Fem saker ni inte visste om mina syskon

Jag har vuxit upp i en familj med fem barn.

Folk frågar ibland hur det har varit att växa upp i en (sett till det finländska medeltalet) stor familj, och mitt svar är alltid att det på riktigt har varit underbart.

Under de senaste åren har jag särskilt kommit att uppskatta den relation jag har med mina syskon.

Det är så värdefullt att ha goda relationer med de människor som har vuxit upp i samma förhållanden och som känner en sedan barnsben.

Så, i andan av uppskattning vill jag lista fem saker ni inte visste om syskonen Åström.

Några syskon och några ingifta. Alla fina!

Vi har aldrig grälat
När jag på film har sett hur syskon brottas, river i hår, smäller i dörrar, inte pratar med varandra eller annars bara är riktiga sk*tstövlar åt varandra blir jag uppriktigt förvånad. Visst har vi smågnabbats, stört oss på varandra och irriterat klagat åt våra föräldrar ibland men ingen av oss har någonsin riktigt grälat med varandra.

Vi delar samma humor
Trots att vi är väldigt olika har vi en humor som (endast?) aktiveras när vi träffas sinsemellan. Det är en typ av humor som är väldigt fokuserad på språk, ordvitsar och roliga händelser som har inträffat. Om någon för tio år sedan har gjort eller sagt något lustigt är det rätt säkert att den personen får höra om det. Gång på gång. Det är lite irriterande ibland men oftast oskyldigt och roligt.

Vi gillar de flesta sporter men…
Vi har INTE lärt oss den ädla konsten att uppskatta simning eller skidåkning. Fotboll och baseball (inte den finländska nationalsporten utan snarare den amerikanska versionen) är våra favoritgrenar. Även i vuxen ålder brukar vi köra några matcher när vi alla är på besök i Rödsö.

Trots att vi har vuxit upp på landet är vi inte särskilt “jordnära”
Vi har bokstavligen vuxit upp med kor på ängarna omkring oss men ingen av oss är varken jordbrukiga, grönfingrade eller naturintresserade av oss.

Vi är musikaliska
Att jag, min äldre bror och syster håller på med musik är kanske inte så förvånande i och med att vi har ett syskonband, men att även mina yngre bröder Elis och Otto är superduktiga på att sjunga och att de spelar trummor respektive elgitarr är kanske något som inte de flesta vet.

Idag får jag träffa alla mina syskon och det är guld!

Bild från 2016 – vilka småttingar vi var!

Alltid lika spännande

Det är med skräckblandad förtjusning jag har sett mitt bands ansikte i tidningen/på webben och fått höra min röst i etern den här veckan.

I tisdags publicerade VBL och ÖT ett inlägg om oss och ikväll blev det officiellt att vi utmanar på Vegatoppen.

Att låtar som kan komma till mig när jag gör något så banalt som att stå i duschen (true story för Break It), och som senare produceras i min brors hemmastudio, kan lyssnas på och gillas av andra slutar aldrig fascinera mig.

Kreativitet och skapande gör ju så mycket – gör allt – för mig på individnivå. Men att ens någon annan uppskattar och gillar det som jag och vi tillsammans som band skapar, gör mig bra ödmjuk.

Det är alltid lika spännande att ge ut ny musik, för oavsett hur mycket jag än försöker distansera mig från det så är det alltid en liten, liten bit av mig själv på spel och är helt blottlagt för kritik.

Därför är jag så tacksam att ni har mött vår låt med värme och uppskattning.

Om ni vill får ni gärna rösta på vår låt i Vegatoppen. Det gör ni genom att vara inloggade på ett YLE-konto (gäller således bara personer bosatta i Finland) och genom att klicka dig fram på den här länken.

TACK <3

The Haralds efter en spelning på Faros förra sommaren. Foto: Anna Hult

Sjukt bra

Jag har en spelning idag med mitt syskonband.

Det ska bli väldigt kul och väldigt spännande. Nervös är jag inte (ännu), det brukar komma så där lagom innan scendags.

Jag blir ofta hemmablind för hur häftigt det är att jag får spela och sjunga tillsammans med min familj. Och inte bara så där jamma lite lojt bland hemmets fyra väggar nej riktiga spelningar med lön och grejer.

Det är egentligen helt sjukt kul att få göra detta!

Och mina syskon då? Dom är helt sjukt bra.

Min syster

Om gårdagen var mödrarnas dag är dagen idag systrarnas dag.

Eller nej såhär: min lillasysters dag.

Min enda syster Ebba fyller år idag. Jag har vuxit upp omgiven av mestadels pojkar, och att ha en syster är därför stort.

Ebba har öga för detaljer. Hon är oerhört samvetsgrann och alltid godhjärtad. Hon är sjukt musikalisk och kan spela de flesta instrument man ger i handen på henne. Hon är också fotograf till upp till 70 % av samtliga bilder på den här bloggen.

För tillfället bor hon i Vasa vilket är härligt och enormt praktiskt, men snart ska hon ska iväg på äventyr.

Hon är målinriktad och vet vad hon vill och för det beundrar jag henne.

Grattis på din dag, Ebba!

Och bra stilöga har hon också. Bild från igår då vi körde twinning i klädväg!

Så olika

Vi är fem syskon.

Uppväxta i samma familj, med samma arv, i samma miljö, med långt samma explicita och implicit regler för liv och leverne.

Och ändå blev vi så oerhört olika.

Jag ser drag av mig själv i alla: lekfullheten och närheten till ordskämten i min yngsta bror, välviljan och finkänsligheten i min nästyngsta bror, anpassbarheten och snällheten i min syster samt fritidsintressen och rättvisetänkandet i min storebror.

Ändå utgör dessa likheter med varje enskilt syskon max 30 % av det som är jag.

Så häftigt ändå att vi är så olika.

Mina syskon, skatter!

Inte endast mina syskon

Dagens matbordsdiskussion med min Åströmfamilj kretsade kring vem som är mest lik vem i syskonskaran. Inte så mycket till utseendet som till sättet och preferenserna. Jag kan inte påstå att vi kom fram till någon slags konsensus, men en konklusion av diskussionen är ändå: vi är alla olika på vissa sätt, men hemskt lika på många andra.

Jag är lik min storebror vad gäller musikaliteten, förmågan att grotta ner sig i olika fenomen och konfliktobekvämheten.

Jag är lik min enda syster vad gäller kreativiteten, förkärleken för regnmys och singer-songwriter musik.

Jag är lik min lillebror, den äldre, i att vi är mer lagda åt det humanistiska hållet (framom det matematiskt-naturvetenskapliga hållet som våra övriga syskon) och att vi älskar torra ordvitsar och dadjokes.

Jag är lik min lillebror, den yngre, i att vi kan bli otroligt stressade på saker som borde fungera men som inte gör det. Den mest udda delen av min humor delar jag också med min yngsta bror.

Vi är olika på en mängd sätt, men väldigt lika på många andra.

Mina galna, härliga, älskade syskon ♥

Och kanske det här är en allmängiltig princip.

Kanske den här konklusionen är något som gäller — inte endast mina syskon — utan alla jag möter. Alla, oavsett hudfärg, religion, etnicitet eller andra egenskaper som i första hand tyder på olikhet: vi kanske är olika på många sätt, men vi är lika på många andra, ofta fler, sätt.

Och det är både fördomsfullt och naivt av mig att inte kunna se de här likheterna i mina medmänniskor.

I världsklass

Man väljer inte sina syskon — man dras med dem. Kanske någon säger. 

Vi är fem syskon i min familj. Det är väl ganska många, kan någon tycka. Någon tycker att det är en helt vanlig storlek på en familj. Någon annan tycker att det är få. 

Jag har ofta fått frågan om hur det är att ha fyra syskon. Mitt svar, alltid: härligt! Jag har alltid haft en lekkamrat, spelkamrat, någon att retas med.

För att vara besläktade och utrustade med en kopiös mängd envishet har vi alltid varit förhållandevis trätfria. Vi har sällan grälat. Istället har vi spelat.  

Vi har nött vår egna lilla fotbollsplan tills gräset har trampats ner till lerhögar och fötterna har blivit så gröna att mamma ropat: ”ta på er skorna då ni kommer in!”.

Man väljer inte sina syskon — man blir välsignade med dem. 

Mina syskon. Och två härliga ingifta!

Om och om igen

Dagens konferensdag har till viss del haft temat multimodalitet, och i den andan väljer jag att fatta mig kort med det skritfliga och istället låta en video få tala för sig.

Jag kan se det här youtube-klippet om och om igen.

Kanske för att det är min lillebror som är huvudpersonen i filmen.
Kanske för att det är min lillasyster som har filmat, redigerat och producerat alltihop.

Men ändå mest för att det är så sjuttons bra!

På bemärkelsedagen

Min storebror är född den 29 februari. Det innebär att han firar sin födelsedag - på den rätta dagen - vart fjärde år. Det har ju jag och mina småsyskon också sett som en ypperlig orsak till att reta honom och säga att han bara är fyra år då han fyllde sexton, eller fem då han fyllde tjugo. I år blir han alltså 6,5 år!

Mitt tidigaste minne av Max är att vi, då vi hade flyttat tillbaka till Finland, blev uppmuntrade av mamma att cykla över till grannen för att stifta bekantskap med grannbarnen. Jag minns att jag var blyg och nervös, men jag hade ju brorsan med, så det gick bra.

Max är en storebror av helt rätt kaliber. En lagom blandning broderlig omsorg och broderlig retsamhet. Han har hjärtat på rätt ställe, och jag minns speciellt då han som sexåring på rödsömarknaden hade köpt ett ett leksakshus med tillhörande familj, möbler - ja till och med bilstall och bil - och gav det till mig! Han hade till och med betalat det med egna pengar! Det är också Max som lärde mig offside regeln i fotboll, som tränade mig i att skjuta med vänsterfot, som lärde mig att kasta basaball på rätt sätt och klara av att räkna division med bråk.

Jag tänker ofta på alla de snölekar som vi lekte i snöhögarna. Alla utklädningsprocedurer vi hade och musikaler vi framförde. Alla fotbollsmatcher, handbollsmatcher, rinkbandymatcher och what not-matcher som vi har spelat. De totalt tusentals kilometer vi har cyklat från och till skolan, grannhuset eller bara runt i byn. Och Max som aldrig cyklade undan mig fastän hans cykel var mycket större och han egentligen kunde cykla mycket snabbare än jag.

Efter flera år på olika orter har jag nu förmånen att bo i samma stad som Max och hans fina fru Linn! Han är en nyutbildad och pinfärsk läkare, han är rasande intelligent, har sylvass humor och är otroligt musikalisk. Han är också en man av många oväntade talanger; en gång hade han komponerat ett körstycke till ett spex och inte sällan målar han modellbilar med kirurghänders precision. Ja, han är verkligen en multitalang och jag måste ju bara få uttrycka vilken stolt lillasyster jag är!

Världens bästa storebror, grattis på födelsedagen! Dagen till ära en walk down memory lane:

 ”My doll said something funny”. Supernaturliga flin since 1998.

Max som Batman och jag som hans sidekick Krullhår.

Bild från 1996. Jag minns att jag avskydde den där klänningen, men den är ju jättesöt! Jag storgillar Max flin! 

Den där gången vi var uppstädade och skulle fotograferas. Trots, tårar och envishet men till sist var vi båda fina på bild!

Mys eller stryk? Från 1996 kanske?

 ???

 🖤

Ändå så lika

Jag tycker det är spännande med syskon. Jag har själv fyra syskon, en storebror, en lillasyster och två småbröder. Så jag har en hel del erfarenhet av fenomenet. 

Det förundrar mig, att min relation till var och en av dem är så olika varandra. Det är i och för sig inte så konstigt med tanke på att var och en av dem, trots vår gemensamma arvsmassa, har en helt unik uppsättning gener, förmågor, egenskaper, temperament, humor och så vidare, och så vidare. Vi är så lika i många avseenden. Jag är emellertid ändå mest fascinerad över hur sjuttons olika vi alla kan vara.

Av mina syskon skulle jag säga att jag har min systers miner, min storebrors intresse för musikaler (och På Spåret), min äldre lillebrors omtänksamhet och min yngsta lillebrors envishet. Och trots att jag har alla de här egenskaperna gemensamt med mina syskon är de alla, precis som jag, ändå så mycket annat, så mycket som jag inte är. Trots att vi är så lika i så många avseenden, och påminner om våra föräldrar på många sätt, så har vi också en drös egenskaper med okänt ursprung.

Idag fyller min yngsta lillebror Otto, eller Curro som jag kallar honom, tretton år. Jag minns att det var smällkallt den dagen han föddes. Så mycket mer minns jag inte. Bilder från när vi var och hälsa på till BB vittnar om att jag hade ett förskräckligt och nött permanentfågelbo till hår, och glasögon som passar på vilken nobelpristagare från tidigt 1800-tal som helst. Men det är inte så viktigt. 

För den dagen fick jag en till lillebror. En eldig, envis, tapper och listig Curro som på så många sätt kompletterar den familj som är min.

Mina syskon. Sommaren 2016.