkligheten kan vara någon helt annan än den person han spelar i den kända serien. Jag förstod inte det här då, men nu många år senare förstår jag däremot precis.

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

För många känner mig som Mindy som sjunger. Mindy som dansar eller uppträder. Mindy som skämtar, pajasar och underhåller.

Jag är inte rädd för rampljuset. Faktum är att jag älskar att stå på scen. Nästa vecka är säsongens sista spelning och det är enormt vemodigt, samtidigt som det är skönt att ha en ordentlig paus innan sommarens bröllop och festligheter börjar.

Men hemligheten med mig är att jag inte alls är samma Mindy off-stage som on-stage. Inte alls faktiskt. Jag behöver inte vara det heller.

Och den insikten har varit en av de mest befriande insikterna av mitt livs alla insikter.

Tänk att jag får göra det här

Flera gånger om dagen får jag nypa mig i armen (mentalt, alltså) för att faktiskt förstå att det här är på riktigt. Att det här är mitt jobb! Att jag får lön för att göra det här!

Det är galet.

Vad gör jag då? Jo, jag är involverad i en massa olika spännande projekt. Bland annat i ett unikt musikalsamarbete mellan två skolor på gymnasienivå.

Jag som älskar att stå på scen, älskar allt som har med dans och musik att göra kan knappt förstå att jag får vara med och se hur en helt nyskriven musikal tar form, tar plats, tar scen. Att jag får forska i det dessutom!

Igår hölls det första genomdraget och imorgon är det premiär. Det är otroligt häftigt att få följa med den här processen!

Det här vill jag vara

Det är en sanslös känsla.

Att få stå på en upplyst och stekhet scen och höra sin egen röst strömma ut genom enorma högtalare. Att se hur människorna tjuter glatt och förbereder sin dansprestation genom att kavla upp ärmar, sparka bort klackarna från fötterna eller bara ladda upp med energi när de hör introt till en låt de känner igen.

Här vill jag vara. Tänker jag då jag står på scen. Både här vill jag vara och det här vill jag vara.

Det finns många saker jag vill vara här i livet. Skribent, forskare, dansare. Och sångare. Och jag är så sjukt tacksam att jag har fantastiska musiker som den här sommaren vid ett flertal tillfällen har bidragit till att uppfylla min dröm om och om igen.

Ikväll är det dags igen. Ett lite mindre evenemang ikväll men absolut inte mindre energi, puls och go än normalt.

Hey! Jag har ett band! Vi har en setlist som passar båda ung och gammal och lika väl på bröllop som till femtioårsfesten. Vi är mästare på stämmor, att få folk att våga sig ut på dansgolvet och hålla energinivån på en hög nivå i timmar!

Kolla in vår anspråkslösa, nya instagramprofil mamaastromband och ta kontakt med mig om du är intresserad av att boka oss!

Foto: Ebba Åström

Alldeles för länge sedan

Den här veckan präglats av fotboll och musik.

På torsdag hade jag äran att få sjunga på Kokkola Cup-invigningen (går att lyssna och delvis se på youtube) — vilken fotbollsfest! På lördagen hade bröllopsbandet som jag är med i en bröllopskeikka och det var alldeles underbart! Fläktarna på scen var till föga hjälp i hettan men det hade vi ingen tid alls att grubbla över. Inte alls, faktiskt.

Vi körde ett rejält power set på tre och en halvtimma och jag var alldeles hög på livet, musiken och kärleken efteråt.

Jag hade glömt hur mycket jag njuter av att stå på sen. Hur mycket jag lever upp av att gå in i min stage-roll och ta ut alla svängar som jag vanligtvis inte nänns ge utlopp för. Att jag är helt slut i dagarna tre efteråt är en biprodukt som jag kan leva med, ja det kan jag.

Så saldot efter veckans två keikkor är följande: det var alldeles för länge sedan jag stod på scen.

Två suddiga bilder från lördagens bröllopskeikka.

Vad musiken gör

Det var en kväll i juni, Sjösala vals och Vem kan segla förutan vind.
My Bonnie och Satumaa.

En salig blandning av nytt och gammalt.
Moll och dur.
På finska, svenska, engelska, tecken som stöd och till och med swahili (tror jag)?

Och plötsligt var vi inte den blandade skaran av äldre och yngre som till vardags enas kring forskning. Utan plötsligt var vi alla en enda kör med samma villkor, samma här och samma nu.

Och det är precis det musiken gör när den är som bäst; suddar ut gränser och enar dåtid med framtid i ett märkligt och levande nu. 

Och det är nästan magiskt att se hur ögonen hos människor i olika åldrar lyser upp till tonerna av kända melodier. Det är ingen skillnad på hur ung eller gammal den här människan är, lystern är alltid densamma. 

Och den lystern åldras inte. Den blir inte gammal fastän synen försämras och håret grånar. Den lystern är forever young. 

Och det är underbart att se.

I sommar ska jag få spela med bröllopsbändet igen. Det kommer bli legendariskt! Foto från min storebrors (till vänster) bröllop 2015. Vild stund förevigad på bild av bästa Sofia Ylimäki Photography.