Dagens matbordsdiskussion med min Åströmfamilj kretsade kring vem som är mest lik vem i syskonskaran. Inte så mycket till utseendet som till sättet och preferenserna. Jag kan inte påstå att vi kom fram till någon slags konsensus, men en konklusion av diskussionen är ändå: vi är alla olika på vissa sätt, men hemskt lika på många andra.
Jag är lik min storebror vad gäller musikaliteten, förmågan att grotta ner sig i olika fenomen och konfliktobekvämheten.
Jag är lik min enda syster vad gäller kreativiteten, förkärleken för regnmys och singer-songwriter musik.
Jag är lik min lillebror, den äldre, i att vi är mer lagda åt det humanistiska hållet (framom det matematiskt-naturvetenskapliga hållet som våra övriga syskon) och att vi älskar torra ordvitsar och dadjokes.
Jag är lik min lillebror, den yngre, i att vi kan bli otroligt stressade på saker som borde fungera men som inte gör det. Den mest udda delen av min humor delar jag också med min yngsta bror.
Vi är olika på en mängd sätt, men väldigt lika på många andra.
Mina galna, härliga, älskade syskon ♥
Och kanske det här är en allmängiltig princip.
Kanske den här konklusionen är något som gäller — inte endast mina syskon — utan alla jag möter. Alla, oavsett hudfärg, religion, etnicitet eller andra egenskaper som i första hand tyder på olikhet: vi kanske är olika på många sätt, men vi är lika på många andra, ofta fler, sätt.
Och det är både fördomsfullt och naivt av mig att inte kunna se de här likheterna i mina medmänniskor.