Jag minns när jag såg Matt LeBlanc (som spelar Joey Tribbiani i FRIENDS) i en amerikansk talk show för många år sedan. “Han kommer vara så rolig” tänkte jag och förberedde mina magmuskler för en rejäl omgång skrattsalvor.
Men faktum var att han var … vanlig.
Väldigt trevlig och artig och lite påhittig ibland, men mest var han ordinär och som vem som helst. Mannen på gatan. Och jag minns att jag förebrådde honom. Jag minns att jag till och med kände mig lurad — du brukar få mig att gapskratta, vad är det med dig!?
Men det är självklart att han inte är sin karaktär; att hans privata jag i verkligheten kan vara någon helt annan än den person han spelar i den kända serien. Jag förstod inte det här då, men nu många år senare förstår jag däremot precis.
Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd
För många känner mig som Mindy som sjunger. Mindy som dansar eller uppträder. Mindy som skämtar, pajasar och underhåller.
Jag är inte rädd för rampljuset. Faktum är att jag älskar att stå på scen. Nästa vecka är säsongens sista spelning och det är enormt vemodigt, samtidigt som det är skönt att ha en ordentlig paus innan sommarens bröllop och festligheter börjar.
Men hemligheten med mig är att jag inte alls är samma Mindy off-stage som on-stage. Inte alls faktiskt. Jag behöver inte vara det heller.
Och den insikten har varit en av de mest befriande insikterna av mitt livs alla insikter.