Vi kan vara hjältar med

I mars skrev jag en sång som jag tyckte jättemycket om.

Andra tyckte också om den för den vann första pris i en låtskrivartävling – hurra!

Igår tågade jag ner till Helsingfors och idag hade jag den enorma glädjen att få delta på en Svenska Dagen-gala som strömmades till skolor runtom i Svenskfinland. Under galan fick jag sjunga min låt “Hjältar” tillsammans med ett härligt band och en fantastisk kör.

Jag älskar att låten sjungs och sprids. Jag älskar att kunna erbjuda en peppig, positiv och snäll (men rivig!) låt som inspirerar barn och unga till att göra världen till en bättre plats – ett steg i taget.

Låten var så rolig och mödolös att skriva. När jag skrev den försökte jag kanalisera den energi och den sångarglädje som mini-Mindy för tjugo år sedan hade, när jag tillsammans med mina wing-women stod högst uppe på en snöhög vid Rödsö skola och skrålade ut Linda Bengtzings “Alla flickor utom jag” åt den ofrivilliga publiken som var mina skolkamrater och våra stackars lärare.

Idag fick jag för första gången höra låten sjungas av barn i samma ålder som mini-Mindy på snöhögen för tjugo år sedan. Jag fick sjunga med dem och det var ljuvlgit.

Under genrepet blev jag alldeles tårögd – det är ju det här som jag föreställde mig att den skulle låta när jag i mars skrev låten! Denna låt sjungs bäst av barn!

“Hjältar” vann SFV:s låtskrivartävling “Snälla Hjältar” 2024. Du kan lyssna på den här.

Bokrecension: Britney Spears "The woman in me"

När min pappa kom hem från en Kanada-resa i slutet av 90-talet hade han med sig en CD-skiva åt mig.

Det var Britneys ”…Baby One More Time”. Den blev snabbt min favorit och jag dansade och mimade till alla låtar med stor hängivenhet.

Kort sagt: jag älskade Britney.

Därför var det ingen tvekan om att jag ville läsa hennes självbiografi, inte minst efter allt med #freeBritney rörelsen och det kontroversiella förmyndarskapet.

Denna biografi är skriven av Britney själv och skildrar hennes liv: från den tuffa uppväxten i Mississippi till att bli ”Queen of Pop” och en av de största offren för paparazzon.

Jag kände inte till så mycket om Britneys livshistoria innan så i den bemärkelsen gav denna bok nya insikter och en förståelse för hennes liv och karriär.

Men som litterärt verk finns en hel del att önska.

I boken finns många upprepningar, uppbyggnaden är stundvis rörig och språket talspråksnära. Boken hade varit förtjänt av ett mer strikt redaktionellt arbete för i nuläget är boken en samling personliga anteckningar och skildringar.

Det är förstås viktigt och värdefullt i sig, men samtidigt synd att Britneys drabbande livsöde får en lite halvdan paketering i denna bok.

Jag är ändå glad att jag läste.

Läs denna om du:
» är ett Britney-fan
» gillar drabbande och imponerande framgångssagor
» föredrar en medryckande berättelse framom en omsorgsfull utformning

Mitt betyg: 2/5

Har du läst? Är den på din läslista?

Hybris

Att jobba med musik och forskning lär mig mycket om hur mycket jag inte kan, hur mycket jag inte vet.

Men att jobba med att skriva bidragsansöknignar och olika “proposals” till olika sammanhang har lärt mig mycket om hur en ska nischa sig i text och hålla fram det goda i ens egna jobb.

Musik och forskning ger mig också skinn på näsan och väldigt mycket mod att våga ta reda på och röra mig utanför min bekvämlighetszon.

För att konkretisera:

Jag har i några veckor sträcklyssnat på Finlands enda radiokanal helt tillägna modern countrymusik. En helt LJUVLIG kanal vid namn Kantriradio.

Jag har lyssnat på den och tänkt “The Haralds musik skulle ju passa bra in här”.

Inte med så lite hybris och kaxighet kontaktade jag musikchefen på kanalen och tipsade om mitt band och vår musik.

Och idag svarade han att han lägger till vår musik på kanalen. FATTA!

Denna nyhet gjorde mig så lycklig och stolt!

Foto: Emilia Kavilo | Aria Portraits

Haralds

Vi har släppt en ny singel med mitt syskonband The Haralds.

Låten heter faktiskt också Haralds, och det är inte för att vi har brist på fantasi och låtnamn, utan för att låten i sig är en hyllning till stället där vi växte upp (Haralds i Rödsö).

Jag har tillägnat låten mina syskon, och låten i sig handlar om hur det var att växa upp med dem in the yellow house way down the road.

Det är helt uppenbart att låten är sentimental och väldigt personlig; aldrig förr har vi släppt en låt som betyder så här mycket för oss och säger så mycket om oss.

Men ni, härliga ni, har tagit emot låten så fint. Jag har varit smått överväldigad av responsen från er.

Det är inte alls en sång som jag skulle kalla för sorglig och det finns inte alls någon bitterhet över den. Låten är i och för sig bitterljuv men jag hoppas den förmedlar tacksamhet och glädje, om än paketerat i ett vemodigt omslag.

Tack för alla kommentarer, hjärtan, tummar och pepp. Det betyder jättemycket.

Om du ännu inte har lyssnat på låten kan du göra det via Spotify eller Youtube.

Och på måndag kommer en throwback-musikvideo till låten. Yikes.

Skördefest

Det är maj, hörni!

För de allra flesta är maj vilken vårmånad som helst – eventuellt kryddad med lite mer förväntan och pirriga vårkänslor än vanligt.

För alla som regelbundet söker stipendier för kultur, projekt och forskning är maj en extra spännande tid då det är den stora utdelningsmånaden!

The Haralds har suttit på nålar hela månaden men nu har vi fått besked.

Men först lite bakgrund.

I oktober, i samband med en konsert som The Harald deltog i fick jag idén att i smyg söka bidrag för att spela in 3 låtar i en studio och ge det i 30-årsgåva till min bror Max. Utöver att vi fick ett stipendiebidrag deltog vänner och familj i gåvan och resultatet har ni i vår senaste låt Dreaming (och två, ännu opublicerade låtar).

Med The Haralds har vi mängder av låtar men inte så mycket tid för inspelning.

Våra tre första låtar Autumn Mood, Fear och Break It är helt och hållet producerade i min brors hemmastudio men med barn och jobb och annat på gång är tiden knapp. Därför var det härligt att få spela in tre låtar under EN helg och ha proffs att sköta rubbet.

Men eftersom vi har fler låtar än tre så ville vi sätta ribban lite högre.

Så under vintern sökte vi medel för ett helt album.

Hela hösten och vintern har jag alltså knåpat med budgeter, filat på argument, skrivit projektplaner och varit i kontakt med olika samarbetsparter. Oj oj vad många bilagor jag har bifogat och vilka system jag har behövt upprätta för att ha koll på inloggningsuppgifter, ansökta belopp, ansökningskrav och deadlines.

Men nu hörni: nu är det skördefest.

Vi i The Haralds har fått många beviljade bidrag och det ser inte sämre ut än att vi kommer att få spela in ett helt album under året!

Jag menar: vi har till och med fått bidrag för att hålla en releasekonsert för vårt nya album, så album bara måste det bli!

Åh jag minns alla timmar då jag panikskrev ansökningar när Molly sov sina (på den tiden) korta, 45-minuters tupplurer. NU får jag och vi lön, rätt bokstavligen, för mödan och det är helt fantastiskt.

Så jag kan bara säga så här: håll ögonen och öronen öppna för mer musik av The Haralds inom kort.. ;)

Det bästa

I helgen fick jag stå på scen.

Inte bara för en inspelning som streamas utan en live scen med publik på plats, många, flera hundra!

Det var helt underbart och jag har saknat det så mycket under denna ökända pandemi.

Hösten 2019 fick vi, The Haralds, ett stipendium från en fond som Singsby Sångkör hade startat. Vi blev de första stipendiemottagarna och det var en stor ära.

En ännu större ära var det att få stå på scen under deras jubileumskonsert (nittiosex år firade de!) tillsammans med en drös andra enormt skickliga artister.

Åh vad jag älskar musiken, artisteriet, stå på scenandet! Det bästa jag vet!

Sånt jag hade glömt

Förra helgen hade jag den stora förmånen att få närvara och sjunga på ett bröllop där människor som jag har dansat med i Åbo närvarade.

Så utöver att jag fick vara med om ett härligt bröllop hade jag förmånen att träffa många av mina saknade dansvänner från några år tillbaka.

Och två saker, som jag med åren tycks ha glömt bort, blev jag påmind om.

Det första är hur mycket jag älskar att dansa. Och hur mycket jag har saknat det.

Trots att jag dansade när jag flyttade till Vasa och också jobbade som danslärare ett tag, så har dansen uteblivit under de senaste åren. Jag vill så gärna börja dansa igen och hoppas kunna göra det snart.

Det andra är hur otroligt generösa människor från södra delen av Finland är med att ge komplimanger.

Kanske har jag bara haft turen att lära känna de mest sprudlande och uppmuntrande människorna från Åbo och söderom Åbo, men jag tror också att vi österbottningar är lite mer reserverade och så nedkörda i jantelagen att vi glömmer bort att uppmuntra varandra.

Eller att säga högt allt det goda och fina vi ser och tänker om människor.

Mina åbovänner är i alla fall härligt generösa med att ge komplimanger och att strö beröm.

Och det är en jättefin egenskap och jag vill gärna ta efter dem.

Nåt annat jag också glömt: hur mycket jag gillar att stå på scen

Alltid lika spännande

Det är med skräckblandad förtjusning jag har sett mitt bands ansikte i tidningen/på webben och fått höra min röst i etern den här veckan.

I tisdags publicerade VBL och ÖT ett inlägg om oss och ikväll blev det officiellt att vi utmanar på Vegatoppen.

Att låtar som kan komma till mig när jag gör något så banalt som att stå i duschen (true story för Break It), och som senare produceras i min brors hemmastudio, kan lyssnas på och gillas av andra slutar aldrig fascinera mig.

Kreativitet och skapande gör ju så mycket – gör allt – för mig på individnivå. Men att ens någon annan uppskattar och gillar det som jag och vi tillsammans som band skapar, gör mig bra ödmjuk.

Det är alltid lika spännande att ge ut ny musik, för oavsett hur mycket jag än försöker distansera mig från det så är det alltid en liten, liten bit av mig själv på spel och är helt blottlagt för kritik.

Därför är jag så tacksam att ni har mött vår låt med värme och uppskattning.

Om ni vill får ni gärna rösta på vår låt i Vegatoppen. Det gör ni genom att vara inloggade på ett YLE-konto (gäller således bara personer bosatta i Finland) och genom att klicka dig fram på den här länken.

TACK <3

The Haralds efter en spelning på Faros förra sommaren. Foto: Anna Hult

På scen

Att stå på scen.

Bland det bästa jag vet.

I helgen hade jag en bröllopsspelning med mitt partyband och det var sjukt roligt. Jag gav mig hän åt inte bara musiken utan även scenen och uppträdandet.

Och bandet och musiken hamnade i synk med oss och det blev en positiv spiral av att vi blev bättre för att de trodde på oss. Det är publiken som gör oss bra.

Innan klockan var kvart över ett på natten visade min klocka att jag hade uppnått den dagens rörelsemål och jag svettades litervis, men det här keikkalivet skulle jag inte byta bort mot något.

Det är underbart att stå på scen.

Ännu bättre att göra det med fantastiska musiker och härliga människor!

Bild från ett gig med vårt ”lilla band” The Haralds

På scen

Efter en paus på flera månader var det fantastiskt att stå på scen med mitt partyband igen.

Vi har alltid otroligt roligt tillsammans både på och utanför scen.

Det är faktiskt mest utanför scen som vi umgås, för sådant är det, detta amatörmusikerjobbet: mycket övning, mycket väntan, mycket torrsim och någon enstaka timme då vi faktiskt uppträder. Därför är det så bra att det är så kul att umgås med dem - det blir helt enkelt mycket av den varan.

De är superbegåvade musiker som ständigt imponerar med sina solon, drum fills, basgångar och sin röstkontroll.

Jag är så glad över att få kicka igång partysäsongen igen! Som vi har väntat!

Jag och min bror Max som alltid har en quirky camera face!